Bäst utan Svenne Bergqvist

Bröderna Andersson.

Historien om Hammarbys tredje guld 1935/36

isdagen den 25 februari anno 1936 spelade Hammarby en match i Svenska serien mot Hermes på Hammarby idrottsplats (även kallat Kanalplan, Söderstadion m m). Hammarby var taggat, eller borde vara det för bara några dagar tidigare hade de spöat Södertälje IF med hela 6-0 i första omgången av SM och mest glädjande var att Hammarby då presterat sin bästa match för säsongen. Hermes var också i någorlunda god form men borde bli en munsbit för de tigerrandiga. Biljetterna kostade 1 spänn för de stora och 50 öre för de små. Det var mycket hockey man fick för pengen, före huvudmatchen spelades en match mellan Hammarbys och Nackas juniorer och efter huvud fighten spelade Hammarbys och Hermes reservlag.
  Dessa Hammarbyare skulle kriga om trissan: Målis: John Vikland, backar: Oskar ”Nicko” Schirmer och Bertil ”Berra” Lundell och anfallare: Sigurd ”Sigge” Öberg, Tycho Bohman, Ragnar ”Ragge” Johansson, Lennart ”Joe” Hellman, Stig ”Stickan-Emanuel” Andersson och Åke ”Plutten” Andersson. Publiken var inställd på en jämn match men visst borde väl ändå... Hammarby och Hermes var jämbördiga i den allsvenska serien men hemmaplan och den goda formen borde väl... och så går det som så ofta. Då man tror att vi skall vinna osv. Hermes vann med 1-0 i en rätt tradig match.
  Bara tre dagar senare kom chansen till upprättelse och chansen att visa att 6-0 matchen mot SIF inte bara var en dagsländeseger. Svenska serien rullade vidare och nu stod den mer berömda sportklubben från Södertälje för motståndet. Fredagsmatch på IP. SSK som spöat Hammarby i SM-finalen 1931 (0-2) men fått stryk i finalen året därpå (2-1 till Södertigrarna) ansågs ha ett lag utöver det vanliga på gång, talangfullt och ungdomligt. I serien skuggade SSK de regerande mästarna, Solna AIK, i tabellen och var dessutom obesegrade, 4 vinster och en kryssad att jämföra med Hammarbys lätt skrala 2 vinster och 3 torskar. Så visst skulle det bli en bra värdemätare på var vi stod. Runt 700 personer letade sig ner för trapporna vid Södermannagatan 61.
  Matchen blev en sprakande, fartfylld tillställning där Hammarby hade 1-0 efter första perioden men SSK kvitterade i den andra och folket på läktaren levde med ordentligt. Ett gäng Södertäljebor blev utbuade då dom tjoade på de sina. I den tredje perioden satt hemmalaget högsta fart och det tillsammans med rätt tuffa tag gjorde att man pressade ner SSK i svår brygga. Men SSK målvakten, Käppen Karlsson tillsammans med det tungt arbetande backparet Robban Pettersson och Olle Malmberg lyckades på något sätt reda ut orkanen i den avslutande perioden. 1-1 och Hammarby var mer än nöjda trots att det fina spelet inte ledde till seger. Det viktigaste var att formen verkligen var i antågande. Det om något gjorde Hammarbyfansen optimistiska inför slutspelet om SM. I Hammarby var Berra Lundell och Sigge Öberg stabila, de blandade snabba uppåkningar med hårda skott och ytterst tuffa tacklingar. Framåt var centern Stickan Andersson klart lysande. Publiken knallade hem rätt nöjda med kvällen och såg fram emot andra omgången i SM mot Karlberg.
  Hammarby tränade på och det spirade en hoppfullhet som hette duga. Karlberg, KB, hade gått uselt i serien och inte mäktat med en enda seger! KB hade kryssat 3 gånger och förlorat lika många. Det hade hunnit bli mars månad och dags att flytta SM matcherna till inomhusarenan Ispalatset. Hammarby hade till skillnad från föregående säsong trivts riktigt bra i den trånga rinken i Ispalatset eller vad sägs om 1-0 mot självaste landslaget i december 1935, målet av Plutten och det tillsammans med ett förträffligt försvarsspel hade betvingat det stolta landslaget. Visst fick landslaget revansch några veckor senare (0-1) men ändå, det verkade som Sigge, Berra och det andra hade vant sig med hallen och de små ytorna.
