Bröstvärmare och Garbo

Pojkarna från Hovet. George Bussler, avbytare i första SM-finalen 1922, (Axel Larsson), Einar Sundberg, med 1921, Samuel "Sampo" Bengtsson, spelade i Hammarbys hockeylag 1922-23, 24-25 och 26-27.

Historien om Hammarbys hockeys första stapplande skär

ret 1921.
  En viss tillstymmelse till optimism fanns det i gamla Sverige även om det var knapert och fruktansvärt svårt att hitta ett arbete. Det här året hölls det allmänna fria val och för första gången fick kvinnor rösta. Den stora nöden under första världskriget hade släppt taget och stockholmarna kunde åter få tag i mjölk och potatis, ja om du hade råd alltså.
  Inom idrottsrörelsen stod man inför en ny tid. Det lätt exotiska spelet ishockey skulle introduceras i bandylandet Sverige. Sverige var bandy. Bandyn hade spelats sedan slutet av 1800-talet och grundreglerna tillkom 1904 och är än i våra dagar (2004) mycket de samma som i begynnelsen.
Ishockeyn skulle äntligen kunna spelas efter det att vädret vid ett flertal tillfällen ställt till det tidigare under året. Med börjar den 7 mars och med spel i sex, eventuellt sju dagar, man kanske skulle spela en final men det fanns inget beslut taget i den frågan. Stockholms moderna Olympiastadion på Valhallavägen blev spelplatsen. Dåtidens väderleksgubbar hade lovat gynnsamma förhållande under den aktuella veckan så de dryga sextiofyra aktiva såg fram emot tillställningen. Lika gärna som att gå på bio eller ligga hemma och tryna kunde man lära sig det nya spelet även om det var bandyn som var den viktigaste lagsporten vintertid. Till evenemanget hade sextio (60) ishockeyklubbor, eller ”sticks” som man sa, införskaffas och som de aktiva fick låna. Det pluggades regler för glatta livet och det första nedsläppet ägde rum 19.00 den 7 mars. De åtta lagen som ställde upp var följande: ”Div 1”, AIK, Stockholmskamraterna, Göta och Uppsalakamraterna. ”Div II”, Hammarby, Linnéa, Järfva och Kronoberg.
  Spelet kan börja!

Om huru Walters fader fick fritt inträde till OS-stadion

ångjärnet var knappt en tvärhand hög och till hans mors stora glädje hade ingen ”kamrat” döpt honom till just det där för henne så avskyvärda smeknamnet. Gångjärnet var åtta, inne på sitt nionde år och kallades allmänt Walle eftersom hans dopnamn var Walter Boman.
  Walters far hade lördagen den 5 mars fått sluta tidigare från jobbet och gjort två jobbarkompisar sällskap till Folkrestauranten Göta på Götgatan 105 på kungliga Södermalm. Där hade de tre kamraterna tagit sig en bit nagg och något flytande och kommit i slang med tvenne ”bättre klädda” gentlemän. Sällskapet hade under fryntliga former kommit in på idrott, engelsk tipps fotboll, bandy och givetvis boxning. En av gentlemännen berätta om kommande stadionarrangemang och på stående fot, eller sittande bak kanske, lovat att den av det tre arbetskamraterna som snabbast svarade rätt på tio idrottsfrågor skulle få två friplåtar till hockeypremiären. De tre gissade hejvilt och till sist vad det bara Walles far kvar.
  - Nåväl min gode man, fotboll och bandy klara du bra men vad vet du om boxning.
  - Kom igen, fråga!
  - Säg namnet på en nordiskt och en brittisk boxare.
  - Mordisk?
  - Nä nordisk.
  - Lätt!
  Walters far smuttade på pilsnern, torkade av mustaschen.
  - Vad sägs om dansken Dick Nelson och engelsmannen Joe Davis, welterviktaren från Newcastle.
  Spänd tystnad, gentlemännen konferera för att snart spricka upp i ett glatt leende.
  - Japp, alldeles rätt min gode man. Här skall han få.
  Det hade blivit mörkt då männen skildes åt. Walters far knalla hemåt, trottoarsnön var brunsmetig och det var lätt att halka i dunklet längst husväggarna. Några meter från porten kände han sig helnöjd. De fyra suparna, pilsnern och pytt i pannan skvalpa skönt i hans mage och han visste hur själaglad Walter skulle bli då han fick höra om biljetterna och ishockeyn.

