Hammarby-Huddinge i retrospektiv
De 99 första derbyna i åtta delarDen 22 september 2004 spelade Hammarby och Huddinge den 100 matchen lagen emellan.Inför det jubiléet skrev Carl Frängsmyr en artikelserie i åtta delar som publicerades på Bamsingarnas hemsida på svenskafans. Den här säsongen är Huddinge nykomlingar och första matchen spelas i dag (061103). Del 1: Huddinge IK - en ny rival
Just säsongen 1949/50 - då Huddinge IK bildades som en utbrytning ur Huddinge IF - mötte Bamsingarna i serien såväl IK Göta som Djurgårdens IF och Atlas Diesels IF. I seriefinalen väntade därefter dubbelmöten med Södertälje SK, och i SM-slutspelet matcher mot både AIK och Djurgårdens IF. Lägg därtill att klubbar som Karlbergs BK och Tranebergs IF bedrev ishockey på hög nivå. I DM-turneringarna under 1940- och 1950-talen ställdes Hammarby mot lag som Enskede IK, Rålambshofs IF, Westermalms IF, Mälarhöjdens IK, Reymersholms IK, IK Hermes och Årsta IK, andra lag att förtiga. Säsongen 1949/50 hade Hammarby i DM avverkat bland annat Lilljanshofs IF och UoIF Matteuspojkarna. Saltsjöbaden väckte uppmärksamhet En utmanare i Söderort väckte dock en viss uppmärksamhet i början av 1950-talet. Men det var inte Huddinge utan Saltsjöbadens IF, som under ledning av den legendariske Hammarbyledaren Curt Piper raskt marscherade genom seriesystemet. I november 1953 möttes Hammarby och Saltsjöbaden i en klassisk prestigematch DM, där Saltsjöbaden ställde upp med flera gamla Hammarbyspelare (även om laget i just den matchen saknade Holger Nurmela som var upptagen av landslagsspel). Trots tappra försök lyckades Saltsjöbaden aldrig ta det sista klivet till högstadivisionen. Med tiden föll klubben tillbaka, och hockeysektionen lades ner. I maj 1965 avled eldsjälen Curt Piper i en hjärtattack. Lika lite som andra Söderortsklubbar som Nacka SK, Skuru IK eller Atlas Diesels IF lyckades Saltsjöbadens IF bli någon mer långsiktig utmanare till Hammarby. Det erkännandet måste man däremot ge Wilhelm Wallenkampfs skapelse. Bajen vann första Den första seriematchen mellan Hammarby och Huddinge spelades den 7 november 1967 på den då nyanlagda Björkängens IP. Arenan hade invigts en knapp månad tidigare med en vänskapssmatch mellan Huddinge och Djurgården. Invigningen hade lockat mycket folk, och tidningarna skrev efteråt att de hockeyintresserade Huddingeborna inte skulle behöva vänta länge på nästa “gobit” - premiären mot Hammarby! När det så var dags för historiens första nedsläpp mellan Hammarby och Huddinge fanns hela 1 044 personer på plats - en anmärkningsvärt hög siffra för division två-hockey vid den här tiden. Hemmalagets anhängare hoppades förstås på en skräll. Förhoppningarna saknade inte fog för sig eftersom Hammarby hade visat tveksam form under försäsongen. Bamsingarna hade blivit utklassade av Södertälje med hela 11-1 i en träningsmatch, och i DM-spelet hade de grönvita sensationellt blivit utslagna av Hanvikens SK! Huddinge startade också optimistiskt och höll till en början spelet någorlunda väl. Efter första perioden var ställningen 1-1 sedan Christer Wallin skrivit in sig i Huddinges hockeyhistoria som klubbens förste målskytt någonsin mot Hammarby. Men trots att Bamsingarna saknade flera starka kort - däribland Hans “Tjalle” Mild - kunde Söderbröderna tämligen enkelt utmanövrera uppstickarna från Söderförorten. Inte ens den tappert kämpande Huddingekeepern Rune Bohman kunde förhindra att siffrorna rasade i väg. Periodsiffrorna i såväl andra som tredje perioden skrevs till 0-4, varför slutresultatet alltså blev hela 1-9. Det är fortfarande - 98 inbördes möten senare - Hammarbys resultatmässigt största seger mot Huddinge! Sten “Stene” Hellberg ordnade redan i premiärmatchen historiens första hattrick i derbysammanhang. Lasse Söderström blev tvåmålsskytt medan de övriga fyra Hammarbymålen inprickades av Kenneth “Kenta” Ohlsson, Ingemar Brandström, Stefan Lundström och Jan Engström. Matchens store lirare var dock - enligt samstämmiga rapporter - ingen av målskyttarna utan Rolf “Råttan” Edberg. ”Hammarby för bra” Trots resultatet var Huddingeledaren Bengt Nilsson inte alltför nedslagen efter matchen: “Hammarby var för bra, men det finns andra i serien att klå”, sade han till Dagens Nyheter. Nilsson skulle få rätt - i båda fallen. Huddinge blev ett stabilt mittenlag medan Hammarby vann serien klart. Redan i returmötet den 16 februari 1968 bjöd dock Huddinge på ett betydligt tuffare motstånd än i hemmapremiären. Hammarbys segersiffror stannade nu vid 5-3 i en match som främst går till hävderna för att Tommy Blomqvist blev den andre spelaren (efter Sten Hellberg) att göra hattrick mot Huddinge! Efter kvalspel gjorde Bamsingarna våren 1968 Skellefteå AIK sällskap upp i högsta divisionen. Tyvärr blev sejouren i högsta divisionen ett fiasko. Hammarby bärgade endast tre poäng på hela säsongen och var omgående tillbaka i dåvarande division två på nytt. Därmed var det dags för nya möten med Huddinge IK. Den 5 december 1969 vann Hammarby lagens tredje möte genom tiderna, dock med minsta möjliga marginal. Till en början såg Hammarby ut att gå mot en stabil seger. Efter första perioden ledde de grönvita med 4-1, ledningen utökades till 5-1 i början av andra perioden. Saken tycktes vara klar, men Huddinge kämpade vidare och lyckades faktiskt göra fyra raka mål och kvittera. Till slut vann ändå Bamsingarna med 7-6. Åskådare gav första hjälpen Apropå domarna kan från matchen vara värt att notera att den ena huvuddomaren, Lars Ekman, skadade sig allvarligt redan i första perioden. Vid den här tiden fanns inga krav på att läkare skulle finnas till hands i lägre divisioner än ettan. Följaktligen fick Hammarbys speaker efterlysa sjukvårdskunnigt folk bland publiken där det dessbättre fanns en dam till hands som kunde komma ner på isen för att ge domaren första hjälpen innan han i ambulans fördes till Södersjukhuset. Andredomaren Gillis Johansson dömde klart första perioden på egen hand, men på läktaren fanns dessbättre den pensionerade domaren Fritz Eriksson som fick snöra på sig skridskorna och göra en kort comeback. Domarduon hamnade i hetluften direkt. Hammarbys sista mål väckte nämligen stora protester från Huddingespelarna eftersom Stefan Lundström helt tydligt sparkade in pucken. Domarna ansåg dock att pucken touchade Huddingebacken Torbjörn Johansson innan den passerade mållinjen. Frågan om läkares närvaro även vid hockeymatcher utanför högstadivisionen blev för övrigt smärtsamt aktualiserad i november 1975 då Hammarbys Christer Sahlin fick halsvenerna avskurna av en skridskoskena i en match mot IK Vita Hästen. Del 2: En klassisk upphämtning