  Nu när det var allvar på gång mot KB fick man hoppas att de tigerrandiga inte kände sig överlägsna och skulle gå på underskattningens väl dolda grund. Gott om självförtroende hade man i alla fall. Hammarby som ju vann serien föregående säsong hade då haft svårt att hitta det där riktiga spelet när man matchades i Ispalatset. Det var nästan som två olika lag om man jämförde matcherna på IP med dom i den forna flyghamnshangaren. Var det så att Plutten och de andra trivdes bättre under himlens glimrande stjärnor och skulle detta spela något spratt och kanske till och med ge KB en fördel?
  KB pangade på ett par långskott som John Vikland störtenkelt motade. Rätt tidigt i matchen släppte knipet i magen. KB kom till spel med en del reserver, varken Gustav Persson eller Erik Andersson kunde vara med. Så medan Plutten, Stickan och Sigge virvlade runt likt pudersnö i lätt kuling hade KB svårt med passningar, markering och närkampspelet såg tafatt ut så KB spelarna stod mest där i korsdraget då de hungriga Söderbröderna svischade förbi. Och var inte det nog så fick KB tidigt backen Bertil Linde sårad men efter en ganska ordentlig omplåstring återkom han och kämpade resten av matchen som en furie och var KB:s bästa spelare denna kväll. Däremot var KB:s olympiamålvakt Ville Larsson en grym besvikelse för sina supportrar. Visst, han räddade ett gäng Hammarby avslut men han släppte också förbi sig ett par puckar som föreföll vara i billigaste laget för en målvakt av hans kaliber.
  - Realisationsmålvakt gapade Kron-Oskar, en av de glada på läktaren, och fick sig ett par fina blickar från några tuffa KB supportrar.
  - Allt blir bara biligare och biligare med REA-Ville!
  Ragge Johansson som varit rätt skral under säsongen (orkade bara med en balja i serien) vaknade till ordentligt i den här matchen och slog till två gånger. Joe Hellman och Plutten Andersson gjorde varsitt mål och Hammarby visade sig vara så överlägset som fansen hoppats. 4-0-segern kom till efter 2-0, 2-0 och 0-0. Samma kväll lottade Ishockeyförbundet semifinalerna, Hammarby mot Hermes i den ena och AIK mot Göta i den andra. Göta som något överraskande slog ut Södertälje SK i kvarten.
  Det kändes som om Hammarby hade hittat sitt riktigt stora spel igen. Inte minst ungtuppen Åke ”Plutten” Andersson, inte ens 18 år fyllda, lekte redan hockey på ett moget och befriande skönt sätt. Detta år, 1936, skulle Plutten försöka upprepa den otroliga sviten från år 1935 då han var med att bli juniordistriktsmästare i tre olika sporter. Mästare tillsammans med Lennart Nyman, Anders ”Ankan” Ståhl och Rune Nilsson i ishockey, fotboll och bandy! (Det lyckades sånär som på fotbollen -36). Om Plutten stod för den nya generationen i Hammarby så representerade Sigge Öberg den äldre, så kändes det i alla fall. Sigge blev den första Hammarbyspelaren med stjärnstatus i ishockey. Han hade gjort åtskilliga SM finaler och vunnit serien och det kändes som om han varit med i evigheternas evighet men han var bara 29 år 1936. Han skulle komma att göra 14 säsonger (1925-1939) och hinna med 113 mål under karriären!
  Sigurd Öberg är också Hammarbys första stora grabb, han blev den tionde stora grabben i svensk hockeys historia. Sigge som var ungkarl blev allt mer grinig med åren, inte minst mot ”junisarna” som han fått till uppgift att ”uppfostra” vilket inte slog helt rätt ut. En av anledningarna till de ökade humörsvängningarna skulle bero på att Sigge var ”kroniskt arbetslös” enligt Lennart Nyman vilket måste ha varit otroligt påfrestande under dessa fattiga år. Förutom Plutten var Månen Österholm just fyllda 20 bast medan Stickan, Joe Hellman och Berra Lundell alla var runt 22 år vilket lovade väldigt gott inför framtiden för detta svänggäng.

