Sekvenser

Tidiga legender på suddig bild, Sampo och Pegge.

från hockeyåren 1927 och 1928

Sekvens 1: Januari 1927

orsdagen den 13 januari 1927 spelade Hammarby en match mot Nacka. Ett Hammarby som innehöll tre namn som stack ut lite. Först och främst åldermannen Gösta ”Pegge” Nilsson. Pegge var för den tiden en typisk hockeyspelare. Om han spelade back eller anfall spelade ingen roll, han gillade att köra sina soloräder men hade även ett för tiden mycket väl utvecklat spelsinne dessutom växte håret tätt på hans bringa. En spelare som inte gick att skrämma och som kunde snurra upp ett helt motståndarlag. Pegge kom att lira i Hammarby mellan åren 1922 till 1929 och svarade för fem mål.

Burret kom till Hammarby som ung spoling.

  Det andra namnet i Söderbröderna modell 1927 är Erik ”Burret” Larsson, Burret som blev landslagsstjärna och som var en riktig Hammarbyare. Som sjuttonåring debuterade han (1923) och la inte hockeyklubban på hyllan förrän 1936, han blev svensk mästare och erövrade medaljer med det svenska landslaget. Burret hängde fyrtioåtta pytsar under sina tretton säsonger.
  Det tredje namnet är ungtuppen Sigurd ”Sigge” Öberg. År 1927 är Sigge tjugo bast och han blir tillsammans med Burret Hammarbys första riktigt klart lysande hockeystjärnor. Dessa tre lirare var koncentrerade då domaren släppte pucken.
  - Kom igen du grabbar, nu gäller det, Burret hojta till.
  - Ja, nu släpper vi ingen över bron, Sigge var på gång.
  Sigge hade ju allt som en hockeyspelare skulle ha, inte minst ett snabbt skott, otroligt bra på grillorna och så var han en målskytt av stora mått. Målskytt förresten, nä, han var en målkung. Stentuff var bara förnamnet, kort sagt en komplett lirare. I matchen mot Nacka kom tidningsfolket att kritisera Sigge för sitt ”onödigt” tuffa spel men så var det på 1920- och 30 talet, tufft spel tillhörde hockeyn. Pegge liksom Burret fick fina vitsord och tillsammans med veteranen Karl-Arthur Bergström och Helge Dempsey-Johansson var de bland rinkens bästa. Nacka överraskade alla med sitt goda samspel och ett skickligt försvarsspel. Hammarby kom inte i närheten av den klass man visat då man förlorade mot Södertälje (0-1) i en prima match. Burret kunde ibland vara lite i snällaste laget och han släppte upp Nacka i en snabb attack lite väl enkelt. En viss herr Ståhl fick pucken och kom fri med Hammarbys målis som inte hade en susning, 1-0 sköt han in helt otagbart.
  Då kvitteringen äntligen kom blev den väldigt omdiskuterad. Det var så att ett bra hårt skott från Hammarby slog i måldomarens skyddsnät och då nätet var placerat utanför rinken skulle spelet har blåsts av men så skedde inte. Pucken kom i full fart i retur in på isen och Dempsey-Johansson petade in nätreturen. Domaren var obeveklig, 1-1 i paus.
  Efter vilan fortsatte matchen som den börjat och Nacka var väl så bra som Hammarby. Ingen blev väl överraskad då 2-1 målet trillade in i Hammarbymålet (målskytt Bergman) och det var väl inte många som trodde att Hammarby skulle orka vända matchen. Men nu var det så att Nackas målvakt, Karl ”Kalle-knubb” Josefsson som var en utmärkt målvakt men som hade den lilla egenheten att nästan alltid bjuda på en riktig fet groda per match. Denna feta groda blev Hammarbys halva räddning. Med bara någon/några minuter kvar drämde Burret iväg ett av sina vassa långskott och trots att det var väldigt långt mellan skytten och målvakten så slank pucken in. Publiken jublade men såg mer eller mindre ut som fiollådor i synen. 2-2 resultatet var en klar besvikelse för Hammarby men man måste ändå vara glad över en pinne, Nacka skulle helt klart ha vunnit.
  Ny match, onsdagskväll, mitten av januari, motståndare Stockholmskamraterna (IFK). Till detta trippel arr på Stadion (AIK-Hermes [3-0], Lidingö IF-Traneberg [2-1] övriga matcher) kom bara hundratalet åskådare vilket inte var mycket. IFK:s mål vaktades av den kände Sucksdorff och bland utespelarna kan nämnas Uggla (dock väldigt otränad vid detta tillfälle) och Tor Eriksson, dessutom hade rödtröjorna en riktig ruffgubbe vid namn J-E Olsson som spelade fult och drog på sig utkörningar på löpande band. Plånborg fick ersätta Karl-Arthur Bergstrand i Hammarby, Karl-Arthur hade skadat sig i en bandymatch mot Rättvik. Hammarby var förkrossande överlägset IFK och detta trots att Stockholmskamraterna gjorde sin bästa match för säsongen.