Ovanstående match är förvisso lagens tredje seriemöte, men samtidigt lagens fjärde derby i tävlingssammanhang. Hammarby och Huddinge möttes nämligen redan 17 oktober 1969 i första omgången av distriktsmästerskapet i Stockholm. Matchen blev den dittills jämnaste mellan klubbarna, och Hammarbys segrade blott med uddamålet, 4-3. Ett av Huddinges mål i DM-matchen gjordes av den gamle Hammarbyprofilen Ola Olsson. Därmed blev Olsson den förste före detta Hammarbyspelare som gjorde mål mot Bamsingarna iförd Huddinges röda ställ. Under de år som gått har han fått många efterföljare. Men eftersom detta var en DM-match räknas den inte in i den officiella derbystatistiken. Nästan skräll - första poängförlusten Efter upphämtningen på Hovet i december 1969 hyste de rödblåa vissa förhoppningar inför hemmareturen som spelades den 20 januari 1970 på Björkängens IP. Men 1970-talets första derby slutade i en veritabel överkörning; hemmalaget blev utklassat. Hammarby vann med hela 9-2, i en match som avgjordes i andra perioden då Hammarby gick från 0-2 till 0-6. Resultatet innebar att Hammarby efter sina två första bortamatcher på Björkängens IP kunde ståta med den nätta målskillnaden 18-3! Så lätt gick det inte alltid, men Hammarby dominerade det inbördes styrkeförhållandet ganska eftertryckligt fram till mitten av 1970-talet. Då och då var dock “Tigers” nära att skrälla. Den 7 december 1971 var exempelvis “puddingarna” ytterst nära att ta sin första seger mot Hammarby. Via mål av Sture Bryggman och Ulf Johansson tog Huddinge kommandot redan i första perioden. Visserligen reducerade Hans Strömberg, men först när cirka fem minuter återstod av matchen kom Hasse Malms förlösande kvitteringsmål. Hammarby behöll därmed sin förlustfria svit, men kunde i gengäld notera sin första poängförlust någonsin mot HIK. Att döma av rapporterna skulle Hammarby dessutom vara mest nöjda med det oavgjorda resultatet. Huddingeledaren Bengt “Nicke” Nilsson var heller inte alltför imponerad av Söderbamsingarna, utan konstaterade: “Jag hade väntat mig mer av Hammarby. Både Almtuna och Väsby, som vi mött tidigare i serien var bättre.” Vändningen Huddinge fick - och missade - flera upplagda lägen att besegra Hammarby under 70-talets första hälft. Onsdagen den 22 januari 1975 kunde exempelvis Hammarby åter rädda oavgjort först efter en sen kvittering. Lycklig målgörare denna gång var Rolf Hagman. Men den stora chansen att sätta storebror från Södermalm på plats hade Huddinge i det första mötet säsongen 1974/75. Lördagen den 30 november 1974 ställdes lagen mot varandra på Hovet i en match som antagligen är den märkligaste av alla de 99 drabbningarna mellan lagen. Många derbyn har förvisso varit svängiga tillställningar men den här matchen tar priset. Hammarby spelade inledningsvis ut Huddinge efter noter, och de rödtröjade fick inte i väg ett enda skott på mål under matchens första tio minuter. Men genom en lidnersk knäpp fick plötsligt tigrarna allt att stämma. Inom loppet av två minuter stänkte Kjell Nilsson, Leif Blomberg och Kjell Nyberg in var sitt mål bakom den olycklige Bajenmålvakten Mikael Lindgren. Publiken fick kort därefter se Leif Odefjärd utöka de rödtröjades ledning till 4-0. Huddinge var sedan blott ett stolpskott från att göra också 5-0 mot ett totalt paralyserat Hammarby, som bokstavligen räddades av gongongen när signalen ljöd för periodvila. På läktaren satt Hammarbylegenden Åke “Plutten” Andersson och var lika förbluffad som de övriga 573 åskådarna över hemmalagets genomklappning. Till Dagens Nyheters reporter Allison (Kalle Lilja) konstaterade “Plutten” bistert att “så går det när forwards inte hjälper till i försvaret utan mest står och tittar på”. Men nere i omklädningsrummet förberedde Hammarbytränaren Curt Lindström vissa taktiska förändringar, bland annat kastade han in målvakten Ronnie Glysing i stället för olycklige Mikael Lindgren. Hammarby fick också ordning på spelet i andra perioden. Christer Sahlin reducerade först till 1-4, och när sedan backen Lars Hedenström gjorde 2-4 tändes ett visst hopp inför slutrundan. I tredje perioden satte Curt Lindström allt på ett kort och Hammarby gick ner på två femmor. Anförda främst av förstafemman - backarna Lars Hedenström och Kjell Bergqvist bakom Hans Strömberg, Lennart Skördåker och Börje Skogs - inledde de grönvita en våldsam forcering. Nu om någonsin kunde man tala om begreppet “Bamsing - stångkorv!”. Innan ens halva perioden hade spelats hade Hammarby både reducerat och kvitterat via mål av andrafemmans Håkan Ferm och Mikael Gremo. Med knappt åtta minuter kvar föll sedan avgörandet då Lennart Skördåker med en delikat passning hittade fram till Hans Strömberg, som i friläge iskallt överlistade Huddingekeepern Anders Karlsson. Därmed var den osannolika vändningen fullbordad, 0-4 hade blivit 5-4! Till Svenska Dagbladet kommenterade en nöjd Curt Lindström efteråt: “Den här segern får vi verkligen vara glada över. Vi spelade inte dåligt i första perioden, men slarvade upprörande vid några avgörande tillfällen. Men vår upphämtning var magnifik tycker jag.” Och visst var det en magnifik upphämtning! Detta var - och är fortfarande - enda gången någonsin i Hammarbys 83-åriga ishockeyhistoria som laget har vänt ett fyramålsunderläge till seger. Publikrekord - första förlusten Även som helhet blev säsongen 1974/75 en framgång