NHL - välfyllt, dyrt ...och tystHemsidan har kollat in Los Angeles Kings
Först tror jag att man är rädd för att jag ska använda teleobjektivet som tillhygge, men så är alltså inte fallet. Trots lönlösa försök att förklara mig är vakten benhård. (Ett tips: argumentera aldrig med personer i uniform när ni reser till USA. I USA ser varenda kvasivakt ut som en polis, med matchande bricka och tygmärken på uniformen, det må vara i hockeyarenan eller i biblioteket. Och samtliga är högst ovilliga att argumentera för sina ordningsregler. Den något avmätta artigheten - som är mycket artigare än i Sverige - försvinner snabbt om du säger tre ord emot dem. Alltså: gilla läget och håll käften!) Han slänger dock inte ut mig, utan kallar på högsta säkerhetsansvarige via en walkie-talkie. Säkerhetschefen kommer och visar sig vara mycket trevlig. Jag nämner ett namn i Kings organisation som jag förgäves försökt få kontakt med innan resan. Det visar sig att presschefen Michael Roth är på matchen. Och allt blir mycket, mycket lättare... Staples Center har funnits i 3,5 år och det går in ungefär 18 000 åskådare på hockeymatcherna. Det spelas även basket i arenan. De tre senaste årens vinnare av NBA, Los Angeles Lakers, spelar här. Samt basketlaget Clippers. Att kolla på NHL är ganska dyrt. De billigaste platserna allra högst upp går på 190 kronor. Där ser man dock ganska bra. Det känns närmare än Globens 7:e etage. Priserna går sen upp i etapper till ca 950:-. Men man satsar ganska mycket på olika paket för 12 eller 22 matcher, grupprabatter med mera. Ett populärt paket är att man vid 7 olika matcher under säsongen kan gå 4 personer för 80 dollar (680:-). Då ingår korv, läsk, en Los Angeles Times och parkering (som bara den kostar över hundra spänn) Säsongsbiljetterna kostar däremot fläsk. För halvhyfsade platser motsvarande Globens etage 4 får man betala mellan 12 500 och 15 775 dollar (mellan 106 och 135 tusen kronor) men då ingår 41 hockeymatcher, 82 basketmatcher, 16 Sparks-matcher (tror det är inomhus-amerikansk fotboll) och 8 Avengers-matcher (har för mig att det var juniorhockey eller nåt), samt alla slutspelsmatcher för respektive lag. Alltså minst 150 matcher. De slutsålda säsongsbiljetterna, mitt på långsidorna (fortfarande etage 4) går på gissningsvis 150 tusen. Vid insläppet får man en idolbild av en spelare, och oftast även någon slags souvenir. Vid denna match mot New Jersey Devils fick man en nyckelring att hänga runt halsen. Vid 13 olika matcher under säsongen så delas speciella samlarprylar ut. Det kan handla om lagbilder, spelardockor (där man ska samla 5 stycken) eller en kalender. Marknaden för småpryttlar och souvenirer är gigantisk i all amerikansk idrott... Man ska inte överdriva NHL-ifieringen i NHL. När Los Angeles Kings spelar så är det inte mer jippon än i elitserien. Där är vi redan ikapp och förbi. Antalet oviktiga matcher är dock fortfarande mycket högre i NHL, 82 omgångar mot Elitseriens 50-tal. Vad händer då under en Kings match? Ja, intro förstås. Eftersom jag missade introt vid bägge matcherna så vet jag inte riktigt vad som händer. Men den vanliga trallen antar jag. Sedan nationalsång. Men sen så är det inte så mycket mer. Ok, musik vid spelavbrott är det. Men oftast den traditionella orgeln som inte är direkt störande. Under en stor del av den första perioden ser mina fördomar ut att uppfyllas. Många är inte ännu på sin plats, och många kommer in med diverse maträtter (inte bara popcorn...), gigantiska läskmuggar, tacos, hot dogs och så vidare. Och så snackas det. Det låter