Sigge var en riktigt vass hockeylirare redan 1926.

  Siffrorna stannade vid behagliga 4-0 för Hammarby och målen gjordes av Pegge Nilsson efter ett solonummer, Burret Larsson efter in ett nytt snyggt långskott, Sigge Öberg och Dempsey-Johansson. Inte minst Sigge hade en skojig kväll då han drev med motståndarförsvaret med fina dribblingar och med sin snabba tigerlika skridskoåkning spela han bort backarna gång på gång. Sigge blev lite av kvällens behållning denna avslagna afton.
  Fredagskväll, ny match på Stadion och ny seger. Det var ännu en tre match-föreställning och goda Lidingö IF stod för motståndet till Söders tigrar. Lidingö låg den här säsongen spelmässigt inte långt efter Hammarby och dom hade en spelare utöver det vanliga. Han hette Gate och han fick det annars så säkra Hammarbyförsvaret att ibland se ut som nybörjare. Inte minst när matchen ännu stod och vägde var denne Gate en nagel i ögat. Hammarby trummade på framåt och till slut hade man brutit ner Lidingöspelarnas kämparglöd, Lidingö fick mot slutet bara försvara sin allt tröttare målvakt, pucken formligen ven omkring den stackaren. Matchen vanns enkelt och redan i första halvlek fick den fåtaliga publiken se Dempsey-Johansson göra två och Pegge ett mål. Andra halvlek inleddes med att den ettrige Sigge Öberg stressade fram ett självmål från Lidingö och sedan avslutade han målgörande med ett läckert ”pass-skott”.
  I Hammarbys bur stod en herr Pettersson och det gjorde han bra, denna för mig helt okände målvakt kapitulera bara en gång för Lidingös stora stjärna Gate. Plånborg vikarierade på ett fullständigt lysande sätt fram till det att han i andra halvek for elakt i isen, efter den omtumlande smällen tappade han spelglädjen helt. Hammarby vann med 5-1.

