Hammarby mot världen
Hammarby skrällde mot Ungerska VM-laget och tyska kanadensare
Sigge är Hammarbys första riktiga storstjärna i ishockey, populär hos publiken och likt alla stora stjärnor visade han vilken otroligt bra spelare han var även då karriären var på väg att ta slut. En annan historisk spelare i Hammarby är den totalt okände Sven Falk. Falk som skrev in sig i historien då han vallade in 1-0 mot Lidingö i matchen om SM fredagen den 10 mars 1922, målet var det första som någonsin gjorts i spelet om Svenska Mästerskapet. Denne Falk är inte lätt då det gäller att hitta uppgifter om honom, vad jag (tror) mig veta är att han bara spelade i Hammarbys ishockeylag en säsong (1921/22, han gjorde då 6 mål), det är i stort sätt all information om honom, jag har inte ens funnit uppgifter om när han föddes. Kanske gjorde han som avbytaren i den första SM-final 1922, Söderbrodern George Bussler som packade sina väskor och drog till Amerika. Det var hårda tider i 1920-talets Stockholm där massor av arbetsförda män var svartlistade hos arbetsgivare för att de deltagit i storstrejken några år tidigare. Nåväl, åter till år 1937. Hammarby var riktigt etablerade och tampades med Solna AIK, Södertälje SK och Göta om att vara Sveriges bästa lag. Göta hade flest guld men de blev aldrig mer så bra och överlägsna som de var på 1920-talet, hockeyn breddades för varje år och konkurrensen ökade. Säsongen 1936/37 bytte Hammarby ut sin klassiska tigerrandiga tröja mot en grön med vita inslag. Hammarby hade börjat leta motståndare även utanför Sveriges gränser. På den här tiden spelades det bandy ute på landsbygden inte ishockey, hockeyn fick vänta med sitt stora uppsving till 1940-talet. Ändå var Sverige med internationellt och hade nått vissa framgångar annars var det stora hockeylandet Kanada. I Kanada var sporten mäktigt stor och tillsammans med USA arrangerade man världens bästa ligor. Det fanns massor av spelare av yppersta klass och det var bara en naturlig utveckling att de som inte platsa i sitt hemland sökte sig till andra länder. I första hand var det till England och Tyskland flytten gick. I Sverige pågick seriespelet som intensivast och SM-serien stod för dörren (alltså hade Hammarby inte hunnit bli mästare för fjärde gången ännu). Mitt i seriespelet skulle VM gå av stapeln i London men dit skickade förbundet, av kostnadsskäl (?), klubblaget Solna AIK med en del förstärkningar vilken i sig var en smula konstigt då kolsäckarna på intet sätt var överlägsna på hemmafronten, kanske var det samma fenomen som fortfarande finns i de stora bollsporterna i Sverige, vissa lag ligger alltid bättre till hos förbundet än andra. Nåväl skit samma. Inför detta London VM var det Ungerska landslaget på turné i Sverige och ett av lagen man mötte var Söderbröderna. Lördagen den 13 februari spelades matchen på Hammarby IP (även kallad Kanalplan, Söderstadion m.m.) Matchen var Ungerns tredje och sista inför avresan till England. 1:50 kostade plåten och nedsläppet skedde 19.00. Hemmalaget var ordinarie och noterbart var att matchen dömdes av två domare vilket var ovanligt då de inhemska matcherna dömdes av en domare (som hade två måldomare till sin hjälp). 1 500 åskådare slöt upp. Matchen utvecklades snabbt till en snäll historia, endast en utvisning och inga vildsinta närkamper. Utvisningen som den Ungerska spelaren drog på sig var för spel utan klubba, detta renderade honom en minut på botbänken. Hemmalaget dominerade matchen men det listigt sluga Ungrarna tog ledningen. Miklos var helt cool då han bara några minuter in i matchen elegant lyfte in ledningsmålet. Hammarby gjorde allt utom mål. Bortalaget fegspelade mer och mer ju längre matchen pågick. Hammarby trummade på i gammal god stil. Joe Hellman och Stickan Andersson prickade stolpen varsin gång. Ett antal kalabaliker uppstod framför Apor i bortamålet och några av dessa kunde lika gärna ha slutat med mål men det var ben och skridskor och klubbor i vägen. Publiken trivdes och tjoa och skrek. I slutet av sista perioden fick så Joe Hellman äntligen till det och den glada publiken skrek ut sin glädje och höjde armarna upp mot den kolsvarta kvällshimlen. 