Tidningsannons inför semifinalen.

en 10 mars var det dags för semifinal. Laget från Klara, Hermes, som Hammarby ställdes emot hade ju kort tid före spöat de tigerrandiga och ändå kändes det självklart bland många av Södersupportrarna att det här skulle fixa sig. Visst? Eller hur, bergbombis. Inte gick det att förlora inte, nä inte den här gången och inte mot detta gäng. Matchstart klockan 20.30. Stämningen var lätt spänd och då domaren Eklind släppte pucken gick det liksom ett sus genom den långt ifrån fulltaliga publiken. Vem skulle ta befälet? Skulle Hammarbylirarna sakna himmelens stjärnor? Vem skulle ställa skåpet på sin plats? Tycho Bohman fick in en ordentlig bröstvärmare och då Hermesspelaren mödosamt tog sig upp från isen kunde inte en lustigkurre hålla näbben. Han sjöng glatt för full hals på Karl Gerhards schlager.
  - Nu skall vi vara, nu skall vi vara snälla!
  Hammarby spelade upp ett variationsrikt anfallsspel, en ny lösning för varje anfall liksom. Hermes kämpade på och stod i men var, föreföll det, lätt hjälplösa då Hammarbys anfallsvågor rullade in mot målvakten Svanberg gång på gång. Hermes spelade mycket tufft och Hammarby visste att man måste se upp med deras kontringar. En sådan lirare som Olle Andersson var ju hela tiden ett övervägande hot och måste bevakas därefter. Hermes Andersson var näst bäste anfallare efter Plutten i denna semifinal. Joe Hellman var inte helt lyckad då han brände chans på chans, inte minst hans skott, han hade helt glömt bort att ställa in siktet på bössan, slog mestadels i sargen bakom Svanberg. Hermes kämpade hårt med Ragge Johansson som inte fick något gratis denna kväll. Ju längre tiden tickade ju mer lutade det åt att det här var Hammarbys bästa match för säsongen och det var Tycho, vem annars?, som slog in 1-0 i första perioden och Söderfansen skrek ut sin glädje. Svanberg i målet fortsatte att rädda på löpande band men 2-0 kom som ett brev på posten efter en uppåkning av Sigge som i samarbetet med Joe sågade sig fram och via Hermesbacken Lundströms skridsko fick in 2-0. Dagen efter var blaskorna lite oense om vem som egentligen gjort målet men vad spelade det för roll?
  2-0 efter första perioden och den andra började tyvärr med rätt slött och slarvigt försvarsspel från Hammarby och innan man visste ordet av så pang! Där satt reduceringen bakom Vikland, det var Holger Johansson som nätade och det flesta bland den 400 på läktaren börja skruva på sig och med lätt flackande blick följde de fortsättningen, En hejarramsa kom igång men dog alldeles för fort. Pucken skyfflades in i Hammarbys zon och försvararna fick inte bort puckuslingen. Skulle Hermes orka komma tillbaka, ofarliga var de inte, det visste alla runt rinken. Det kompakta mörkret utanför hangarens väggar tog sig aldrig in till Hammarbys hockeykämpar. Hermes hann knappt fatta att man hade häng. Månen Österholm gled in i anfallszon, siktade, höjde klubban och släggade in 3-1 bakom stackars Svanberg. Nytt nedsläpp, Stickan glider mot sin back, fintar åt ett håll går åt det andra, pucken till Berra som skjuter, ny räddning av Svanberg, det fräser till i isen då Tycho gör en elegant stoppsladd och skvätter ner stackars Svanberg med is. Ett par Hermeslirare skyndar fram och börjar knuffa och buffla på Tycho som glider undan med ett spjuverleende klistrat i plåten. Ny tekning till vänster om nysnöade Svanberg, nytt tungt skott men pucken går utanför, 3-1 och paus.
  Det känns gott, det gällde bara att klara inledningen av sista perioden så låg vägen öppen för ännu en SM-final. Den sista perioden blev spelmässigt rätt lugn, Plutten Andersson tog det säkra före det osäkra och rundade Svanberg innan han lät pucken glida över mållinjen. 4-1 och Hammarby var klara för sin sjunde SM-final genom tiderna! Jubel, skrik, skratt, applåder och busvisslingar. Stämningen var hög på resan in mot Stockholms innerstad. Bröderna Andersson fick mycket välförtjänt beröm av tidningarna men både Ragge Johansson och Tycho Bohman var också med beröm godkända. Hammarbys spel lovade väldigt mycket, snyggt passningsspel, mängder av anfallslösningar och det verkade faktiskt som alla i laget var i ett sjusärdeles slag. Skulle Södermalm äntligen sno tillbaka guldet till Stockholm?