Sekvens 2: Äntligen en rink på Kanalplan

en är konstig, den här världen och livet menar jag. Så många likheter från en tid till en annan. Kovan kommer kovan går. Visst har levnadsstandarden höjs otroligt mycket, tryggheten för medborgarna förbättras, folk har fått råd att konsumera och det gör vi gärna i konungariket Sverige. Folk dör inte av svält längre, cancer går ofta att få bukt med. Ingen fattig arbetarunge behöver längre vara rädd för blindtarmen, inte på det sätt man en gång var.
  Fram till mitten av 30-talet var det doktorn som avgjorde, blev man opererad så överlevde man fick man inte den möjligheten så dog man. Makten och dess politiker är sig lika. De kan bättre, vet bättre och kan kosta på sig att både ljuga och fixa förmåner och mygla utan att bli fast. Kapitalet vill tjäna pengar och överklassen vill bli behandlad med respekt, jo-jo. Alltså inget nytt under solen. Vi kan ju kolla på idrottsrörelsen och dess aktörer, likheten är slående även där jämfört med nu i början på 2000-talet. Ni vet löften, pengar, uppskruvade förväntningar och allt det andra.
  År 1921 spöade Hammarby Linnéa i sin första tävlingsmatch någonsin i ishockey. Matchen gick på Olympiastadion och folket runt laget var som eld och lågor. Vilken kolossal kul sport! Hos Hammarby spirade, nej brann, intresset för redan till hösten - möjligen våren 1922 - skulle Hammarby IP (Kanalplan) begåvas med en rink! Likheten går på ett nästan spöklikt sätt igen. Ni vet Söderstadionfrågan, den som stötts och blöts under 1990-talet och nu fyra år in på 2000-talet inte har fått någon lösning. Av den större, fräschare och moderna anläggning som diskuteras att byggas har det inte blivit en tummetott ens. Tji fick vi, vi alla med grönvita hjärtan.
  Tjugotalets hockeykämpar och supportrar fick vänta till den 27 januari 1927, för då, då var det äntligen dags att inviga den splitternya uterinken. Hammarby hade bjudit in de regerande svenska mästarna Djurgårdens IF. DIF var en väldigt bra första motståndare. Jag kan inte skryta med att var det minsta intresserad av ö-lagets historia men ett namn jag känner till och måste nämna är den tidens bästa målvakt, förmodligen var han den bästa målvakt som hockey Sverige hade skådat så långt. Han hette Björnunge-Johansson och var reptilsnabb i reaktionen. En av de viktigare detaljerna han bidrog med var det här med hur målvakter skulle uppträda under själva spelet. Det var han som lärde efterkommande burväktare vikten av att följa med spelet även då det egna laget hade pucken. Alltför många burväktare käftade med publiken, kollade in brallisar eller bara stod och kvartade och därför också släppte in en hel del ondödiga mål, inte minst långskott som avlossades från halva plan kunde då och då gå in då målisen var mer intresserad av vilka planer damen vid sargen hade för kvällen än av motståndaranfallarna.
  ”Björnungen” slipade till den detaljen. Tyvärr blev hans, i likhet med ett par andra mycket bra målvakter (Yngve Johansson t.ex.) från den klubben, karriär alltför kort, skador och allmänt elände ställde till det. Båda ”sexorna” kom till nedsläpp med starkaste uppställningen, detta innebar att Karl-Arthur Bergström var tillbaka efter skadan. Själva rinken, Hammarbys ishockeybana var identisk lika stor som den på Stadion. 55 meter lång och 25 meter bred. Hammarby ville verkligen visa upp sin nya rink och sitt superba hockeylag för Södermalmsborna. Man visste att det fanns och skulle kunna bli ett otroligt stort intresse för Hammarby hockeys fortsatta verksamhet. Det fanns dock ett stort aber, stålarna. Librorna hos Söderfolket var ju inte fullastade av kronor och ören än mindre sedlar. Men här var det ansvariga i klubben smarta, entrén sattes till någorlunda behagliga 50 öre vilket uppskattades.
  Över trehundra personer samlades runt den nya rinken. Man lät sig imponeras. Tyvärr drogs nybygget med några väsentliga barnsjukdomar. Ett var belysningen. Men det var okej, den detaljen skulle fixas till med några fler lampor. Så gick snacket i alla fall. Men verkligheten blev en annan. Kanalplans rink blev med tiden direkt ökänd, inte minst hos målvakter, för sina skumma och i vissa lägen nästan helt mörka partier av plan. Det var som om pucken kom farande ur tomma intet som den legendariska Hammarbymålvakten Liedstrand sa ett gäng år senare. Belysningsproblem löstes, men det tog nio (9) år och då med hjälp av pengar från tipstjänst. Även åskådarnas möjlighet att se liret om publiken blev för stor till antalet var ytterligare ett problem. ”Läktarna” existerade knappt, det var som runt rinken i Linadrängens gamla flyghangar, där stod folk på plankor man lagt mellan bockar och supportrar från den tiden mindes med fasa hur förbannat kallt det drog om fötterna.
  Själva invigningsmatchen på Kanalplan rankades som en av de tre bästa matcherna den säsongen (1926/27). Publiken var trots stora brister i spelförståelse och regler helt med på noterna. Man hejade och visslade och då de bägge lagens spelare gick för fullt med friska satsningar och fint samspel blev det en väldigt lyckad kväll. En ouppmärksam DIF-back tog emot pucken och den korta tiden han behövde för att få kontroll på gummitrissan räckte för Sigge Öberg att både tackla omkull honom, sno pucken och starta ett fruktlöst anfall. Lite senare blev Burret grundlurad, Pegge hann inte komma till undsättning men på det tokhårda skottet störtdök Erik Karlsson och fick välförtjänta applåder. Matchen blev en perfekt aptitretare för Söderpubliken. Spelet svängde fram och åter, de båda lagen kom i böljande anfallsvågor och försvaren spelade säkert. Någon tyckte att anfallarna for fram som vågorna på Hammarby sjö en yster vårmorgon. Utespelarna gjorde verkligen en strong insatts men matchens hjältar var lagens målvakter. Hammarbys Erik Karlsson och Björn Björnunge-Johansson visade med all tydlighet att en bra målvakt är mer än 50 % av laget.
  Matchen slutade med Hammarbyvinst, förstås. 3-2 och resultatet var rättvist enligt de knappa tidningsuppgifterna som förekom.
  Publiksiffran ”över trehundra” är tyvärr den enda statistiska uppgift jag fått tag i. Varken målskyttar, domarens namn som var väldigt viktig på den här tiden eller laguppställningar fann jag.