för Hammarbyishockeyn. I kvalserien gav man Djurgården en rejäl match om elitserieplatsen, och även den kroniskt svårflörtade Hammarbypubliken började få upp ögonen för hockeysektionen. Hammarbys hemmaderby mot Djurgården den 12 mars 1975 sågs exempelvis av 9 719 personer, vilket då var nytt publikrekord för Hammarby Hockey. Sämre gick säsongen 1975/76, trots att truppen mer eller mindre var intakt från föregående år. I DM blev det respass mot Handens SK (!), och i serien gick det knaggligt. Därför var det kanske mindre överraskande att Hammarby den 7 december 1975 förlorade mot Huddinge för första gången någonsin. I hällregnet längs Björkängens IP fick visserligen de 1 039 betalande se Hammarbys 18-årige nyförvärv Jan Lindberg ge sitt lag ledningen med 1-0 i första perioden, men därefter hade de grönvita marginalerna mot sig. Målskytten Lindberg fick utgå med hjärnskakning och Per Harju missade ett öppet läge framför Anders Karlsson i Huddingekassen. När så Thomas Palm kvitterade i mittperioden började matchen allt mer svänga över till hemmalagets förmån. Rollen som matchhjälte i Huddinges första segermatch tillföll Lennart Wiman, som gjorde det avgörande 2-1-målet i slutperioden. Det blev också slutresultatet. Del 3: Mer känslor, mer publik
Hammarbys assisterande coach Leif Boork höll med om att hemmalagets seger var rättvis. Huddinge var - framhöll Boork - “bättre i dag även om vi stundtals spelade bra”. Allra bäst i Huddingelaget var målvakten Anders Karlsson, åtminstone enligt speedwayföraren Anders Michanek som fått hedersuppdraget att utse matchens lirare. ”Lill-Kentas” första I de följande derbyna fortsatte Huddinge på den inslagna vägen. Hammarbys hemmeretur den 14 januari 1976 slutade med bortaseger med 3-6. Bland Huddinges målskyttar den gången hittar vi en viss Kent Johansson som därmed gjorde sitt första derbymål. I övrigt är publiksiffran värd att räddas från glömskan: hela 2 108 personer hade sökt sig till Hovet - ett mått så gott som något på att derbyprestigen mellan lagen började bli allt mer påtaglig vid 70-talets mitt. I Hammarbyanhängarnas ögon började Huddinge allt mer uppfattas som en allvarlig rival, inte bara som ett förortsgäng i mängden. Även under de följande säsongerna var publiksiffrorna fina. Den 17 okober 1976 bevittnade 1 585 personer vid Björkängens IP hur Huddinge utklassade Hammarby med 7-2. Vid returmötet på Hovet den 7 januari 1977 passerades för första gången 3 000-strecket (den exakta publiksiffran var 3 108). Även denna gång stod Huddinge som segrare. Därför var det om inte en sensation så åtminstone en ordentlig överraskning när Hammarby två veckor senare besegrade “Tigers” med 4-3. Skrällen blev inte mindre av att matchen spelades på månskensrinken vid Björkängens IP där Huddinge var erkänt svårspelade. Dessutom hade hemmalaget i tredje perioden hämtat in underläge 1-3 till oavgjort 3-3, och de flesta i publiken trodde nog att de rödblåa också skulle hinna göra ett segermål. Hammarbyskräll efter slumpskott Men till alla hammarbyares glädje skickade i stället Hammarbys Mats Larsson efter 56.21 i väg ett slumpskott som på något sätt slank in förbi den annars utmärkte Huddingemålvakten Anders Karlsson. Förlusten var faktiskt Huddinges blott andra på 23 matcher, men Bengt Nilsson tog det hela med fattning. I en tidning kommenterade han förlusten på detta sätt: “Man går inte igenom en sån här serie obesegrad. Grabbarna är lite down just nu. En reaktion. Än finns chansen till serieseger, vilken är åtråvärd eftersom den ger en viss fördel inför kvalspelet.” Men förlusten blev likafullt kostsam för Huddinge eftersom Djurgården samtidigt kvaddade Nynäshamns IF med 10-2. Visserligen behöll Huddinge serieledningen, men Djurgården var nu bara en poäng bakom, därtill med en match mindre spelad. Huddinge tog över taktpinnen Efter att i åratal ha befunnit sig i skuggan av Hammarby föreföll nu Huddinge definitivt ha övertagit kommandot i den interna kampen. Men så hade också Huddinge vid denna tid sitt kanske starkaste lag genom tiderna med spelare som Kent Johansson, Leif Blomberg, Sören Johansson, Lars Pruul, Lennart Wiman, Tommy Eriksson, Tage Thomsson och före detta Hammarbyspelare som Sven-Erik “Blixten” Gustavsson och Staffan Söderberg. Inför säsongen 1977/78 tappade Hammarby samtidigt ett flertal tongivande spelare. Backen Lars Hedenström tog steget över till just Huddinge, Hans Strömberg och Lennart Älgekrans slutade, Rolf Hagman varvade ner i IFK Östberga och även Mikael Gremo och Hans Arkinger lämnade truppen. Den kontroversielle och hetlevrade kanadensaren Vic Mercredi fick inget nytt kontrakt utan återvände till Nordamerika och Phoenix Roadrunners. Bland nyförvärven kunde egentligen bara Tysklandsproffset Claes-Ove Fjällby kallas “namnkunnigt”, även om Per Levin och Robert Figren förvisso skulle uträtta mycket nytta under de kommande åren. Men trots spelaromsättningen lyckades Hammarby besegra Huddinge två gånger av fyra (från och med säsongen 1977/78 spelades division ett över 36 omgångar). En match slutade oavgjord, och således bara en med Huddingeseger. Även detta år noterades höga publiksiffror. Hammarbys båda hemmamatcher bevittnades av 2 556 respektive 1 514 åskådare. Hammarby vann förvisso flest inbördes möten detta år, men det var Huddinge som avancerade längst på vårkanten 1978. Faktum är att tigrarna endast var något enstaka mål från ett elitserieavancemang. Så nära högstadivisionen har förmodligen Huddinge aldrig någonsin varit, knappast ens när laget spelade allsvenska finaler mot Skellefteå 1986 och Frölunda 1993. För Hammarbys del slutade säsongen i play off 2, där Örebro IK drog det längsta strået efter tre stenhårda matcher. Huddinge vann alla Även under den följande säsongen, 1978/79, tillhörde både Huddinge och Hammarby den absoluta toppen i division ett, men också nu var “Tigers” det något starkare laget. Huddinge vann faktiskt lagens samtliga derbyn detta år. Publikintresset för matcherna var fortsatt