De tigerrandiga pionjärerna

ammarbys bandy fick riktig fart för andra gången hösten 1918 (den första gången var 1915) då Johanneshovs lirare tog klivet över till klubben för att sätta lite extra sprätt på verksamheten. En milstolpe för alla Södersystrar och bröder innebar ”hovet-pojkarnas” flytt till Hammarby för laget tog med sig sin tigerrandiga tröja vilket senare skulle bli en av Hammarby IF:s främsta kännemärken. Före hösten 1918 hade Hammarby medverkat i en bandyserie, 1914 och 1916 gick man till slutspel om SM genom att spöa upp Marieberg med 4-1 men som sagt det var 1918 det tog ordentlig fart. Ur detta bandygäng (1918-års upplaga) ingick Samuel ”Sampo” Bengtsson i Hammarbys första hockeygäng. Sampo Bengtsson kom att spela hockey för klubben 1922-23, 1924-25 och 1926-27. Noterbart är att George Bussler ur samma bandygäng deltog som avbytare för tigrarna i svensk ishockeys första SM-final år 1922. Inför Stadionpremiären hade Söders tigrar inte haft en enda möjlighet att träna ishockey då det inte funnits några ”långa klubbor” att få tag i. Reglerna var nya och annorlunda jämfört med bandyn men spelarnas glada humör den stora entusiasmen och inte minst nyfikenheten för allt nytt satt som hatten på swingpjatten. Hammarbys lag: Målvakt, iförd ”dykardräkt och krokig planka”, var John ”Sorten” Håhlenius, utespelare Josef ”Jocke” Ström (som med tiden blev större legend som vaktmästare på Kanalplan än som aktiv), Samuel ”Sampo” Bengtsson, Einar Sundberg, John-Erik Eriksson och Gustav ”Måsen” Björk. Motståndarna i första matchen någonsin var Linnéa och dom hade inte heller haft några större möjligheter att förbereda premiären.

Helgbandy, väntan och Garbo

Greta lämnar Södermalm.

isst, lika självklart som amen i kyrkan lika själaglad blev Walter Boman.
  - Ishockey? Ja! Och på Olympiastadion, JA!!!!
  Walter tog sig en svängom med lillan innan han for i armarna på sin moder.
  - Visst fick han gå, snälla...
  - Visserligen var det en okristlig tid och lika okristligt långt bort och så var det till på köpet en måndag men... Åk ni! Det är kanske ända gången det blir någon sådan där hockey sa modern och Walle formligen exploderade.
  Söndagen före ishockeymatchen var Walle och hans kamrater nere på Hammarby sjö och skåda på bandy. Match mellan Nacka SK och Göta där Nacka till slut stod som segrare med 11-4. På kvällen kunde han inte somna, tankarna snurrade i skallen på honom, Olympiastadion, Hammarby, ishockey osv.
  Detta år, 1921 myllrade det av ungar och bakgårdskatter på fattiga Södermalm. De dragiga kyffena med sina gistna träplankor. De arbetslösa som drog omkring i snöblask och fattigdom. På Ringvägen fick en trashank springa undan för ett gäng kuskar och hästgardister. Den arbetarklassrevolution som några år tidigare hade dunkat på etablissemangets massiva ekdörr var bortjagad. Ordningen var återställd. Arbetarna, de fattiga och utslagna fanns till för överklassens och maktens välbefinnande. Släpp ingen jävla trashank över bron!
  Vid tiden för hockeypremiären såg man då och då Greta Gustafsson, 15 år, trippa omkring på Södermalm och mest då på Blekingegatan, hon växte upp i 32:an, en trappa upp. Förlöst på Södra Barnbördshuset 18 september 1905 och med skolgången förlagd till Katarina Folkskola (lagen föreskrev att svenska barn skulle gå sju år i folkskolan). År 1921 hade Greta visserligen slutat som tvålflicka både hos frisörmästare Cruze på Södermannagatan 14 och hos Arthur Ekenberg på Götgatan, hon arbetade nere vid Hötorget på varuhuset PUB, men den glada Söderbönan bodde kvar hemma hos pappa droskägaren/renhållningsarbetaren och mamma. När Greta filmdebutera tvistas det om men just år 1921 var hon med som statist i Gösta Ekmans (den äldre) film En lyckoriddare (inspelad på Lidingö bland annat) och Greta visste vad hon ville bli. Den 9 november 1923 skrev Gretas mamma Anna Lovisa till Överståthållarämbetet om tillstånd för min omyndiga dotter fröken Greta Gustafsson att få antaga släktnamnet Garbo. I detta sammanhang är det ofta missbrukade uttrycket - resten är (världs)historia - helt på sin plats.