K-A Bergström och Erik ”Burret” Larsson var med i landslaget mot Victoria HC på Stadion, alltid kul med landslaget. Teckning av senare datum.

För Hammarbys del kan man väl sammanfatta slutet på säsongen så här. I början av februari var Karl-Arthur Bergström och Erik ”Burret” Larsson uttagna till landskampen mot det kanadensiska laget Victoria HC, matchen spelade på Stadion och var en överhalning av sällan skådat slag. Victoria vann en match över tre perioder med 17-1! Under februari spöade Söders tigrar Tranebergs IF (3-2) och Linnéa (3-2) sedan försvann isen. Sista matchen i serien kom att spelas i december och Hammarby torskade mot Göta.

Sekvens 3: SM-semifinal om 1927-års mästerskap

ädret på vårvintern 1927 hade tvingat fram en flytt av spelet om SM till december men tisdagen den 13 december skulle semifinalen äntligen spelas. Hammarby hade fått Axel ”Lill-Acke” Nilsson som förstärkning. Laget såg bra ut på pappret men tyvärr var man lottade mot IK Göta i semi. Alltid detta Göta. Man trodde att Hammarby återigen skulle kunna skaka om de blågråtröjade laget som man gjorde veckan före i den sista seriematchen gällande säsongen 1926/27. Då slutade matchen med en knapp 3-2 seger för Göta men såg man tillbaka historiskt var Hammarbys statistik inget att skriva hem till gamla mor om. Den bästa matchen mot Göta gällande SM gjorde Hammarby 1924, då krigade de tigerrandiga så väl att förlustsiffrorna stannade vid uddamålet, 2-3. I de två andra matcherna var det mer god natt jord. 1922-års final, den första som spelats, var Hammarby med ett bra tag i matchen men var till slut helt chanslösa (0-6) och 1925 blev allt bara pinsamt för då körde de välspelande Göta över Hammarby med hela 8-2.
  SM-semifinalen i december 1927 skulle spelas i tre perioder och starttiden var 20.00. Kanalplanpubliken uppgick till över 400 pers och de hejade på rätt ordentligt. Domaren Bäckström skulle få använda sin visselpipa mycket under matchen. I matchöppningen var det uppenbart att Göta hade samspelet och Hammarby hårdheten och solokontringarna. Hemmabacken Bergström fick in ett par riktiga femettor i matchinledningen men använde också lite väl bryska metoder då han blev överspelad och hamnade på efterkälken. Tempot var högt uppskruvat och ibland gick det så fort att lirarna glömde bort att ta med sig pucken. Götas Galin, Bigge Holmqvist och Svensson sköt upprepade skott mot mycket säkre Erik Karlsson. Hammarbymålvakten visade ingen som helst rädsla då han gång efter annan störtdök för att blockera eller för att få undan pucken från det farliga området framför den egna buren. Den enda bristen Karlsson visade upp under matchen var att han alltför sällan fick ut retur mot hörnen utan allt som oftast blev tvungen att blockerade pucken (- och då ofta med dykningar).
  Efter ett snabbt Götaanfall snodde Pegge pucken, drev upp den och fintade bort en Götaförsvarare och då nästa motståndare kom stormande slog han i väg ett rykande skott som parerades av Götas målis. I anfallet efter tråcklade Hammarby till sig ett riktigt vasst läge, Burret lossade stora bössan och trots att skottet blockerades så var det som om just det anfallet gav Hammarby ett allt större självförtroende. Matchbilden blev helt jämn och medan Karlsson i hemmaburen agerade lugnt och säkert så darrade Götas Mattsson till betänkligt vid flera tillfällen. Det var synd att Hammarbyspelarna sköt från så förtvivlat långt håll, ofta drog man iväg skott från 15-20 meter, skott som sällan ledde fram till de där hyperfarliga målchanserna. Den stora bristen i Hammarbys spel var den taktiska biten. Försvaret var helt okej, man hjälptes åt, täckte upp bra och jobbade hårt på målvaktsreturer medan anfallen stundtals gick i en alltför glättig Södergamäng stil, hej-å-hå-vad-det-går, ni vet. Medan Göta hade en del intränade anfallsvarianter så spelade Hammarby helt på känn. Plötsligt brakar jublet ut bland det gulsvartrandiga hemmafansen. Ledningsmålet kom då ”Stöttan” Gillström lirkar in pucken bakom en förvirrad Mattsson.
  Ledning i pausvilan, oförtjänt, ja kanske men ingen brydde sig om det. Ledning ja, men hemmalaget måste höja sig ett snäpp för att kunna vinna. Hade matchen varit tagen ur Rekord Magasinet eller Buster så hade ju Hammarby efter paus kommit ut som ett nytt lag, lirarna skulle växt en halvmeter och bara sådär skulle man plocka fram ett klapp-klapp spel av sällan skådat slag. Men ack eller skall vi säga ”Lill-Acke”, det var ingen tidningsstory och i den bistra verkligheten tryckte Göta ner hemmalaget i knät på Karlsson i buren. Tigrarna kämpade stenhårt, de stred stentufft men detta fick till följd att man drog på sig alldeles för många utvisningar. Göta ökade trycket än mer men Hammarbys kämparmoral höll publiken varm. Pucken kom i retur från Göta målvakten men den hoppade över Burrets klubblad och Göta kom väldigt snabbt till avslut. Holmkvist spelar fram till Galin.
  - Offside!
  - Blås da!
  - Domaren e du blind på båda jacken?
  Gunnar Galin gör 1-1 och delar av publiken blir som vansinniga. Given offside lyder deras dom men domare Bäckström pekar för mål. 1-2 kommer sedan lika efterlängtat som ett utmätningsbrev från kronofogden. Karlsson simmar omkring på isen och Holmkvist får läge.
  - Kom igen Hammarby!
  - Söderbröder kämpa på!
  - Ge järnet!