stort. Hammarbys publiksiffror var detta år 1 679 respektive 1 881. Det låter kanske inte som några astronomiska siffror, men som jämförelse kan sägas att ingen av de båda hemmamatcherna mot Huddinge i norra allsvenskan hösten 2003 lockade fler än 700 personer! Kring decennieskiftet 1980 kopplade Hammarby åter greppet över Huddinge. I och med Leif Boorks tillträde som tränare 1979 påbörjades det lagbygge som omsider skulle föra Hammarby till elitserien. Huddinge föll däremot tillbaka denna säsong, och nu var det Bamsingarnas tur att dominera nästan lika eftertryckligt som tigrarna hade gjort under slutet av 1970-talet. Den 15 oktober 1979 vann Hammarby med 6-4 hemma mot Huddinge i en match som lockade hela 3 483 personer, nytt publikrekord för matcherna Hammarby-Huddinge! Samma segersiffror noterade Bamsingarna i Björkängshallen den 28 november. Däremot stack Huddinge emellan och vann 1980-talets första derby med 5-4 den 6 januari. Hammarby återställde därefter ordningen på Hovet den 10 februari 1980. Även denna gång noterades en publiksiffra som skulle ha glatt de biljettansvariga i dagens Hammarby: 2 864 personer passerade vändkorsen. De flesta lämnade dessutom Hovet nöjda eftersom Hammarby vann med 7-4. Matchen var resultatmässigt jämn länge och väl, och det var först i slutperioden som det avgörande rycket kom. Bajen vann rubbet I kvalserien 1981 var Hammarby lika nära elitserien som Huddinge hade varit tre år tidigare. På vägen till kvalserien vann Hammarby säsongens samtliga fyra matcher mot Huddinge. Den sviten lyckades Bamsingarna inte återupprepa den följande säsongen då lagen i stället vann två matcher vardera. Resultaten var märkligt svängiga dessutom. Den 29 november 1981 kunde Huddinge enkelt utmanövrera Hammarby i Björkängshallen. Redan efter nio minuters spel ledde Huddinge med 4-0, och denna gång klappade man inte igenom på det sätt som skedde nästan på dagen sju år tidigare. Tvärtom fortsatte hemmalaget att ånga på och slutresultatet skrev till 7-2. Stora matchvinnare var målvakten Bo Larson samt forwardsduon Kent Johansson och Timo Parkkonen. Del 4: Första tvåsiffriga segern
Bajen i elitserien Framåt vårkanten 1982 nådde Hammarby till slut elitserien efter en oförglömlig kvalserie. Ingen av de hammarbyare som följde laget 1982/83 glömmer utskåpningen av Södertälje SK och Djurgården på Hovet eller för den delen Per Levins osannolika mål i spel tre mot fem i den avgörande matchen mot SSK i Scaniarinken. Däremot har säkert många glömt att säsongen också rymde en förnedrande 7-2-förlust mot Huddinge. Tyvärr tog inte Hammarby tillvara på möjligheten att etablera sig i elitserien. I match efter match hade de grönvita marginalerna emot sig, och redan hösten 1983 var det därför dags att återuppta den tillfälligt avbrutna matchsviten mot Huddinge. Med spelare som Ulf Rådbjer, Hans Segerberg och återvändaren Rolf “Råttan” Edberg i spetsen blev det full pott i grundseriens båda derbyn. Den 14 november 1983 vann Hammarby hemma med 6-3. Ett av Hammarbys mål gjordes just av “Råttan” Edberg, som därmed gjorde sitt första derbymål mot Huddinge sedan den 20 januari 1970! Till allsvenskan våren 1984 kvalificerade sig både Bamsingarna och Huddinge. Hammarby fick en trög start och inledde med två förluster mot Luleå och Mora. I tredje omgången väntade Huddinge i vad som mer eller mindre var en måstematch. Efter en bländande andraperiod ledde också Hammarby med 5-3, och när Timo Salomaa satte 6-3 en bit in i slutrundan trodde de flesta av de 3 034 åskådarna (ännu en fin publiksiffra!) att segern var klar. Men Huddinge hade inte gett slaget förlorat, särskilt inte forwarden Ola Andersson som svarade för reduceringen till 6-4 när omkring sex minuter återstod. Bara minuten senare gjorde Jan Carlsson 6-5, framspelad av just Andersson. Och med cirka två minuter kvar av matchen kom också kvitteringen. Målskytt? Ola Andersson ... Tvåsiffrigt Den bedrövade Hammarbytränaren Tommy Nilsson (senare Boustedt) betecknade efteråt sitt lags insats som en “katastrof”! I gengäld vann Hammarby bortamatchen i Björkängshallen med hela 10-4. Det är den enda gången Hammarby har besegrat Huddinge med tvåsiffrigt resultat. Bakom segern den gången låg främst tredjeformationen med backarna Alf Thörnqvist och Christian Due-Boije bakom forwardstrion Timo Salomaa, Roger Melin och Lars Lindskog. Kvintetten svarade för sex av de tio målen. Även säsongen 1984/85 tillbringade Hammarby i elitserien, men utan att skörda några framgångar. Hösten 1985 var Söderbröderna åter tillbaka i division ett-harvandet. Denna gång var laget placerat i västra serien, vilket innebar att Huddingederbyna vankades först i allsvenskan på våren 1986. Salomoniskt nog slutade dessa matcher med var sin seger för lagen. Huddinge vann hemmamötet i januari. Men den 19 februari kom Hammarbys revansch! Det blev 4-0 hemma på Hovet inför hela 3 865 åskådare. Bägge lagen till kval För första gången någonsin avancerade både Hammarby och Huddinge till kvalserien detta år (1986). Hammarby nådde kvalserien via play off medan Huddinge fick en andra chans att nå elitserien efter förlusten i den allsvenska finalen mot Skellefteå HC. Båda lagen inledde kvalserien övertygande. Hammarby fick oavgjort borta mot VIK Hockey. Resultatet som sådant var meriterande, men med tanke på att Hammarby tappade 3-0 till 3-3 i slutperioden var det oavgjorda resultatet en skuffelse. Desto gladare var man då i Björkängshallen där Huddinge besegrade självaste MoDo med 3-2. I andra omgången den 17 mars ställdes Hammarby och Huddinge mot varandra på Hovet. Matchen lockade inte mindre än 5 672 åskådare, vilket utan konkurrens är Hammarbys högsta hemmapubliksiffra någonsin mot Huddinge. Bamsingarna kunde också glädja sig över att matchen slutade med en 5-3-seger, vilket innebar att elitseriedrömmen hölls vid liv. Till slut blev det dock VIK Hockey som drog det längsta strået och fick göra Skellefteå HC sällskap upp i elitserien. ”Given” seger blev något annat Måhända står