Svenne Bergqvist i Solna AIK!

et surrades ordentligt bland fansen inför finalen mellan Hammarby och Solna AIK. Finalen som var den femtonde i ordningen spelades mellan favoritlagen, folket tyckte så i alla fall. Det här var den tredje raka mellan lagen och Hammarby hade förlorat de två föregående, 0-1 år 1934 och 1-2 år 1935. Annars var det här Hammarbys sjätte raka SM-final! Två vinster och tre förluster var facit så här långt i raden av finaler. AIK hade spelat mycket bra i serien och där hade ju Hammarby å sin sida varit både upp och ner men nu var allt som hänt under säsongen historia. Inget lag vinner de här stentuffa finalerna på gamla meriter. AIK var otroligt starka bakåt eller vad sägs om 3 insläppta mål under hela serien (7 matcher). Offensiven var det inte heller något fel på, 26 gjorde mål mot Hammarbys 13. Defensivt släppte inte heller Hammarby till så mycket, man snitta på 1 mål per match i serien. AIK:s lag innehöll en rad gamla Hammarbylirare och kanske skulle detta kunna bli extra tändvätska för unga hungriga Söderbröder, ändå talade mycket för att guldet skulle stanna i Solna, eller va? Det fanns ju ett optimistiskt men, ett men som söderkisen Malle entusiastiskt påpekade för alla som ville höra på.
  - Hammarbys form är spikrak på väg upp mot himlen. Killarna är unga, snabba och hungriga. Inte lora vi en final till, inte mot öh (han grinar illa och lipar) AIK!
  - Nä vi skall tackla sönder de där... Hagalundsfisarna fyllde Sven i och lassa mun full av jungfrubröst (geléhallon).
  - Bara inte AIK gör första baljan, då ligger vi skrynkligt till! Kaffe såg ut över Södra Bantorget och rättade till kepan. De andra hade börjat gå ner för trapporna till Björns Trädgård.
  Stockholm var insvept i ett grått dis och vintern hade börjat kännas tradig, kisarna längta efter att kunna hoja runt i tunna kläder och med den tunna sommarkepan på skallen. Men först så skulle ishockey guldet bärgas hem till Södermalm.
  Visserligen hade Svenne Bergqvist bara 3 säsonger bakom sig i Hammarbyhockeyn men är man som han uppvuxen mitt emot Hammarby IP (Södermannagatan 74 var adressen) och hade lekt som liten kil i sandlådan i ena kortsidan på fotbollsplan så är man ju en Hammarbyman och inte är Solna den första tanken som far igenom skallen på en då.
  Det var just det här med fotbollen som fick den leende och omtyckte Bergqvist att lämna kungliga Södermalm för den mer fisförnäma klubben från Norr. Då han ju vaktade fotbollsmålet i Hammarby, som då inte spelade i högsta serien, hade hans tränare Fimpen Andersson med tiden blivit stensur på att Svenne missa viktiga seriematcher då landslagsuppdragen (han var förste målvakt) kolliderade med Hammarbys matcher. Till slut tröttnade väl den gode Bergqvist på gnället och beslutade att gå till AIK i både hockey och fotboll. Det absurda med bytet blev att Svenne inte var förste målvakt i AIK utan spelade i reservlaget däremot var han första målvakt i landslaget! Kanske är dagens (år 2003) förbundskaptener inte riktigt sådana ufon som jag ibland får för mig, de kanske bara följer i någon slags osynlig tradition som fotbollstränare leds av?
  Visst fan vore det kul att lura Bergqvist och de andra före detta Söderbröderna i AIK på guldet!
  Det var lätt stökigt kring Strandvägen 1, platsen där bussarna till Ispalatset utgick ifrån. Försäljningen av matchbiljetter på tidningarnas depeschkontor hade påbörjats i torsdags men såldes också under finalfredagen. Skulle det bli helt lapp på luckan så skulle man informera om det redan på Strandvägen så att inte folk skulle åka ut till Lindarängen i onödan. Bara minuter kvar och revanschlusten hos det tigerrandiga var stor och vid den gemensamma lagbilden före nedsläpp morrades det en hel del lirarna emellan.

