Gästkrönikan

Totte Nilssons krönikor om Bajen Hockey

Texterna publicerad på Hammarbys officiella hemsida säsongen 2002/2003

Så här i slutet av SuperAllsvenskan prestenterar Hammarby en ny gästkrönikör. Här får ni läsa hur en hängiven supporter upplever timmarna före, under och efter en match.

Hammarby-Mora 030216

På en liten krog på Södermalm sitter några vänner och dricker öl. De är alla klädda i matchande grönvita kläder. Det är söndag, klockan ska snart slå 17:00 och de grönvita männen är på väg att lämna krogen för att, med tunnelbanans hjälp, ta sig till Hovet för att se matchen i Superallsvenskan mellan Hammarby och Mora. En av dessa vänner är jag. Vi brukar samlas innan matcherna och bara prata Bajen i allmänhet, och (den här årstiden i alla fall) hockey i synnerhet. Jag har märkt att ju längre säsongen gått så har mer och mer Bajare samlats på samma sätt som oss inför matcherna. Visst, det kanske inte är samma supporterkultur som med fotbollen med fest före varje match, men hockeyn har ändå alltid haft sin egen kultur, kört sitt eget race.

Det var ingen som väntat sig en hockeyfest på Hovet denna kalla vinterdag. En självklar vinst för Hammarby gjorde stämningen aningen avslagen i början av matchen. Endast drygt 1000 personer hade lämnat hemmets varma trygghet och sökt sig till Globenområdet. Klacken var mer loj än vanligt och besvikelsen över det bedrövliga spelet låg som en tjock dimma i hallen.

Ett gäng på 20-25 unga killar med stora flaggor och tappra halsar försökte få igång klacken under första perioden och lyckades delvis med bravur. De kommer att bli en tillgång för ståplatsläktaren inom en snar framtid. Om de nu inte börjar lira i Bajen själva.

Matchen svängde fram och tillbaka, och så även ens humör. Grinigt var det även på isen, och när spelet inte går som man vill, börjar man frustrerat låta sina aggressioner gå ut över motspelarna. Även om Mora fick flest utvisningar känns det som om vi fick utvisningarna emot oss. Det var en sådan kväll då det som brukade fungera gick helt åt skogen snett. Slutresultatet blev 3-3 till slut och matchen fick en nervös avslutning. En mållös, men intensiv förlängning följdes av en nervkittlande straffläggning, där en ribbträff fällde avgörandet till Moras favör. Hammarbys första förlust på hemmaplan på mycket, mycket länge var ett faktum.

Kanske var det bra med en förlust så här några dagar innan derbyt mot Gnaget. Man fick en tankeställare och kommer sannerligen att gå ut för fullt på onsdag. Säkerligen kommer Hovet att fyllas av mer människor då, och vi ska visa en gång för alla vilka som är Sveriges bästa fans. Det kommer att bli en härlig hockeykväll.

Och vi kommer som vanligt sitta och ladda på någon av Södermalms vackra krogar. Och prata vackert om den hockey som Bajen spelar.


Hammarby-AIK 030219

Det hade spekulerats länge om derbyt. AIK skulle ta emot Hammarby på hovet. Det var vinna eller försvinna för AIK. Liv eller död. För Hammarby gällde matchen mer prestige än poäng.

Det glada grönvita folket strömmade till Globenområdet från alla olika delar av Södermalm i tusentals. Hoppet fanns om nya derbypoäng, hoppet fanns om kvalserien. Hovet nästintill fylldes till bredden och klacken fick en att minnas fotbollssäsongen som gått (och som skulle komma). Bajengospel passar utmärkt för en hockeyläktare, vilket man tog väl vara på många gånger. Det sjöngs i mängder, det var mycket vilja och mycket glädje.

Dock var glädjen kortvarig. AIK tog relativt snabbt ledningen i matchen efter några domarmissar men även med hjälp av sjabbel i försvaret hos Hammarby. Glädjen byttes mot depp. Deppen blev sedan avlöst av ren och pur ilska, både mot det egna spelet, men speciellt mot domaren. Första perioden avslutades med ett enda långt buande. 2-0 till AIK.