Huddinges genomklappning den 30 november 1974 i en viss särklass i derbyhistorien. Men även Hammarby har vid flera tillfällen fått se hur “givna” segrar oförklarligt har förvandlats till bittra och dyrbara poängförluster. Så skedde exempelvis den 6 december 1989. Bamsingarna hade inlett storstilat hemma på Hovet och ledde med 3-0 redan efter 2.35! Hemmapubliken trodde inte sina ögon. Enligt “Pemers minnen” på Huddinges officiella hemsida satt en bajare bredvid Huddinges supporterprofil Göran Sundberg på läktaren. Den sistnämnde var inte alltför nedslagen över Hammarbys blixtrande inledning utan slog lugnt vad med bajaren om att Huddinge skulle kvittera innan första perioden var slut. Och visst, anförda av sin kanadensiske stjärna Ian Boyce prickade “puddingarna” rätt tre gånger innan perioden var till ända! Sundberg fick sitt kaffe! Även resten av matchen var svängig, och på läktarna hade Hammarbyfansen svårt att hålla sig lugna. Vid några tillfällen - bl.a. då Ian Boyce gjorde sitt andra mål för kvällen - kastades flaskor (!) in på isen. I Svenska Dagbladet skrev reportern Leif Ekstig lakoniskt: “Eftersom spänningen så till den milda grad fängslade publiken, så att den började kasta in flaskor halvvägs in i matchen, blev periodernas längd lite olika.” Trots Huddinges vändning såg det ut som om Hammarby skulle vinna, men med två minuter och två sekunder kvar av matchen kvitterade Huddingebacken Dan Svahn. Kvitteringsmålet skulle visa sig bli mycket dyrbart för Hammarby, både sportsligt och ekonomiskt. Matchen slutade till sist 5-5. Resultatet innebar att läget inför slutomgången var ytterst intrikat. Huddinges skammatch mot Tälje Hammarby låg på tredje plats, en poäng efter tvåan IK Tälje som innehade den andra allsvenska platsen. Hammarby hade dock slagit IK Tälje med osannolika 11-1 bara några dagar tidigare, och i sista omgången skulle IK Tälje möta just serieledande Huddinge. Allt talade därför för Hammarby trots allt, det skulle ju räcka med att “bara” vinna mot Vallentuna. Huddinges tränare Björn Ferber och forwarden Stefan Jonasson bedyrade i pressen att laget skulle göra allt för att vinna slutmatchen även om seriesegern var klar. “Jag litar på att Huddinge besegrar Tälje”, sade Hammarbytränaren Christer Westerlund till SvD, “Huddinge är i mina ögon ett bättre lag och definitivt för stolt för att förlora mot Tälje.” Men mot alla odds “lyckades” Huddinge förlora hemma mot Tälje med 0-3. Chockresultatet i Björkängshallen gjorde Bajens 6-2-vinst ute i Vallentuna helt betydelselös. Huddinge har väl aldrig varit något populärt lag i Hammarbykretsar, men den 10 december 1989 sjönk lagets aktier ytterligare några snäpp. I Dagens Nyheter uppskattade Hammarbys ordförande Arne Jansson att den uteblivna allsvenska platsen kostade Söderklubben bortåt 750 000 kronor. Del 5: Huddinges vändningar och spruckna svit
På läktarna ställde Hammarbyklacken den obligatoriska frågan till Huddinges anhängare: “Ska ni gå hem nu?” Dessvärre föreföll även Hammarbys spelare ha tagit ut segern redan i första periodvilan, och när Huddinge väl fick chansen att komma tillbaka in i matchen så tog man den med besked. Fem minuter från slutet kunde ex-hammarbyiten Lars Thunell fullborda vändningen med sitt 5-4-mål. På något sätt kändes det som att luften helt gick ur Hammarby efter denna snöpliga förlust. Laget missade superallsvenskan och åkte sedan ut i play off mot Björklöven, bland annat efter en ny sanslös genomklappning där Björklöven tilläts vända underläge med 1-5 en bit in i tredje perioden till seger med 6-5 i sudden. Kvittering i sista sekunden... Till avdelningen makalösa Huddingevändningar måste också nämnas matchen i Björkängshallen den 29 november 1995. Trots att hemmalaget hade ett visst spelövertag höll Magnus Eriksson nollan i drygt 59 och en halv minut, och allt pekade mot en Hammarbyseger. I andra perioden gick Hammarby fram till en 2-0-ledning genom mål av Randy Maxwell och Björn Berggren. När en halv minut återstod av matchen ledde Hammarby fortfarande med 2-0. Huddinge plockade ut målvakten och in på isen gled bland annat amerikanen Kyle McDonough. Då klockan stod på 59.38 prickade McDonough in Huddinges reducering till 1-2. Av matchen återstod då 22 sekunder, och hemmalaget satsade naturligtvis allt på ett kort. När några futtiga sekunder återstod lyckades hemmalaget få till en tekning i Hammarbys försvarszon. Denna sista matchavgörande tekning kom - som en historiens ironi - att stå mellan två av Hammarbys största spelare i modern tid: Peter Nilsson och Tomas “Mini” Berg. Med andra ord mellan Hammarbys nuvarande och före detta lagkapten. Peter Nilsson hade inför denna säsong återbördats till Söderklubben efter elva säsonger i Djurgården, medan Tomas “Mini” Berg sedan drygt två år representerade Huddinge. Peter Nilsson brukade vara säkerheten själv vid tekningarna, men just den här gången förlorade han klockrent mot “Mini”. Pucken gick tillbaka till Huddingebacken Ronnie Pettersson som i sin tur såg till att McDonoghue fick en absolut sista chans. McDonoghue klippte till direkt och pucken gick i mål. Klockan stod på 59.59 (!) och Huddinge hade således kvitterat i matchens näst sista sekund. ...blev en ekonomisk katastrof Denna sanslösa vändning, signerad Kyle McDonoghue, kom också att bli helt avgörande för striden om avancemanget till allsvenskan våren 1996. Huddinge knep platsen just före John Petersons bamsingar. Hela säsongen slutade så småningom i ett rejält ekonomiskt bakslag, vilket tvingade Hammarby att spela med en minimal budget under de följande åren. Namnet Kyle McDonoghue framkallar således inga vackra minnen hos grönvita hockeyfans. Huddinges hemmamatch i division ett hösten 1989 skulle ha spelats i Björkängshallen den 26 oktober. Detta datum fanns båda lagen samt uppskattningsvis 1 200 personer i Björkängshallen. Några domare syntes däremot inte till, varför alla fick vända hem igen. Först den 8 november kunde matchen spelas, och den innebar att ännu en förlust i