Ett tillägg till inlägget om ”hockeyns död”

Två symptom som gör en orolig

Det händer mycket sällan att det kommer reaktioner på det som skrivs på hemsidan.
  Den här gången är ett undantag. Det har ramlat in mail som samtliga mer eller mindre håller med i vad jag skrev.
  Jag tror även många av nämnda ”högdjur” faktiskt också håller med, men omtanken om det egna lagets väl går före känslan för hockeyn som sport.
  En tidning som hade en enkät bland elitserietränarna visade att de flesta var emot en stängd elitserie, men det var skrämmande nog bara två (!) som fullständigt sågade tanken. De övriga var för, eller kunde tänka sig vissa steg åt det hållet.

Jag tror naturligtvis inte att hockeyn är på väg mot en fullständig död. Det kommer alltid att finnas tillfällen då hockeyn går före cirkusen. Vissa prestigemöten i serien och de avgörande slutspelsmatcherna kommer att bli de hockeydraman vi vill se. Med spelare som absolut inte vill förlora, och med en publik som är med i varje felpassning och kontring.
  Men, märk väl: då handlar det om matcher där det finns något att förlora.

Ett litet symptom som gör en orolig

När man besöker vissa arenor så kan något, som jag anser är ett stort hot mot ishockeyn, inträffa.
  I sin iver att göra hockeymatchen till ett ”evenemang för hela familjen” (eller hur man nu brukar etikettera det) spelar man musik, bland många andra ingredienser.
  Denna musik ska tydligen spelas i tid och otid, som om man tror att publiken ska somna i bytena, och i periodpauserna.
  I pauserna är det helt ok, men i bytena? Handen på hjärtat: vem har någonsin och kommer någonsin att få något musikaliskt utbyte av en 14 sekunder lång snutt från en 18 år gammal listtrea?

  Nej, det ska spelas så det inte blir en sekunds tystnad i onödan.

  Men det är ändå inte den stora grejen. 14 sekunder ”Live is life” hotar inte ishockeyn på något sätt.
  Däremot att man genom musiken täpper igen käften på de delarna av publiken som faktiskt VILL SKAPA en stämning.
  När de två stockholmslagen AIK och Hammarby äntligen har skrapat ihop en hyfsad publik, med två 80-talsklackar så är det, uppriktigt sagt, skit att spela rökig rock när stämningen stiger mellan supportergrupperna.
  Det är likafullt ojuste och respektlöst att med musik överrösta en supportergrupp som rest 10 mil från Nyköping för att titta (och skrika) på sitt lag.

Ett annat symptom som gör en orolig

Förr i tiden - låt oss säga fram tills för en tre, fyra år sedan, kunde man följa referaten på TV från allsvenskan i fotboll och elitserien i hockey, och alla andra sporter förstås.
  Det kan man fortfarande... Men det finns en skillnad. En skillnad som gör åtminstone mig orolig.

  För att beskriva förändringen så tar vi en titt på en normalt teveinslag från en (eller oftast flera) NHL-matcher.   Hur brukar de låta? Jo, ungefär så här.

”Det var stor succé för svenskarna i nattens NHL-matcher...blablabla. Colorado mötte hemma Dallas och inför matchen hade Colorado 12 i rad utan förlust. Här ser vi Joe Sakic som gör 1-0. Det var hans 23:e mål för säsongen. Och Foppas passning betyder att han nu gjort poäng i 7 matcher i rad...”

Och så vidare...

Är det något som saknas? Ja, själva resultaten från matcherna är sällan det viktigaste.

  Det verkar med andra ord som om intresset för NHL handlar om huruvida Boston kan ta sin femte raka seger, om Lidas kan fortsätta toppa penalty killing-ligan och om Foppa klarar av att göra poäng i 21 matcher i rad.

Var är resultaten? Det enda som egentligen borde vara viktigt. Vart har själva HOCKEYN tagit vägen.

Ja, jag är också statistikbög, men jag skiter fullständigt om Andreas Paulssons segermål är det sjunde han gjort i en tredjeperiod, eller att det betyder att han gjort poäng i snitt varannan match, eller om han därmed gick upp på 11:e plats i seriens plus-minus-liga!

Gör ett test och lyssna själv när det visas hockey på teve. Det här förekommer av någon anledning ofta även i fotboll, men då handlar det nog bara om en tillfällig hockeysmitta hos reportern.

Och nu till själva poängen (mmm, det var minsann på tiden)

Och så kommer vi fram till poängen med det här statistiksnacket. Då vill jag i stället för att förklara, ställa två frågor:
Varför, tror du, är statistiken så spännande? Vad är det som saknas?

(020927)