Coach Broberg verkar ha sagt (eller skrikit) några väl valda ord åt spelarna under periodpausen, för det var ett mer taggat Bajen som beträdde isen under den andra perioden. Trots fult spel av AIK kunde man slita sig loss från fasthållningarna och hakningarna. Till slut kom förtjänstfullt 3-1-målet. Hoppet tändes på nytt. Hoppets låga fick mer bränsle när 3-2-pucken trycktes in, till Gnagarnas förtret. En, enligt dem, solklar utvisning för ”checking from behind” på juniorlandslagsspelaren Mattias Beck, följdes av en Hammarbykontring som ledde till mål.

Glädjen var total när Henrik Nilsson smällde in 3-3 och hoppet om kvittering byttes till hopp mot tre nya poäng. En kvinna på VIP-läktaren startade, till klackens vilda glädje, ”Hur ska vi ha’t” och fick med sig alla på läktaren. Mycket tack vare detta kunde man andas ut och njuta av resterande delen av matchen.

AIK hade fallit ihop som ett korthus under press, och när Linus Stensson sköt in 3-4 till Hammarby var vinsten ett faktum. Andreas Paulsson räddade dock kvällen då han knuffade undan målburen med öppet mål. Om jag inte missminner sig fick Boden Hockey en straff mot just AIK i kvalserien 1994 på grund av att en AIK-spelare flyttade målburen i en liknande situation med en uddamålsledning för AIK. Eftersom det inte var lång tid kvar av matchen fick Boden välja mellan utvisning för AIK eller ett straffslag. Självklart valde man straffen. Om man satte straffen skulle Boden gå till Elitserien istället för Gnaget, missade man, var AIK klara. Historien talar sitt tydliga språk, Boden har aldrig satt sin fot i Elitserien, medan AIK lyckades etablera sig återigen. Fram till nu. Visst kan man tycka att en viss rättvisa har skipats? Om inte för Bajen, så mot AIK.

Kvinnan på VIP-läktaren var framme igen och alla sjöng med när hon startade ”Hammarby är dom bästa”. Det var härligt att se.

Tårarna var nära när samme utvisade Paulsson kom tillbaka på isen och slog in både 3-5 och 3-6 och vinsten var lika klar som nyspolad is. Det är inte ofta man som Bajare får gå runt med ett stort brett leende på läpparna efter ett derby. Det är skönt att få vara bäst på något, att visa att man tillhör ett vinnande gäng.

En liten synpunkt jag har är att även om många kanske inte är familjär med Hammarbys hockeylirare så borde hyllningarna vara fler än sågningarna av motståndarna. Även om Jocke Persson anses vara en svikare, så borde hyllningarna av Paulsson vara många gånger fler. Detta hoppas jag på mot Löven.

Inför matchen mot Björklöven leder Hammarby nu Superallsvenskan. Man sniffar på kvalserien, möten mot Linköping och Brynäs. Men det är fortfarande två matcher kvar och man ska ta en match i taget, som vi gjort under hela säsongen.

Men den här segern var ett hjältedåd vi kommer minnas i våra hjärtan länge. Segeröl istället för gravöl. Det är mycket, mycket godare.


Hammarby-Björklöven 030223

När man har en match att se fram emot i slutet av veckan så går tiden oerhört sakta. Man försöker hitta allmänna förströelser som kan få tiden att gå, men inget fungerar riktigt bra. Söndagen var dessutom en sån där dag när man helst av allt bara vill ligga kvar i sängen och undvika människor över huvud taget.

Ändå var det en folkmassa som lockade ut mig från min lya. Många av Bajens supporterföreningar hade gått ihop för att tillsammans locka tusentals till matchen mot Björklöven på söndagseftermiddagen. Man skulle slå ett slag för gammaldags hockey, där hockeyn sattes i centrum och ingen musik skulle förstöra publikens hejaramsor. Man skulle med detta medel fylla Hovet och visa makthavarna inom svensk hockey hur en hockeymatch ska se ut. Det är spelarna och publiken som ska rama in matchen, inte en massa hög musik, cheerleaders och häftiga intron.

Taktiken fungerade, och trots att det ”bara” kom 4000 personer så var stämningen otrolig. Hela läktaren gungade av ramsorna och sångerna. Helt klart ett grepp för framtiden. Hoppas bara att alla som var där kommer att komma till nästa hemmamatch. I kvalserien.