Måndagen den 7 mars anno 1921

Tvåmålskytt för Hammarby i klubbens första officiella tävlingsmatch i hockey, Gustav "Måsen"Björk.

en värsta fienden, förutom hunger och avsaknad av föräldrars kärlek, man kan ha när man är inne på sitt nionde levnadsår, är tiden. Dagar kunde vara som veckor och timmar som dagar.
  - Kommer han inte snart?
  Walle stönade högt då han satt vid familjens köksbord. Han såg ut genom fönstret och där ute var det helt mörkt, det lyste svagt från ett par fönster, någon skrek och en katt jamade men vad spela det för roll. Ingen fader.
  - Mor?
  - Sluta tjata, far kommer aldrig före klockan sex det vet du.
  - Hur långt är det till dess då?
  - Titta på klockan.
  - Jag vill inte titta på klockan, kommer han inte snart?
  Tjugo minuter före sju hade far och son Boman kommit cyklande i högsta fart ut på Ringvägen. Färden var lång, ända upp till Östermalm skulle dom och bråttom var det. Stockholms gator var snökladdiga och det var väl inte helt lagenligt att köra grabben på ramen men vad gör man. I Götgatsbacken klev de av och ledde cykeln ner till Södermalmstorg. Tvenne konstaplar hade intresserat sig för deras förehavande och det var bäst att vara så laglydig som var möjligt. Upp på hojen igen och i väg. Nere efter Skeppsbron låg båtarna förtöjda och Gamla stans i många fall ruffiga hus drog Walles uppmärksamhet till sig. Det fanns så mycket att se för en tvärhandshög Söderknapp. Där var Gustav den tredjes staty, Storkyrkan, Kungens slott och det nya riksdagshuset som flög förbi då de cyklade över Norrbro. Allt gick bra till i början på Regeringsgatans backe, där blev det tvärstopp.
  Framhjulet ställde sig på tvären i snömodden och far och son Boman for i gatan. Walter fick en bula i pannan och far slog upp en litet sår på ena knogen.
  Båda kom in i Olympiastadions gryta mot visat inträdesbevis. Walter blev helt hänförd. Alla de tillsynes hundratals lamporna, den gnistrande isen, de vackra läktarna, de höga tornen, de väldigt många människorna runt den lilla rinken. Biljetten kostade en krona och det var närmare tusen personer som betalade. Spelet pågick för fullt och det var svarttröjade AIK som ledde mot de rödtröjade IFK Stockholm. IFK hade en lirare som hette Bengt Uggla och han kunde både skjuta, dribbla och passa vilket man inte kunde beskylla alla aktörer för. Galin var också en lirare av yppersta klass med han spelade med kolsäckarna. Då nämnde Galin skyfflade in 5-2 var segern klar och detta trots IFK:s utomordentlige målvakt Folckner. De båda lagen hade fasligt svårt att lära sig den nya offsideregeln.
  Domaren Göta-Gustafsson i första matchen och Gelborn i Hammarbymatchen lät som en vårmorgon i Maj då de gång på gång flöjta till för offside.
  Då urtavlan i klocktornet visade runt 20.00 gled lirarna från Hammarby och Linnéa in på Stadionrinken. Speciellt Hammarbys jättemålvakt John ”Sorten” Håhlenius väckte munterhet med sin något kraftiga kroppsbyggnad tillsammans med alla skydd. Han såg ut som en jätte och frågan var, skulle han täcka hela målet?
  Domaren släppte pucken och lirarna slängde sig hungrigt fram mot trissan. Då isytan var så liten small två spelare ihop ganska snart utan att mena det. Så värst mycket ishockey blev det inte. Det var mer bandy på hockeyrink, bandy med konstiga klubbor eller skall vi säga Bambi på rullskridskor. En hel massa solokörande förstås och så var det den där förbenade offsiden att hålla reda på. En av planens största offsideåkare var Hammarbys John-Erik Eriksson som blev avblåst vid minst trettio tillfällen denna kväll. Annars var John-Erik begåvad med ett riktigt rejält målsinne skulle det visa sig. Den första halvleken, man spelade två, var alltså mycket lite likt spelet ishockey. Då och då blåste Gelborn för ruff och lirarna blev ”utkörda” från plan. Linnéas målvakt hette Pelle Bengt (tror jag) och han väckte känslor hos de utsända stockholmstidningsmurvlarna. I en tidning betygsattes han som en av de bästa på plan medan en annan tidning skrev Pelle Bengt var nog kvällens sämste spelare, hoppla, hoppla. I slutet av första halvleken hade spelarna fattat att de inte riktigt hajade det där med tekniken och taktiken i det nya spelet.