Hammarbys lag:
John Vikland - Bertil ”Berra” Lundell, Sigurd ”Sigge” Öberg - Åke ”Plutten” Andersson, Tycho Bohman, Lennart ”Månen” Österholm/Ragnar ”Ragge” Johansson, Stig ”Stickan” Andersson, Sven ”Lennart ”Joe” Hellman

  Pucken slog i isen och spiken i botten! Den förra SM-finalen mellan lagen kunde karakteriseras som mer eller mindre krig. Den här finalen blev ren, givetvis fruktansvärd tuff, en strid på den vassa eggen men inte ful, inte för många tjuvtrix. Det fanns många experttyper, dåtidens farbror Bosse, även på 1930-talet och enligt en del av dessa skulle Solna AIK sakta men säkert, tufft och effektivt mangla sönder Hammarby. Men, men, det gick som det brukar. Inte speciellt många aktiva/ledare läser/lyssnar på dessa experter, inte före en final det är ett som är säkert. Dessa dåtidens farbror Bosse-typer beskrev Hammarbys supportrar som stundtals osportsliga och ”inte gentlemannamässiga”. Vem fan vill vara bror duktig då Hammarby spelar? I första perioden bad en av dessa före detta Söderbröder i AIK, Rubbe Carlsson en Hammarbyare om ursäkt då hans klubba träffade olyckligt.
  - Larva dig inte Rubbe, gapade en Solnabo med sprucken stämma.
  Så mycket för det gentlemansmässiga hos AIK-fansen. Berra Lundell gick emellan ett par gånger då det var handgemäng på gång. Spelet gick vidare och det smälldes på ordentligt från båda håll. ”Det var som att vara på en kägelbana, där folk for i isen eller i sargen” rapporterade en tidningsman och det var ju bara att hålla med. Men schysta puckar och tag var det hur som helst. Hammarbys kortare och betydligt snabbare spelare rundade gång på gång de längre och tyngre motståndarna men då de kom fel och inte hann undan small det omedelbart! Nu var det ju så att Hammarby inte heller var nödbedda då det gällde att ”fälla käglor”. Bägge lagens försvarsspel var utomordentligt. Inte minst Viklands ”tennisslag” med målvaktspaden väckte beundran. Hammarbys anfallare var snäppet vassare då man mer metodiskt sågade sig in i anfallszonen. Hos AIK var det Acke Nilsson som ofta kom stormande gång efter annan men förvandlades nästan lika ofta till en fallande kägla av det tuffa Söderbröderna. Ragge drar i väg ett farligt svepande skott och lite längre fram i perioden är Acke Nilsson helt ren med Vikland som kanonräddar. 0-0 och paus.
  I andra perioden kommer Hammarby igång ordentligt och fansen hoppades på att det skall bli Söders stora kväll. Backparet i AIK, Svenne Bergqvist och Acke Nilsson får det allt svårare och Plutten lyfter pucken några millimeter utanför Herman Carlssons vänstra stolpe. Berra Lundell proppar på AIK:s Petersén som vinglar ut till byte med något lätt skrämt i blicken. Hammarbys övertag ger ingen utdelning. Ännu en 0-0 period. I den sista ordinarie perioden tycks märkas en viss trötthet hos de tigerrandiga och båda lagen tänker i första hand på att inte släppa in något mål. Det mest minnesvärda under den sista perioden är då några ur publiken fått för mycket adrenalin och sätter igång att boxa lita på varandra men det är ingen fara. Boxningen löses upp kemiskt så att säga. Slutresultat 0-0 och förlängning.