Ja, kvalserien. Matchen mot Björklöven lyckades Hammarby vinna med 4-2 och jag ser just nu inget som kan stoppa vårat tappra gäng. Linköping och Brynäs nästa alltså. Då måste vi ta med oss stämningen från Lövenmatchen och visa att även Hammarby har en hockeyklack att räkna med. För mot Umeålaget var publiken av Elitserieklass, om inte bättre. Jag såg inte Leif Boork på plats, men om han var på Hovet hade nog han, liksom jag, ståpäls i 60 minuter.

Det börjar bli tjatigt med segeröl nu. I och med bland annat Anschutz har Hammarby vinnarlag i nästan varenda sport nuförtiden. Den evige förloraren, Bajaren, har fått ett nytt ansikte. Hela helgen har varit en Bajenhelg. På lördagen lyckades fotbollslaget vinna mot IFK Norrköping med 4-0. Söndagen stod för en härlig bandymatch då Bollnäs besegrades med 5-3 på Zinkensdamm. I Ystad stod vårat handbollslag för bragden att slå hemmalaget. Och så hockeyn då. Vissa helger är bättre än andra som grönvit.


Hammarby-Rögle 030319

Äntligen. Efter nästan en månads tumrullande längtan var det återigen dags för en onsdagskväll på Hovet. En hockeykväll.

För spelarna måste denna period mellan superallsvenskan och kvalserien vara relativt bekväm; att vila från matchande men att samtidigt hålla sig igång med träning. För oss supportrar är det värre. Vad har vi att göra medan vi väntar? Se på videos från Hammarby Fotbolls guldår 2001? Elitseriehockey?

Knappast. Ett mer avslaget slutspel får man leta efter. Inga riktiga derbykamper, bara ihopköpta topplag man redan innan säsongen började visste skulle sluta i final. Om nu inte Timrå får för sig att skrälla. Men nog om elitserien. Det är nu det gäller för Hammarby. Sanningens ögonblick. Kvalserien.

Efter den långa hockeysäsongen har till slut fotbollsfansen letat sig till Hovet. Beväpnade med stora fanor och starka lungor är de ett välkommet tillskott till den tappra skaran fans som hängt med sen slutet av september.

En halvtimme innan matchstart gastade gästernas hejaklack för fulla halsar. Men de var ganska lätta att överrösta. ”Sjung på svenska om ni kan” kontrade bajenklacken. Trots att viljan att höras är stark hos Ängelholmsborna, så finns kvantiteten helt enkelt inte när endast ett femtiotal personer sökt sig den långa vägen till huvudstaden denna vackra vårkväll.

Jag har säkerligen sagt det förr, men bajengospel gör sig riktigt bra på mindre arenor som till exempel Hovet. När ramsan drar igång efter det förlösande 1-0-målet får man ståpäls längs hela ryggraden. Sedan skjuts pucken upp på läktaren. Klacken sjunger ”visa pucken! visa pucken!”. Hysteriskt komiskt.

Andra perioden var fylld med härlig slutspelshockey. Kämpatag, tuffa tacklingar och böljande spel får publiken att agera därefter. Högljudda och vackra sånger avlöser varandra från hela läktaren. Dock tystnar de efter Rögles 3-3-mål.

Publiken missnöje ökar med domarens missar. Gång på gång knuffar skåningarna undan sin egen målbur och gång på gång missar Gyllander att ta en utvisning. Rögle lyckas dra ifrån till 3-5 och då är hoppet ute för Bajen. Göthberg missar en straff när det återstår ungefär två minuter, och inte ens Paulsson lyckas rädda Hammarby den här gången. Elitserien känns plötsligt snöpligt långt borta. Men hoppet lever. Bara pucken studsar vår väg igen.


Hammarby-AIK 030327

Orden hockeyfest och Stockholm kan man i dessa dagar knappast föra samman i en vettig mening. Inte ens i en match som kan vara avgörande för de båda lagens vara eller icke-vara i Elitserien nästa säsong. Inte ens om det är Stockholms (och hela Sveriges) största idrottsklubbar som möts i vår allra käraste nationalsport. Hovet var endast halvfullt, lite drygt 4500 åskådare, vilket är mediokert för ett Stockholmsderby mellan två klassiska lag.

Jag kan endast tala för mig själv, men det är sådana matcher som Hammarby-AIK som är attraktiva i hockey-Sverige. SM-slutspel i all ära, men en serie där varje poäng känns värdefull, där det bakom varje mål finns det en betydelse och bakom varje tackling finns en vilja att nå det ouppnåliga; Elitserien. Möjligen är jag aningen partisk i mina synpunkter, det är jag väl medveten om. Självklart skulle ett Hammarby i Elitserien vara ett spännande äventyr. Men det skulle snarare vara för känslan av att möta de bästa lagen i Sverige än för spänningens skull.