Björkängshallen kunde läggas till samlingen. Hammarby höll 3-3 efter två perioder, men orkade inte stå emot i slutrundan då hemmalaget ryckte till 7-3. Den 23 november 1992 var det åter dags för Huddinge att sätta käppar i hjulet för Hammarby. Hemma på Hovet var de grönvita mer eller mindre piskade att vinna för att inte förlora möjligheterna till allsvenskt engagemang. Och Hammarby bjöd verkligen upp till match. Hemmafansens jubel visste inga gränser då Christian Styf med ett slagskott dunkande in kvitteringen till 3-3 i sista perioden. Hammarbys offensiv fortsatte, men det blev i stället Huddinges rutin som fällde avgörandet. Matchvinnare blev ex-bajaren Stefan “Myran” Gustavson, som knappast tillhörde hemmaklackens favoriter efter övergången till Djurgården ett år tidigare. Huddinge vann således med 4-3, men “Myrans” känslor var delade. Till Expressen sade han: “Naturligtvis känns det alltid skönt att vinna, men jag känner ett visst vemod. Jag har fortfarande kvar en stor del av mitt hjärta i Hammarby, och jag lider verkligen med killarna.” Bägge lagen till kval igen Våren 1993 blev en framgångssaga för såväl Hammarbys som Huddinges supportrar. Inom loppet av några veckor ordnade båda klubbarna sina publikrekord genom tiderna. Redan i allsvenskan såg hela 12 487 personer “hemmalaget” Huddinge besegra AIK i Globen. Samma AIK blev i play off 3 utslagna av Hammarby, som i sin hemmamatch noterade en publiksiffra på 12 256. Även om Bamsingarna således missade chansen att övertrumfa Huddinges publikrekord innebar segern över AIK att laget kvalificerade sig för kvalserien. Dit nådde även Huddinge som precis som 1986 föll i den allsvenska finalen (denna gång mot Västra Frölunda). Lagen möttes redan i kvalseriepremiären den 31 mars 1993. Matchen spelades i Globen, om än med Huddinge som hemmalag. Inte mindre än 8 128 åskådare fanns på plats, tidernas publikrekord för matcher mellan Huddinge och Hammarby. Tigers var vid den här tiden en veritabel mardrömsmotståndare för Hammarby. Huddinge hade en svit om elva derbyn i rad utan förlust, och Hammarbys senaste seger inhöstades den 19 oktober 1988 - således fyra och ett halvt år tillbaka i tiden. Men förr eller senare bryts alla sviter, och Hammarby lyckades vinna precis i rättan tid. Flytet från AIK-matcherna höll i sig och segersiffrorna skrev till slut till hela 0-5, vilket var Hammarbys största seger mot Huddinge sedan den 13 januari 1982. Till viss del berodde detta dock på att Huddinge var svårt skadedrabbat. Med Mariusz Czerkawski i spetsen verkade Hammarbys flyt ett tag kunna räcka hela vägen till elitserien, men förlusterna i dubbelmötet mot Björklöven innebar att elitseriechansen gick upp i rök. I säsongens sista match, den 12 april 1993, väntade ett sista betydelselöst derby mot Huddinge, som bortalaget kunde vinna med 7-4. Värt att notera är att både Tomas “Mini” Berg och Mariusz Czerkawski denna dag gjorde sina sista mål för Hammarby. Del 6: Tidernas hatmatch lagen emellan
Tidernas hatmatch mellan de båda lagen spelades på Hovet den 6 december 1993. Då, i den näst sista omgången av division I östra, blev det till slut dags för Tomas “Mini” Berg att för första gången äntra Hovets is iförd Huddinges tröja. Han fick ett mottagande som har få paralleller i Hammarbys hockeyhistoria. Under sista perioden ägnade sig Hammarbyklacken enbart åt att deklarera sin åsikt om “Minis” klubbyte. I en intervju som publicerades häromåret på Hammarbys Svenska Fans-sida berättade “Mini” själv hur det kändes att komma tillbaka till Hovet: Ja, den matchen glömmer jag inte. I den sista perioden var Bajenklacken indelad i två delar och skrek saker hela tiden, i 45 minuter! Till slut fick speakern be dem vara tysta. Ja, det blev nästan en parodi på det hela. Men hela första året var det jäkligt svårt att spela mot Hammarby, jag tror inte att jag gjorde en enda poäng. Jag har ju bara spelat för tre klubbar, och det var i Hammarby som allt började och där känslorna fanns från början. Det var svårt, men man är anställd av en klubb för att göra sitt bästa och det försökte jag göra för Huddinge då. Men det var inte lätt, det kan jag säga. Mini sänktes Men det var inte bara från läktaren som “Mini” blev ansatt utan också på isen. När “Mini” i andra perioden gjorde Huddinges andra mål hann han inte ens börja jubla innan han låg och vred sig på isen - sänkt av en våldsam crosschecking utdelad av Hammarbybacken Rikard Grönborg. Domaren tilldömde Grönborg ett (odiskutabelt) matchstraff. Det rådde en veritabel hatstämning mellan lagen, och Roger Borgelid konstaterade i Dagens Nyheter att det “verkade som om Hammarby var ute efter att skada Huddinges spelare”. Värst drabbades Huddingeforwarden Johan Hagman. När han jublade över Peter Nylanders 5-3 mål “råkade” en Hammarbyspelare drämma sin klubba rakt över munnen på honom. Hagman leddes blödande från rinken medan lagkamraterna låg på isen och letade efter tänderna i hans underkäke. Väl på sjukhuset fick Hagman också sy fast en del av tungan som hade lossnat. Domaren uppfattade inte incidenten som annars säkerligen hade renderat hemmalaget ytterligare ett matchstraff. Lustigt nog skulle Hagman sex år senare dyka upp i, just det, Hammarby! Huddinge har värvat hårdast “Minis” övergång 1993 är den i särklass mest kontroversiella mellan lagen. Ännu flera år efter övergången försummade inte Hammarbyklacken att tala om vad de tyckte om “Minis” agerande. Vid en systematisk genomgång av klubbarnas gemensamma historia är det annars slående hur många spelare som genom åren har representerat båda klubbarna. Notabelt är dock att Hammarby inte värvade en enda spelare direkt från Huddinge förrän 1999 då Robert Edholm och Lars Thunell lockades till Söder. Självfallet förekom det även tidigare att spelare kom direkt till Hammarby från Huddinge, men då handlade det om spelare som Huddinge inte ville behålla, till exempel Stefan “Keegan” Andersson, Johan Aspvik och Nicklas Nordström. Huddinge har däremot plockat åtskilliga