som rena cocktailpartyt. Men när matchen hettar till och blir spännande, då är publiken med. Inte bara vid farliga chanser och hårda tacklingar. En av de största applåderna kommer faktiskt efter en snygg brytning av en back i 2 mot 1-läge, något som skulle kunna gå obemärkt förbi i Sverige. Samtidigt finns inte den där riktiga passionen där. Även den största fanatikern kan sitta och diskutera andra saker mitt i spelet, något som är helt omöjligt i Sverige, i Europa över huvud taget. Som sagt, man ska inte överdriva NHLs egen NHL-ifiering. Visst kan man säga att det är popcorn-hockey det handlar om därborta. Men när spelet är igång, då handlar det trots allt om hockey. Tja, förutom när de helt plötsligt tar mini-time outer av någon anledning. Det visar sig att man väntar på reklamavbrottets avbrott. Men några cheerleaders ser man inte röken av. Och jumbotronen zoomar inte bara in snygga tjejer. Inte alls faktiskt. Ibland uppmanar den publiken att klappa (tillsammans med klappvänlig musik) och ibland uppmanar den att ”Make some noice” och då låter publiken snällt. Det kanske låter som en mardröm för äkta hardcore-fans. Men man ska komma ihåg att amerikansk arenaidrott är något helt annat än Europeisk. Där är det en kul grej att komma iväg på en match. Man har en trevlig kväll helt enkelt. Vem har någonsin som Hammarbyare en trevlig kväll? Nej, det är mest hederlig svensk ångest... En ganska kul grej som jumbotronen hade för sig var att man zoomade in par på läktaren, och uppmanade dem att pussa varandra. Det blev ganska roliga reaktioner, speciellt när det inte var bekanta som satt bredvid varandra. Vad har det med hockey att göra? Ingenting, men kul var det. Definitivt mycket roligare än att kolla inzoomade babes eller folk som vinkar hysteriskt när de är i bild. En sak som kanske motiverar 82 omgångar + ett långt slutspel, är att det ju trots allt är världens bästa hockeyspelare man får se. Även om de ofta spelar som en dag på jobbet, så är en dag på Los Angeles Kings jobb fan så mycket intressantare än en dag på HV71s eller Modos. Spelet är snabbt och situationsrikt och spelarna är mycket skickliga i högt tempo. Pucken ligger inte stilla ofta utan är hela tiden i gång. I TV kan man få känslan av att det är handbollsaktigt, men live är det mer spel än bara hawaii fram och tillbaka. Man kanske blir lurad av alla korta klipp man oftast får se i svensk TV. Lagen lyckades till och med etablera lite powerplay-spel, vilket är mycket svårt i de små rinkarna. Det brukar knappt märkas att en spelare är utvisad. Den största överraskningen var dock (håll i hatten nu!), i NHL, åtminstone i de matcher jag såg, är spelet mycket, mycket renare än i svensk hockey. Få klubbor i ansiktshöjd, inte mycket hakningar och kramar. Knappt något direkt fult spel. Visst är det hårt och tufft, men inte speciellt fult. Det enda slagsmålet i de två matcherna renderade i en dubbelutvisning på två minuter. Linjedomarna brydde sig inte ens om att sära på spelarna. De fick leka rommen av sig en liten stund. Att spelet är så pass rent kan bero på de skärpta reglerna inför den här säsongen. Men framför allt är det nog tack vare alla skickliga europeiska spelare som påverkat den amerikanska hockeyn åt det hållet. För den vars högsta dröm är att få se en NHL-match live så kan jag bara säga: visst, det är häftigt. 18000 som jublar över ett segermål på övertid låter ganska mycket. Och det är kul att se riktiga stjärnor lira. Men... vad är det mot en vändning från 0-3 till 6-3 i ett livsviktigt derby mot AIK? Inte mycket....
|