  De första 10 extra minuterna är som en förlängning av den sista perioden. AIK lite piggare men det är igen fara att Hammarbylirarna skall falla igenom, även en och annan i AIK börjar se en smula plågad ut. Pust och stön, läktarfolket som står packade som sillar (inte bara av alkohol) börjar bli allt mer nervösa. Ingen vill förlora den här matchen. Innanför mången kavaj och rock dunkar hjärtan som besatta. Svettigt, och även en åskådare kan ju bli segare ju senare klockan blir. I andra förlängningsperioden hinner inte Svenne Berka med och ruffar till sig en utvisning (den blev AIK:s enda, också Hammarby hade en). Sakta gled beslutsamma Hammarbyare in på isen för nedsläpp, det här kanske var deras gyllene (guld)chans. Man erövrar pucken och låter AIK jaga från sida till sida. Hammarbys tryck blir enormt. Carlsson räddar och fladdrar runt som en flygvimpel i storm. Så får Stickan pucken och blixtsnabbt skjuter han ett skott från vänster och Herman Carlsson missar lite, det räcker.
  Hammarbyfansen på läktaren exploderar, liksom spelarna på isen. AIK utan Svenne Berka på isen får kapitulera, 1-0 till Södermalms stoltaste stolthet. Yran efter målet verkar sätta sig i skallarna, vinnarskallen blir förvirrade i skallen, typ. AIK äger pucken mest hela tiden och nu är det Hammarby som irrar och far runt i egen zon. En av de mest trogna grönvita på läktaren, Gångjärnet, ser hellre upp i taket än ner på banan, nerverna skrynklar ihop sig och någon djävul tycks ha stoppat matchuret. Det är alldeles strax slut och en Hammarbyare får ut pucken i mittzonen men den skickas tillbaka och plötsligt, sådär som när 1-0 målet föll smäller det till och Ispalatset fylls av ett nytt urvrål men det är inte Gångjärnet och grabbarna som jublar. Åke Eriksson har kvitterat till 1-1.
  Tänk om Joe Hellmans balja vid ställningen 1-0 hade godkänts, 2-0 och guldet hade varit hemma i Stockholm igen men domaren dömer bort det för offside. 1-1 efter två förlängningar och en sista skall komma. Det verkar som AIK är på gång ordentligt och då några tigerrandiga ser medtagna ut så känns SM titeln långt borta. De sista tio minuterna blir en låååååång plåga. Hammarby knäar men försvarsspelet är kompakt och gediget. AIK anfaller men till Södersupportrarnas obeskrivliga glädje hittar dom ingen lucka bakom John Vikland. 1-1 står sig då slutsignalen ljuder. Publiken (publiksiffror från 1 800 till rätt långt över 2 000 florerar i det olika Stockholmstidningarna) stapplar ut i den sena kylslagna marsnatten. Det var en rysare det! Omspel om söndag klockan 13.00.
  Vilken final det blev, den första matchen. Hammarby fyrade av 74 skott mot mål och AIK 73. Hammarby blev avblåst för offside 5 gånger medan AIK hade för bråttom 10 gånger över linjen. En utvisad från vartdera laget. Spelarna var helt slut efter sista signalen och det ansågs att Stickan Andersson, målvakten och backarna i Hammarby var lagets bästa men nästan alla fick beröm efter denna sjusärdeles match.