  Vad gör man, jo givetvis soloåker och spelar hårt, stenhårt och rent av riktigt ojust. Linnéa ledde efter en halvlek med 3-2. Huruvida resultatet var rättvist eller inte tvistade de lärde och de mer obildbara om långt in i andra halvlek. Walter och hans far var entusiastiska, visst var det många avblåsningar och utkörningar men också en del fina skott, bra räddningar och ett par riktiga bröstvärmare. Lägg då till ett par klart snygga mål så.
  - Vi vinner va?
  Walter var orolig, matchen kunde sluta precis hur som helst.
  - Visst enkelt som en smäck.
  Den andra halvleken började med ett par ”rysarsnygga” kombinationer. Hammarby Einar Sundberg skyfflade på ett skott som Pelle Bengt inte hann ner på men puckuslingen hoppade retfullt förbi stolpen med någon centimeter. Linnéa hade en lirare vid namn Helge Andersson som hade rykte om sig att vara en tuffing, rent av en ruffgubbe av stora mått. Denne Helge slog Hammarbys John-Erik över hasorna men rappet stoppade inte den frustande tigern. John-Erik som var kvällens stora målgörare drog sig förbi målet ut mot höger i banan, målvakten följde med och lämnade målburens bortre hörn öppet, där snärta John-Erik in pucken. Hans lagkamrater skrinnade fram och klappade om denna femmålskytt. Delar av publiken skrek rätt ut av pur glädje, andra såg bara sura ut medan många bara stod och glodde. Ny målchans, Hammarby anfaller, Walter är så inne i matchen att då Gustav ”Måsen” Björk frontalkrockar med en av de rödklädda motståndarna och de båda åker i isen då sopar Walter till närmaste gubbe så att mannen hojtar till. Men innan någon hinner med att säga något så hänger Måsen ett av sina två mål för kvällen. I ställe för utskällning fick han en snabb kram av mannen. Himlen var alldeles bäcksvart, lamporna som lös upp hela äventyret började se så smått trötta ut. Spelarna blev allt segare i ben och huvuden och då Sorten Håhlenius gjort två alldeles utmärkta räddningar ser domaren att matchtiden är slut och han blåser två långa signaler. Far böjer sig fram och pussar Walter i pannan. Alla glada Söderfans som sett matchen jublar och Hammarby hockey har vunnit sin första tävlingsmatch någonsin. 7-5 är det historiska resultatet, John-Erik Eriksson svarade för fem mål medan Gustaf Björk slog till två gånger. Gustaf ”Måsen” Björk som skulle bli van med Stadion, på våren/sommaren (den 29 maj 1921) lirade han tillsammans med tio (10) lagkamrater från Hammarby nämligen landskamp i fotboll mot Finland. Tio Hammarbyare i landslaget, det ni, tyvärr blev det torsk mot våra vänner från öster och många av spelarna bytes ut inför kommande landskamper.
  Victor ”Kucku” Olsson (Svenne Bergqvist inspirationskälla) stod i målet, några andra kända namn var Helge Andersson och Kalle Söderkvist. Walter tjatade så smått redan i backen ner mot Stureplanen (bytte namn 1932 till Stureplan, vår tids fjärtdagis ni vet) han måste få se en match till.
  - Vi får fråga mor, möjligen matchen på söndag.
  - Vilka möter vi då?
  - Kronoberg.
  Det var en mycket tapper krigare som bars uppför trapporna. Walter hade fått se Sammanbindningsbanan och det nya pampiga stadshuset på hemvägen. Han höll sig vaken ända fram till porten, där tvärslaggade han in.

Epilog

shockeyturneringen gav mersmak. Hockeyn hade landstigit i Stockholm med omnejd och den var kommen för att stanna. Turneringen 1921 blev det inte så mycket med. Den 8 mars var matchen mellan Göta och Uppsalakamraterna utsatt till att börja 19.00 men så blev icke fallet. Uppsalalaget skickade redan vid elvatiden återbud. De hade spelat en bandymatch och fått för många spelare justerade. Den andra matchen dag två spelades mellan Kronoberg och Järfva. Kronberg tvålade till sina motståndare med 6-1 och just där vid slutsignalen av den matchen tog också det första äventyret slut. Några timmar senare öppnade stockholmshimlen sina något solkiga portar på vid gavel och under två dygn öste regnet ner. Isen regnade bort och extrainkomsterna för Anton och gubbarna på fotbollsförbundet rann ut tillsammans med snöslasket i Strömmen och Riddarfjärden.

(040130)

Peter Jansson
(Med ensamrätt för Hammarby Hockeys hemsida.
Januari år 2004. Alla rättigheter är reserverade/©Peter Jansson)