I första matchen i kvalserien, mot Rögle, var det jävlaranamma som visades från alla Bajenhåll. Klacken var stor och högljudd och spelet bra, trots den snöpliga förlusten. Var fanns alla mot AIK? Klacken hördes knappt, gjorde ett par tappra försök att överrösta Gnagets, men verkade ge upp en bit in på andra perioden. Det är trist. Vi måste kunna stå upp för vårt lag i både medgång och motgång. Allt var trots allt inte hopplöst.

Det var dock ett såväl poänglöst som orkeslöst Bajen som skrinnade in på Hovets is på torsdagkvällen. Tre raka förluster i ryggen, och det självförtroende som funnits hela hösten och delar av våren var som bortblåst. AIK var å andra sidan snäppet vassare, för första gången den här säsongen. Klacken hördes mer, de gjorde målen och hade den rätta skärpan och flytet.

Hammarby hade inte det flytet. Man fick domslut mot sig, retade upp sig på dem och den ork man hade lades ner mer på att vara irriterad än att skapa chanser. AIK:s taktik med att ligga på gränsen det otillåtna hela tiden med hakningar, fasthållningar och tjuvnyp lönade sig och förlusten var ett faktum. Fjärde förlusten i rad. Det känns inte rättvist. Det känns hopplöst.

Hopplöshet och tomhet. Det är allt jag känner just nu. Kanske är det bättre imorgon. Kanske är det bättre om några veckor eller månader. Men nu. Nu är det tomt.

Dock vill jag med denna krönika passa på att hylla en speciell Bajenspelare. En spelare som, enligt mig, personifierar hela Hammarby Hockey. Nummer 22, Tomas Kollar.

Tomas ger verkligen 110 procent i byte efter byte, i match efter match. Ungdomlig hunger och ett stort hockeyhjärta blandat med en mogen inställning och sportslig attityd. Tomas Kollar är en av de stora anledningarna till att Hammarby stormat fram genom serie efter serie den här säsongen. Jag hoppas att det är spelare som honom som kommer att utgöra Sveriges framtid i hockey, inte filmande hockeydivor som i vissa andra ”Stockholms”-klubbar. Får vi behålla honom i Bajen kommer en stor spelare växa fram, det är jag säker på.


Hammarby-Linköping 030404

Min fredagskväll började ju knappast lyckligt. Jag stressade hem efter en hård dag på jobbet, lyckades missa alla möjliga sorters färdmedel innan jag till slut kom hem. Kastade i mig en pizza och mitt i allt rännande springer jag in i ett cd-ställ som hänger på väggen, och slår upp ett jack ovanför pannan, precis i början av hårfästet. Blodet börjar rinna och det tar några minuter innan jag lyckas stoppa blodflödet. Under tiden letar jag efter biljetterna till fredagens hemmamatch, och det tar ett tag i mitt förvirrade tillstånd innan jag minns att de finns hos brorsan. Jag kutar till bussen och lyckas anlända till hovet en kvart efter nedsläpp.

Det visar sig dock att jag inte missat särskilt mycket. 0-0 i mål, 10-5 i skott och 0-2 i utvisningsminuter efter första perioden. De enda som hörs på läktarna är Linköpings klack, vars hopp om Elitserien ännu lever. Även om Bajens klack (om än lite lättvindigt) gett upp så har definitivt spelarna inte gjort det. Innan matchen mot Linköping räknade jag ut att Hammarby fortfarande har en chans att nå topplacering i Kvalserien, i teorin. Då var man tvungna att vinna alla de resterande matcherna, samtidigt som de andra lagen skulle förlora mot Rögle och Brynäs…ungefär. Spelarna är professionella och ser därför detta som en möjlighet snarare än en omöjlighet.

I andra perioden tog den grönvita klacken upp kampen om läktaren. Stundtals överröstade man LHC, som trots sin position i hockeysverige inte har ett stöd i Elitserieklass. Än. 0-1 blev 1-1 som blev 2-1. Hammarby var flera storlekar större än sina motståndare och deras energi på isen smittade av sig på publiken. Samtidigt verkade Linköping, som tidigare var en vass skara, tämligen uddlöst.