La grande finale

et kändes som hela Södermalmsgänget drog ut till Ispalatset och väl framme var det mest kaos. Helan och Halvan hade inte kunnat fixa en bättre scen än denna. Köerna liknade mest två oroliga anakondor slingrande genom högar av snö. Om kaoset utanför var stort så var det rena kalabaliken inne. Vart än man vände sig så knuffades och trängdes människor. Det gällde ju att få de bästa platserna. Några småglin kastade snöboll och en klotrund man for på baken. Gångjärnet lokaliserade ett par stökpellar från Solna, kunde vara bra att ha koll på vart de stod om folk skulle tröttna på matchen och ville liva upp sig själva. Två allvarsamma män följde Plutten då han åkte några uppvärmningsvarv. En liten glad grabb var helt fokuserad på John Vikland, mycket hängde på Hammarbys superba målvakt. Nu eller aldrig eller hur sportklyschan lyder. Domaren, den omtalade och mycket omtyckte Ragge Bäckström blåste till spel. Folk skrek, några drog igång en lång komplicerad hejarramsa som dog ut. Utanför Ispalatset stod 3-400 människor utan biljett. John Vikland klappade målvaktspaden i isen och skrek åt sina medspelare.
Pucken i isen, första skottet och där kom Stickan med pucken liksom fastklistrad vid klubbladet. Svenne Berka stötte hårt men Hammarbyaren bara gled undan mjuk och elegant. Han behåller pucken och ytterligare en AIK försöker tackla honom men lyckas inte bringa honom på fall. Han tittar upp och lägger trissan tillbaka till Berra Lundell som gör en helomvändning och passar till Sigge. Publiken, den övervägande delen, de som håller på Hammarby är helt med på noterna. Hammarby har lyft upp spelet efter det att AIK ägt matchens första minuterna. Kolsäckarna kör dock mest solo och passar fel i ett par fina lägen. Då en tigerrandig passar når pucken mycket oftare fram till adressaten. Det fina passningsspelet gör att AIK går bort sig. Klockan passerar tre minuter och Joe Hellman ser Svenne Bergqvist i ögonen, kroppsfintar och glider snygg förbi, ytterligare en motståndare dyker upp men Joe glider vidare gör ytterligare en fint och han blir helt ren med Herman Carlsson men istället för att osäkra bössan släpper han iväg pucken vid precis rätt tillfälle till Stickan som snärtar in 1-0 och Ispalatset formligen exploderar! Vilda omfamningar hos glada Hammarby spelare medan AIK målvakten grymtar åt två medspelare som mödosamt tar sig upp från isen. Kedjebyte och nedsläpp.
Hammarby är glödande heta nu och erövrar pucken som med ljusets hastighet far in i AIK-zonen. Hård press, Plutten tar emot ett pass från höger slagen av Månen, Plutten skjuter ett snabbt skott men pucken tar i stolpen. Ett gäng hugade lirare slänger sig fram mot pucken men det är Plutten som är snabbast och cool som jag vet inte vad slår han in sin egen retur och nu exploderar Ispalatset igen (det är konstigt att kåken inte gick i tusen bitar).

Guldet är klart. Mästarna packar trunken. Klicka för större bild.