Götas gode back Knatten Lundell gör 3-1.

  Göta var på god väg att rycka sönder matchen men Hammarby kämpade som galningar för att detta inte skulle ske. Det höll inte, trots allt kämpande gick det åt fanders. Bara minuten efter 1-2 målet ökade Göta då Lundell gör ett riktigt praktmål. Då 1-3 sjunker in i hemmafansens sinne upptäcker de plötsligt den bistra kvällskylan. De åtta minusgraderna och den bortflyende SM-finalen får folk att börja huttra. Tydligen har också Göta den där känslan av att allt är klart för de slappnar av och det är livsfarligt mot Hammarby i den formen laget var den här kvällen. Sigge Öberg sliter sig fram, lurar backen fullständigt och hänger in 2-3. Vilt jubel.
  I den sista perioden börjar spelet som det varit under stora delar av matchen, Göta med genomtänkta anfall Hammarby med soloräder och kämpartakter. Men för hemmalagets del skiljer sig perioden på en jävligt väsentlig punkt, Göta gör plötsligt mål på sina chanser. 2-4 av Lundell och 2-5 av Holmkvist. Helt oförklarligt, varför sitter inte de givna målchanserna när halvchanser går in? Pegge är helt grym i sitt backspel och det blir också han som skvätter på ny tändvätska på den svalnande glöden. 3-5 och inte en hemmaspelare viker ner sig, det gör heller inte gästerna och så är den stora holmgången på Kanalplan igång. Tacklingarna blir ännu tuffare, klubbor far genom luften. Slag i slag blir allt häftigare och så startar råkurren. Både med och utan handskar slåss man och åtskilliga är dom boxningsliknade slagen som landar i motståndarens ansikte. Domaren får rena snurren, han visslar mer än ett passerande expresståg. Plötsligt, under en spelsekvens, faller Erik Karlsson ihop på isen med blodet sprutande ur mun. Han har fått pucken rakt över matintaget och tillsammans med stora blodmängder flyter också, visserligen ”artificiella”, tänder ut på isen. Karlsson får helt enkelt ge upp. In i målet träder Sigge Öberg som hinner göra en riktigt bra räddning innan den helt utpumpade domaren förkunnar att speltiden är lika slut som många av aktörerna på plan.
  Än en gång har Hammarby stupat på IK Göta och även om deras seger är rättvis så svider det lika förbannat. En tröst för ledsna tigerhjärtan är den att Hammarby har kommit betydligt närmare sina banemän både målmässigt och vad det gäller spelet. Den huttrande publiken drar sig hemåt denna sena Lucia tisdag år 1927.