spelare direkt från Hammarby. Listan kan göras lång: Staffan Söderberg, Christer Granberg, Karl Gunnar Fredriksson (samtliga 1972), Sven-Erik Gustavsson (1975), Lars Hedenström (1977), Tomas “Mini” Berg (1993), Stefan “Keegan” Andersson (1995), Tony Skopac (1996), Fredrik Lundin, Linus Stensson, Mattias Bergman och Magnus Andersson (alla fyra 1998). Ihopslagning? Spelarvärvningarna bidrog naturligtvis till att förstärka rivaliteten mellan lagen. Men måhända fanns samtidigt planer på ett närmande mellan lagen. I en krönika i Dagens Nyheter efter den första kvalseriematchen mellan Hammarby och Huddinge i 1993 års kvalserie skrev Göran Löwgren: Det bästa hos Hammarby och Huddinge hade däremot kunnat vara en framgångsrik kombination. Det vill säga Huddinges ekonomiska förstånd och suveräna näsa för talanger, ihop med Hammarbys entusiasm och folkliga förankring. Det ni! De bästa spelarna ur de bägge lagen skulle på pappret åtminstone se ut att duga som en elittrupp. Utgångsläget skulle inte vara sämre än för exempelvis Västerås och Brynäs. Fast en sådan framtidslösning är förstås bara en utopi. Och för osannolik för att ens fungera som ett aprilskämt. Men helt ute och cyklade var kanske inte Löwgren. Åtminstone cirkulerade vissa rykten om att lagen planerade ett samgående för att kunna utmana Djurgården och AIK på sikt. Men om det låg någon substans i ryktena vågar jag inte uttala mig om. Klart är ju att Huddinge i stället valde att inleda ett samarbete med Djurgården. Utfallet av detta är inte upp till mig att värdera, men visst kan man konstatera att Huddinge efter 1995 inte har varit i närheten av elitserien på det sätt som laget var 1978 och 1986. Självfallet innebar Bosmandomen från samma år ett hårt slag mot lag som Huddinge, vars förutsättningar väsentligen försämrades när man i princip endast fick kaffepengar för de spelare som gick vidare till elitserien. Första på 11 år Naturligtvis drabbades även Hammarby av Bosmandomens verkningar. Nittiotalets andra hälft blev den resultatmässigt tyngsta epoken i Hammarbys hockeyhistoria. Ända fram till 1999 var Huddinge det starkaste laget av de två. Särskilt Björkängshallen var en mardrömsarena för Bamsingarna. När Hammarby till slut lyckades bortabesegra Huddinge 1996 var det lagets första seger i Björkängshallen på elva år (kvalseriesegern 1993 vanns ju i Globen). Glädjen blev å andra sidan desto större de gånger söderbröderna väl lyckades sätta tigrarna på plats. Den 8 december 1996 svarade till exempel Hammarbybacken Arris Tsilichristos för ett klassiskt mål när han i slutskedet av avslutningsmatchen i division I östra kvitterade till 2-2 i Björkängshallen. Målet innebar att Hammarby knep seriesegern framför näsan på hemmalaget. Vad man annars minns bäst från Huddingemötena säsongen 1996/97 är sannolikt Joakim Anderssons självmål på Magnus Eriksson i hemmamatchen på Hovet ... Del 7: Mindre antagonism och mindre publik
Visst väckte det en del ont blod i Hammarbyleden när Huddinge år 1998 värvade tre av Hammarbys centrar: Fredrik Lundin, Linus Stensson och Magnus Andersson. Men det var dock intet mot de känslor som “Mini” Bergs övergång väckte fem år tidigare. Både Fredrik Lundin och Magnus Andersson blev för övrigt målskyttar när de som nyblivna Huddingespelare för första gången ställdes mot Hammarby i Björkängshallen den 27 september 1998. Huddinge vann också matchen med 4-3, trots att de tillresta Hammarbysupportrarna gjorde sitt yttersta för att stödja laget. “Ett femtital Bajare hittade ut till Björkängshallen. Väl där genomfördes ett brö-tifo när Huddinge Puddinge Brögäng äntrade isen”, rapporterade Hammarbys dåvarande hockeyklack Ultra Hockey Curva. Returen på Hovet den 25 oktober slutade 1-1 inför ynka 349 åskådare. Ett skadedrabbat Hammarby dominerade slutperioden totalt, men utan att kunna avgöra. Huddinge tog ledningen i första perioden genom Mattias Pålsson (numera i AIK). Hammarby kvitterade i andra genom Fredrik Lovén (numera i Oskarshamn). Värt att notera från matchen i övrigt är att tränaren Jan Järlefelt av någon anledning bänkade skyttekungen Stefan Pettersson efter halva matchen. Pettersson kastade handskarna och klubban i besvikelse, men tog revansch några omgångar senare då han bjöd på en sällan skådad uppvisning mot Uppsala AIS i Gränbyhallen. Men det är en annan historia. Inflation i derbyn På senare år har utökandet av antalet omgångar och införandet av derbygrupper medfört att värdet av varje enskild match har minskat. Precis som det gick inflation i elitseriederbyn mellan AIK och DIF i slutet av 90-talet förlorade derbyna mellan Hammarby och Huddinge sin exklusivitet. Publiksiffrorna har på senare år legat långt under 70- och 80-talens nivåer. Fyrsiffriga publiksiffror hör numera till undantagen, inte till regeln. För den nya generationen Hammarbyfans, som inte upplevde Huddinges segerrad i Björkängshallen eller klubbens kontroversiella spelarvärvningar från Hammarby, börjar kanske “Tigers” åter framstå som klubben gjorde 1970-talets mitt, det vill säga som ett förortslag i mängden. Frågan är om inte unga “hockeybajare” i dag likgiltigt rycker på axlarna åt Huddinge Hockey. Om det inte vore för att lagen fortfarande spelar i samma serie kan man undra om tigrarna från Björkängen ens skulle väcka några större antipatier än lag som Arlanda Wings, Vallentuna, Trångsund eller Mälarhöjden/Bredäng. Å andra sidan går allt i vågor. Vad AIK:s (permanenta?) sorti från den allsvenska scenen innebär återstår att se. Möjligen betyder det att fler får upp ögonen för andradivisionens mest klassiska länsderby. Även om få hammarbyiter i dag betraktar Huddinge som en konkurrent jämbördig med AIK eller Djurgården kan heller ingen förneka att Huddinge i hockeysammanhang är Hammarbys mesta lokalrival. Antagligen lär det dröja länge innan Bamsingarna får spela sin hundrade tävlingsmatch mot AIK eller Djurgården i ishockey. Frågan är snarare om det någonsin kommer att ske. Andra laget över 100 möten Huddinge blir nu det