  2-0 till Hammarby och nu börjar folk dansa på stället, hojta, sjunga och gapa hejarramsor så det står härliga till. AIK:s lirare är ju inte dummare än att de inser att de måste komma igång fort som fan så att matchen inte rinner iväg för mycket. Mycket riktigt har de pucken mest resterande tid av perioden men de få riktigt bra chanser de skapar snor John Vikland och dessutom han har otrolig bra hjälp av sina utespelare och då kämparna lämnat isen för periodpaus leder Hammarby med 2-0 och det är solklar fördel Södermalm!
  Andra perioden börjar med att AIK:s målvakt gör ett par enastående räddningar då Hammarby gång på gång hittar luckorna i försvaret. Pressen tilltar än mer och mitt i virrevarret av skott, returer och räddningar faller Carlsson plötsligt ihop. AIK målvaktens knä hoppar ur led och stämningen blir lätt tryckt i hallen. Han får jävligt ont men de grabbar som lirade hockey på 1930-talet behövde inte käka huggorm för att bli män. Carlsson reser på sig efter långvarig behandling och även om han blir lite mindre rörlig så ansåg han efteråt att skadan inte inverkade på slutresultatet. Finalen fortsätter. AIK kommer knappt åt pucken och än mindre hinner de med att tackla Hammarbyspelarna. Berra Lundell är suverän, Ragge Johansson skrider över isen med pucken klistrad på klubban, han ser Joe och levererar passen till honom, han klappar på en riktig rackarrökare. Ispalatset exploderar igen (hur många gånger nu en gammal flyghangar kan exploderar). 3-0!!! Småglina stämmer upp en nidramsa om societetslaget. Bland tigerränderna på isen sprider sig nu en lätt förvirring. Ni vet det här med att hur svårt det är att leda med just 3-0 osv. AIK får mer puck och de är ju livsfarligt. Rubbe Carlsson tutar i väg i en av AIK:s alla solokörningar och pang, 3-1 och pausvila.
  Röksugna, pilsnersugna och skitnervösa står många kvar på sina platser. En period från sjunde himlen. Den tredje perioden liknar tyvärr slutet på den andra. AIK med puck och Hammarby backar frivilligt, nästan så att backarna blir sittande i knäet på superbe Vikland. Men så dyker det upp ett kontringsläge och Hammarby drar i väg i 190 (eller var det 80 på den tiden?). Missad tackling, snabbt skott strax utanför. Under matchen får AIK två utvisningar medan Plutten drar på sig Hammarbys enda. Söderfansen iltjuter ut sitt segervrål efter det att Ragge Johansson slitit sig loss och ensam med Carlsson lätt hängt in 4-1. SM guldet var hemma igen. Eller va? Jo visst för fan, lugna puckar, klackarna i taket och allt det andra. Tycho Bohman hittar spolingen Plutten Andersson som skyfflar in 5-1, game, set och match! Stenkross och guldet återbördat till Södermalm.
  Efter slutsignalen omfamnar spelarna varandra i sann och uppriktig glädje. På läktaren är det Söderstadion-karneval. Hammarbys spel beskrevs som ett lysande passningsspel, man tog sig löjligt enkelt förbi kolsäckarna, tuffa bamsingar, klockrent helt enkelt. Berra Lundell, Vikland tillsammans med Plutten och finalens stora gigant, Stickan Andersson, är de stora hjältarna i ett guldplus-gäng. Segern var så överlägsen att inte ens snobbarna från Birger Jarlsgatan eller schajasen från Hagalund kunde snacka bort Hammarbys viktoria. Efter slutsignalen var det samba på läktaren och ute i den klara eftermiddagsluften hissade segerrusiga supportrar bland andra Plutten innan den långa segerresan tillbaka till Södermalm påbörjas. Snart skulle den riktiga segerfesten ta fart och de man firade var följande: Vikland, Öberg, Lundell, Hellman, S. Andersson, Å. Andersson, Johansson, Österholm och Bohman.
  Kramkalas. Ordningen var återställd och de flesta var nöjda. På hemvägen firade några kisarna från Bondegatan guldet med att klänga upp på lejonen vid Norrbros brofäste och där gapa de sitt ”Hammarby!” ända tills en godmodig poliskonstapel vänligt påpekade att det skulle komma en ny dag i morgon också och att det var hög tid att palla sig hemåt.
  Se det var den vackraste vintersagan.

(030927)

Peter Jansson