Sekvens 4: Först så var det upp å sen så var det ner å sen så var det bara stopp

Målskytt, nä målkung! Det var han, Sigurd ”Sigge” Öberg.

r 1927 flämtade på sina sista andetag. Julen var över och tomten satt och smuttade på något spetsat framför brasan på en mycket hemlig ort. I huvudstaden arbetade dess innevånare åter och Elitserien i ishockey bjöd på match på Kanalplan mellan Hammarby IF och Lidingö IF. Entrén var en krona och starten var utsatt till 19.30.
  Bortalagets uppställning: Lundström, O. Johansson, E. Johansson, Åkesson (som ersatte lagets stjärna Gate vilken inte kom till nedsläpp), Ekman, Lundkvist och reserv A. Andersson. Hammarby: Erik Karlsson, Bergström, Helge Dempsey-Johansson, Burret Larsson, Sigge Öberg (en utespelare har jag missat uppgiften på) avbytare var ”Lill-Acke” Nilsson.
  Hammarby började matchen med en jävla massa solokörningar, inte en pass slog man frivilligt, nä här skulle dribblas till förbannelse. ”Lill-Acke” Nilsson och Sigge dribblade, tuta och körde så in i bengen att de unga grabbarna i Sofiagänget började en busvisselkonsert av stora mått. Lidingö utan Gate borde var en rätt enkel biff för hungriga tigrar men av detta märkte man inte mycket under matchens två första perioder. Gästerna är piggaste för kvällen, Lasse Ekman tog läckert emot en passning från egen back och sköt ett ytterst välriktat skott från höger och så ledde Lidingö. Hemmasönerna fortsatte att dribbla och soloköra. ”Lill-Acke” var den klart största syndaren, han dribblade och stod i tills någon tog pucken ifrån honom. Den fräknige Stig Emanuel ”Stickan” Andersson i Sofiagänget gapa åt ”Lill-Acke” att han skulle åka hem till morsan och ta sig en prickigkorvmacka, hockeyn kunde han överlåta till någon annan. 0-1 stod sig länge men så gjorde en Lidingöbo bort sig och plötsligt stod Sigge fri framför Lundström och 1-1 blev periodresultatet. Den andra perioden är den första helt lik, först gör Lasse Ekman 1-2, sen visselkonsert och sedan överraskande 2-2 på ett skitasnyggt, snärtigt långskott av Burret Larsson.
  Sista perrisen bjuder på en bautastor överraskning. Hemmalaget startar upp med ett grandiost passningsspel. Pucken går som på räls mellan de framstormande tigrarna. Dessutom skruvar man upp tempot och Lidingös käcka gossar hamnar i sjönöd. Hela sista perioden får gästerna försvara och slå ifrån sig. Trycket blir stentungt och Lidingö orkar inte. 3-2 gör ”Lill-Acke” (som kanske fått i sig en prickigkorvmacka i paus vad vet jag), 4-2 fixar Karl-Arthur Bergström till. Sigge Öberg som skjuter ovanligt lite denna kväll gör sitt andra för kvällen och 5-2 segern blir till slut odiskutabel.
  Hammarby fick den start alla hade räknat med dock gnisslade liret väl mycket för att man skulle kunna vara helt nöjd och inför den super svåra bortamatchen mot Södertälje SK fanns det inte många själar som trodde på något annat än en rätt stor och komfortabel SSK seger. Domaren lyssnade till namnet Liljekvist och han skulle under kvällen känna sig tvingad att döma tio utvisningar. Hemmapubliken var väldans tjoig och manstark, över åttahundra personer trängdes kring rinken. Då Ståckhålmsjävlarna äntrade rinken startade visselorkestern och det haglade okvädinsord om såväl kroppsdelar som psykiska defekter hos de där stöddiga grabbarna från stora stan.