andra laget efter Södertälje SK som Hammarby i tävlingssammanhang kommer att ha mött fler än 100 gånger. Hammarby har ställts mot Södertälje SK totalt 110 gånger i tvälingssammanhang mellan den 11 mars 1926 och den 4 april 2001. Om Hammarby och Huddinge fortsätter kampera ihop ett par säsonger till har således “Tigers” alla förutsättningar att passera Södertälje som Hammarbys “mesta motståndare” genom tiderna. Det om något båtar väl för att prestigen kommer att finnas kvar. Statistiken efter 99 spelade matcher mellan Hammarby och Huddinge ser sammantaget ganska angenäm ut för Södermalmsklubbens anhängare. De grönvita ståtar med 48 segrar mot de rödblåas 35. Sexton matcher har slutat oavgjort. Men tidernas derbyskyttekung återfinns i gengäld i Huddinge, och heter föga överraskande Kent “Lill-Kenta” Johansson. Totalt gjorde Johansson inte mindre än 18 derbymål! Det första prickade han in på Hovet den 14 januari 1976. Drygt 16 år senare gjorde han det artonde i Björkängshallen i allsvenskan den 4 mars 1992. Näst bäste målskytt i dessa derbysammanhang är Hammarbys Jan Lindberg som totalt svarade för 15 mål mot Huddinge. Det första gjorde han den 7 december 1975 (i Hammarbys första förlustmatch!) och det femtonde och sista kom den 12 februari 1984 (i Hammarbys enda tvåsiffriga vinstmatch). Del 8: Skytteligan de första 99 derbyna
HAMMARBYS MÅLSKYTTAR 15 mål: Jan Lindberg. 12 mål: Andreas Paulsson. 10 mål: Ove Carlsson. 9 mål: Rolf “Råttan” Edberg, Per Göransson. 7 mål: Peter Lindgren, Ari Turpeinen. 6 mål: Sten “Stene” Hellberg, Hans Malm, Thomas Lundén, Tomas “Mini” Berg, Mikael Boric, Henrik Nilsson. 5 mål: Orvar Stambert, Mats Larsson, Peter Nilsson, Odd Nilsson, Randy Maxwell, Tony Skopac, Christian Lechtaler. 4 mål: Jan Engström, Kenneth “Kenta” Ohlsson, Per Levin, Alf Thörnqvist, Kenneth Nordström, Per Backe, Benny Rönnelöw, Robert Lindqvist, Patrik “Putte” Erickson, Robert Edholm, Tomas Kollar, Jimmie Kraft, Robert Kimby. 3 mål: Tommy Blomqvist, Nils Ahl, Hans Strömberg, Timo Salomaa, Börje Skogs, Ulf Anderssson, Stefan “Myran” Gustavson, Tommy Hedlund, Niklas Boström, Henrik Lundin, Magnus Eliasson, Mariusz Czerkawski, Fredrik Lovén, Hans Segerberg, Patrik Wallenberg, Johan Eneqvist, Linus Stensson. 2 mål: Jerry Friman, Lars Söderström, Lars Hedenström, Håkan Ferm, Staffan Söderberg, Lennart Älgekrans, Christer Sahlin, Rolf Hagman, Per-Olof Berglund, Jan Tingström, Christer Granberg, Stefan Lundström, Claes-Göran “Myggan” Wallin, Peter Madach, Ulf Rådbjer, Henrik Sandström, Roger Melin, Christian Due-Boije, Morgan Craas, Tom Wuorijärvi, Stefan Öström, Thomas Jägenstedt, Anders Johnson, Bruno Ohlzon, Björn Berggren, Stefan “Keegan” Andersson, Christian Styf, Jens Sigurdsson, Johan Börjebo, Johan Molin, Magnus Andersson, Kenneth Olsson, Arris Tsilichristos, Johan Hagman, Jonas Göthberg, Johnny Oduya, Oscar Steen, Martin Fjällby, Elias Abrahamsson. 1 mål: Ingemar Brandström, Rolf Almén, Anders Bergström, Sören Johansson, Kai Nurmi, Cenneth Bäckdahl, Kjell Nilsson, Lennart Skördåker, Mikael Gremo, Kjell Keijser, Sören Sjögren, Claes-Ove Fjällby, Robert Figren, Claes Norström, Anders Karlsson, Jan Järlefeldt, Mårten Franzén, Lars Lundh, Peter Strand, Tony Landeskog, Örjan Lövdahl, Lars Lindskog, Lars Björk, Stefan Olsson, Johan Hemström, Hans Cederholm, Pelle Börjesson, Mats Edholm, Björn Ahlström, Thomas Älgekrans, Mattias Larsson, Urban Sjöö, Conny Holmgren, Sören Holm, Nils Ekman, Ronny Björlin, Fredrik Svensson, Fredrik Lundin, Jesper Björck, Johan Kleis, Johan Aspvik, Christian Sjögren, Lennart Hermansson, Robert Nordmark, Lars Thunell, Nordin ElHarfaoui, Johan Hansson, Mika Hannula, Vadym Slivchenko, Tim Eriksson, Michael Badelt, Gustav Gräsberg, Tobias Liberg, Andreas Holmqvist, Joakim Gunler, Martin Samuelsson, Andreas Dahlberg, Daniel Holmström, Kim Cannerheim, Stefan Björk, Vilhelm Söderlind, Niklas Barklund, Mads Hansen. HUDDINGES MÅLSKYTTAR 18 mål: Kent Johansson. 11 mål: Lennart Wiman. 10 mål: Nichlas Falk. 9 mål: Roland Nyman. 8 mål: Calle Carlsson. 7 mål:Timo Parkkonen, Ola Andersson, Erik Ahlström, Fredrik Lundin. 6 mål: Staffan Söderberg, Leif Andersson, Dan Svahn, Johan Hagman, Tony Skopac, Jonas Rådlund, Lars Norberg. 5 mål: Sören Johansson, Per Eklund. 4 mål: Leif Odefjärd, Leif Blomberg, Thomas Palm, Mats Höglund, Lars Pruul, Tommy Eriksson, Stefan Jonasson, Mikael Jansson, Dan Pettersson, Lars-Göran Wiklander, Jan Mertzig, Stefan “Myran” Gustavson, Kyle McDonoghue, Lars Thunell, Andreas Falk, Sven-Erik Gustavsson. 3 mål: Per-Arne Nilsson, Jan Pettersson, Curt Simensen, Peter Lindgren, Tommie Johansson, Ian Boyce, Håkan Södergren, Tomas “Mini” Berg, Martin Strandfeldt. 2 mål: Leif Carlberg, Åke Andersson, Jan Hellström, Sture Bryggman, Ulf Johansson, Tage Thomsson, Mats Jonsson, Jimmy Haglund, Johan Montell, Robert Nyqvist, Harri Rindell, Bengt Olsson, Roger Hellgren, Jan Carlsson, Jan Ericsson, Per Nygårds, Rikard Franzén, Peter Burholm, Mikael Nylander, Björn Nord, Tomaz Eriksson, Kristoffer Sparring, Mathias Hällback, Mattias Pålsson, Robert Edholm, Kristofer Ottosson, Stefan Düsing, Gustav Ström, Elias Fälth, Tommy Leinonen, Johan Älgekrans, Daniel Karlsson, Johan Sjödell-Wiklander, Monir Kalgoum, Niklas Flodin. 1 mål: Christer Wallin, Gerhard Wikner, Lars Lövström, Bo Eriksson, Sven Erik Eriksson, Jan Rylander, Kjell Nilsson, Kjell Nyberg, Lars Åhlén, Martin Linse, Ola Fahlqvist, Lars Hedenström, Ove Larsson, Kent Lindholm, John Pettersson, Mikael Johansson, Lars Gunnarsson, Claes Åkerblom, Scott Sanders, Tord Nänsén, Jens Sjöstrand, Orvar Stambert, Peter Wallén, Stefan Olsson, Fredrik Mälberg, Ari Turpeinen, Jerry Friman, Nordin ElHarfaoui, Lars Lindström, Kim Cannerheim, Erik Norbäck, Jeremy Kågström, Christian Eklund, Magnus Andersson, Peter Nylander, Sanny Lindström, Anders Back, Patrik Nilson, Thomas Tönnerfors, Mattias Bergman, Benny Rönnelöw, Gustav Wallander, Henrik Johansson, Fredrik Johansson, Jimmy Wendel. (040912-19) Carl Frängsmyr |