Är det typiskt bajare att klaga på domaren? Jag tror inte det. Men är så fallet så är jag en typisk bajare. Det har visst hänt förut att jag i min spalt sagt ett par ord om rättsskiparen med den svartvitrandiga tröjan, men om jag gör det, så gör jag det med all rätt. Man kan inte döma för ett lag bara för att det är bortalag/före detta elitserielag/för att deras fans skriker så fort någon spelare ligger på isen. I alla fall vill jag påstå att herr Sjöberg skänkte LHC deras båda mål under ordinarie tid. Han höll i två perioder bra klass, men föll igenom när det började hetta till.

Vi får ytterligare en förlust på pappret, men så här i efterhand känns det som en vinst. Ett Linköping som höll samma klass som t.ex. Huddinge har dock inget i Elitserien att göra, trots att de har stort publikstöd hemma och en massa miljoner på banken. Man måste lära sig spela som ett lag, som Hammarby. Inte lita på att domaren ska hjälpa en, eller att man ska ha rätta flytet.

Ishockey är en underhållande sport, om man följer reglerna. Makthavare inom hockeyn tar alldeles för lite krafttag mot fult spel, och bryr sig alldeles för mycket om när spelare börjar slåss med varandra. Visst är de knappast bra förebilder om de slåss med knytnävarna, men hellre det än att någon blir av med ett öga eller en handled. Vi måste lära oss av NHL som efter några svåra år äntligen är på rätt köl igen vad gäller skador som orsakats av fult spel. Nytänkande behövs, av folk som vill hockeyn väl, inte tjäna så mycket pengar som möjligt.

Om det här är hockeyns framtid i det här landet de närmaste åren, tycker jag synd om hockeysverige.


Hammarby-Brynäs 030406

Nu är det i alla fall klart; Hammarby Hockey spelar inte Elitseriehockey år 2003. Om inget oförutsett inträffar förstås. Det finns ju lag som inte kunnat ta steg uppåt i divisionssystemet. Senast var det Team Kiruna som vägrade kvala sig kvar i Allsvenskan på grund av sin ekonomi, men att något lag i allsvenskan har det så knapert är knappast troligt. Men visst kan man hoppas?

Så till söndagens match, Hammarby-Brynäs. Matchens inramning var väldigt avslagen och stämningen kändes dämpad. I inledningen var det helt tyst på Bajens läktare, förutom några enstaka spontana ramsor. Visst kan man kanske skylla på att man skulle vila struparna till premiären i fotbollsallsvenskan på måndagen, men denna gång var klacken lite överdrivet tyst.

Å andra sidan måste jag be om ursäkt till de Linköpingsfans som jag hackade på i förra krönikan. De var kanske få med tanke på deras position, men Brynäs klack var ändå flera klasser sämre. Visst var de relativt många, men ramsorna hördes endast som lätta viskningar i mäktiga Hovet. Man ska i och för sig inte kasta skit i stenhus, Bajens hockeyklack är inget att hurra över…än. Men vi har aldrig heller påstått oss vara mer än vi är. Vi har en fantastisk säsong i ryggen, både sportsligt och publikmässigt, jämfört med andra säsonger. Linköping och Brynäs är de stora förlorarna i Kvalserien, med usla Elitseriesäsonger bakom sig. Därför är det alltför kaxigt att sjunga ”stackars lilla Bajen” och ”ni är sämre än Gnaget”… Skrattar bäst som skrattar sist, brukar det heta.

Showerna i pauserna var dock mer underhållande än själva matchen. Mälarvik rullade in två uppvisningsbilar till en bakgrund av vacker dansbands musik (”…i mitt Mälarvik…”) samtidigt som en liten isprinsessa snurrade runt och gjorde piruetter värre än en Paulsson i högform. DET var underhållning av klass!

Det var dock ingen högoddsare att Brynäs skulle gå segrande ur söndagseftermiddagens strid, men jobbigt är det ändå. Men man kan väl passa på att vara lite klyschig: Det är bara att ta nya tag i nästa match! Eller nästa säsong. Det är kanske lika bra att förbereda sig inför den redan nu. Och vad vore väl ett bättre sätt att förbereda sig för hockeysäsongen som Bajenfan än med ett SM-guld i Fotboll?


Totte Nilsson
(091124)