  Matchen började nervöst från båda sidor. Tempot var uruselt med det var väldigt tuffa tag. Sigge fick sig en riktig törn som den annars så flöjtglade domaren missade och då Sigge mödosamt tog sig upp kom nästa skopa ovett sköljandes över honom i form av svordomar och publikens mening om vart Sigge borde fara, om pöblet fick bestämma alltså. Hemmalagets ”Mulle” Pettersson var väldig målfarlig och det visste givetvis tigrarna om och så fort han kom för nära Karlssons mål så fick han sig en riktig ordentlig körare.
  SSK äger första perioden men är inte i närheten av att vara överlägset på något sätt. I ett av hemmalagets anfall slår Abrahamsson en djupledspassning som tar vägen direkt till ”Mulle” Petterssons klubba och han förpassar in pucken bakom en något passiv Hammarbykeeper, hemmapubliken exploderar och tonen bland åskådarna skruvas upp till den milda grad att uttrycket styva i korken bara är förnamnet för att beskriva stämningen då spelarna glider av isen för periodpaus. I den andra perioden kommer Söderbröderna ut som uppretade tigrar. Både Sigge och Burret ställer sig och käfta med den allt blaskigare publiken bakom Hammarbys mål. Hammarby spelar plötsligt helt otroligt bra, bra tempo och säkert försvarsspel i kombination med ett helt gäng öppnande passningar som sätter stor press på SSK. Rena drömpassen kommer från Bergströms klubba och når Nilssons.
  - Nu eller aldrig gapar Bergström till då ”Lill-Acke” drar i väg rena raketen och domaren signalerar för kvittering.
  Nu utbryter den Polska riksdagen igen. Full storm på plan och många i publiken bakom målet kunde ta gift på (som om det inte räckte med det dom redan fått i sig!) att ”målet” är ett klockrent stolpskott. Hur det var med den saken vet väl bara gudarna men domaren förblev säker, om än lite tveksam, på sin sak och godkände kvitteringen. Hammarby gör en briljant andra period medan SSK börjar se osäkra och rent av övertända ut. Hammarby inleder tredje med en press som får stackaren i hemmaburen att magra åtskilliga kilon. Men han är bra, målvakten, han räddar gång på gång på gång, det är helt kaos i SSK:s zon. Publiken blir tyst och ser ut som bleka fiollådor i syn där de står i led på led i lampornas sken och då det är som tystast kommer den välförtjänta utdelningen och 2-1 följs upp femtiotre sekunder senare. 2-1 målet är en läckerbit av Burret modell landslagsklass. Med uppsträcka armar åker han ett litet ärevarv förbi dom han käftat med. 3-1 och spiken i kistan fixar Sigge Öberg till och Hammarby vinner vilket måste beskrivas som en riktigt praktskräll i stil med då Sverige torska mot Östtyskland under ett VM på 1960-talet. Hammarbys inledning på Elitserien är formidabel och tabellen bara så snygg.

1 Hammarby IF 2 2 0 0 8-3 4
2 Södertälje SK 2 1 0 1 7-5 2
3 IK Göta 2 1 0 1 7-9 2
4 Lidingö IF 2 0 0 2 5-10 0

Först så var det upp alltså men sedan var den ner. Den 4 januari 1928 mötte Hammarby Göta och som vanligt blev utslaget detsamma. Matchen var visserligen väldigt jämn men Göta är det där lilla snäppet bättre och Hammarbys förlustsiffror skrev till 2-4. Lagspelet fungerade väldigt bra hos Söderbröderna, även passningarna funkade mycket bra och likaså försvarsspelet. Hammarby vill verkligen vinna men turen gav väl blanka fan i det och dessutom var turen osportslig nog att hjälpa Göta lite väl ofta. Två av Götas mål studsade på folk framför Hammarbys Karlsson i målet och ställde honom fullständigt.
  Domaren, en herr Lundstedt, fick första gången blåsa för mål då Burret Larsson hängde en småfin strut men glädjen vara inte länge. 1-1 Galin, 2-1 Holmqvist, 3-1 Nyberg. Hammarby satsade allt i tredje och fick till en ordentlig press och då reduceringen genom Sigge Öberg kom tändes åter den flämtande lågan av hopp hos de tigerrandiga. Det finns ett par gyllene lägen att kvittera men pucken vill bara inte över mållinjen och i ställe blåser Holmqvist ut hoppets låga för Hammarby. Hammarby ännu bra med i tabellen och läget är riktigt bra om man räknar in de nya givna poängen mot Lidingö, skulle Göta och SSK sedan lira oavgjort fanns ju lite hopp om att rycka.
  På Stadion mot Lidingö visar Hammarby sin klass i första perioden, Göta matchen är glömd nu gäller det att lira hem två nya pinnar och göra så många baljor som möjligt. 2-0 inför andra perioden. Sigge Öberg och K-A Bergström målskyttar. Tyvärr känner vi ju alla till hur hockeyspelet är funtat. En tillställning kan vända på några sekunder, ett lag som har hållit sig kvar på isen med hjälp av isdubbar i ena perioden kan kom ut och tokköra i andra. Tyvärr var den här matchen mellan Hammarby och Lidingö ett av det grövre exemplen på att man aldrig fick bli för säker. Från det femstjärniga spelet i första perioden sjunker Hammarbys grabbar ihop fullständigt. Då trissan inte längre går lagets väg plockar man fram den gamla solotutan igen och så blåser man på, man kör utav bara sjutton. Lidingö vinner andra perioden helt rättvist med 3-0. Målen av Bällsta-Johansson, Lasse Ekman och Axelsson. 2-3 och sedan 2-4 målet får Karlsson ta på sig, han är inte uppmärksam och hinner inte med då Lidingö bryter Hammarbyanfall och avlossar ett par snabba rökare. Där rök seriesegern all världens väg. Den avslutande perioden blev nästan löjlig från Hammarbys sida, en massa solokörande och en massa skott från tjugo meter. Det går inte att överlista Lidingös Abbe Jansson med dessa i många fall helt onödiga långprojektiler.
  I nästa seriematch nere på Kanalplan mot Södertälje härsknar Söderpubliken till över den krångliga offsideregeln (man får spela pucken framåt om passningsmottagaren är i jämnhöjd med passningsläggaren då passen slås, ja ni hör) och om inte det krånglet vore nog så visar domaren Göta!-Gustafsson ut Hammarbyare på löpande band vilket glädjer signatur S i tidningen Idrottsbladet ofantligt.
  SSK rivstartar och gör 2-0 i första, ökar till 3-0 i andra och verkar redan vara klara segrare. Den stundtals mycket ”oroliga” Kanalplan publiken får se den där rytande tigern igen och trots att orken är på upphällningen i tredje perioden lirar Hammarby som om det vore den sista chansen dom hade att lira hockey. SSK tacklas både gula och röda och vore inte domaren så jäla utvisningskåt vet väl ingen hur det hela hade slutat. Nu gör Pegge 1-3 efter att ha offrat sig, 2-3 skjuter K-A Bergström in. 3-3 pucken ligger fri några millimeter från SSK:s mållinje. Två Hammarbyare och lika många SSK lirare slänger sig efter trissan och ja den gled på något oförklarligt sätt utanför högra stolpen. Torsken var ett faktum och uppåttrenden bryts rakt av och pilspetsen kraschlandar i snödrivan ner mot Hammarbykanalen.
  I Elitseriens sista match börjar Hammarby uppgivet och håglöst och berättar jag att motståndarna hette IK Göta så förstår ni. Efter 1-0 i första perioden går Göta upp till 5-0 utan att riktigt behöva förta sig. Hammarbys spel blir bättre och passningarna sitter allt bättre så den tredje perioden blir helt och hållet Hammarbys. 3-1 vinns avslutningen med, matchen ansågs som en av säsongens trevligaste. Götas mål gjordes av Fransman tre, Galin, Holmqvist, Stor-Klas ett vardera. Hammarbys 1-5, 2-5 och 3-5 gjordes av Sigge Öberg två och Lill-Acke Nilsson ett. I spelet om SM-tecknen blev SSK för svåra, Hammarby torskar SM-semifinalen med 2-6 nere i Södertälje.
  Men ändå, Hammarby var lite på gång och på fel sida av planket stod grabbarna från Sofiagänget och dessa kisar skulle om några vintrar vara mogna att gå in i A-laget och då ni, då ändrades Hammarbys hockeyhistoria. Men det är en helt annan historia som tar sin början under 1930-talet och som den fryntlige bagaren på Ringvägen brukade säga: den som väntar på något gott.

(040131)

Peter Jansson
(Med ensamrätt för Hammarby Hockeys hemsida.
Januari år 2004. Alla rättigheter är reserverade/©Peter Jansson)