1-1 och eftersnacket gick mest ut på hur man kunde strunta i att ta med Stickan Andersson och Joe Hellman till VM. Både den Ungerska ledningen och Stockholmsjournalisterna ansåg detta som ett fall värdigt Arthur Conan Doyles detektiv Sherlock Holmes att lösa. Medan Ungrarna lämnat Stockholm så ladda Hammarby för nästa match. German Canadians stod för motståndet, ett Kanadensiskt lag som spenderade vintern i Europa med att åka runt och propagera för ishockeysporten genom flitigt matchande i så många olika länder som möjligt. German Canadians var placerat i den Tyska staden Krefeld och vars rykte var vida spritt. Laget ansågs vara otroligt spelskickligt och den sedvanliga kanadensiska tuffheten gjorde laget nästan oslagbart. Inför mötet med Söders ”kanadensare” hade gästerna spelat trettioåtta matcher och bara förlorat fyra. Två av förlusterna kom mot det kanadensiska världsmästarlaget Kimberlay Dynamiters (2-3, 3-4 å 2-2). Att German Canadians var något alldeles extra framgick också av pressens stora och intensiva (och positiva) intresse för laget. Kanadensarna tog tåget till Stockholm och Dagens Nyheter hade påpassligt en journalist med. Han fick veta att laget bestod av nio spelare och två ledare. En av dessa ledare fastslog med bestämdhet att spelarna givetvis var amatörer, jobben i Kanada var det lediga från och även om ”semestern” i Europa sträckte sig från slutet av oktober till mitten av mars så skulle minsann alla hem och jobba efter turnén. Canadians hade dittills spelat matcher i Tyskland, Schweiz, Österrike, Frankrike, Tjeckoslovakien och efter matcherna i Sverige skulle laget vidare till Belgien för att avsluta Europaäventyret. Kunskapen om svensk hockey var obefintlig hos laget och dess ledare, det man hade hört var att svenska spelare var storvuxna och tuffa, men när har dessa två faktorer skrämt ett Kanadensiskt hockeylag? Just det, aldrig. Canadians spelare och ledare uttryckte stor förvåning över det faktum att det Ungerska VM laget inte lyckats vinna en enda match i Sverige. En match för tuffingarna Sigge och Ragge
Hammarby sakande sina båda VM-spelare Liedstrand och Lundell men deras ersättare gick inte av för hackor. In i målet kom 1936-års guldhjälte John Vikland, Sigge Öberg flyttas ner på Lundells backplats och Östen ”Måsen” Johansson lånades från Nordia (han blev Hammarbyare från säsongen 37/38 och spelade sedan i klubben under olika perioder). Lagen såg ut så här: German Canadians: Hammarby IF:Vid matchstarten hade publiken kommit till ett antal av mellan 1 500 och 2 000. Idrottsbladets utsände var lite syrak, hans uppfattning var att om reklamen varit bättre inför matchen så hade det kommit åtskilligt fler åskådare. 1 800 betalande är en uppgift som förekommer på flera ställen. Publiken var i alla fall glad, trivdes och hejade som om det vore en landskamp. Många var de som väntade sig att gästerna skulle vara överlägsna och ge hemmalaget en läxa som hette duga. Från det första skäret visade de grönklädda att man varken var skrämda eller kände sig slagna på förhand. De spelskickliga kanadensarna hade inte väntat sig ett sådant kompakt, skickligt och tufft motstånd. Gästerna fick aldrig riktigt igång sitt spel i första perioden, matchbilden skiljde sig en del från deras inledande matchen i Sverige, här var tempot högt uppdrivet och spelarna i grönt var tekniskt skickliga och ingen av dem backade i närkamperna. Hammarby var klart bäst i inledningen till publikens stora förtjusning. Gästerna skicklige målvakt Downton var precis så där omutlig som de bästa kanadensiska målvakterna alltid har varit, från tidernas begynnelse till våra dagar. Han stod för ett par helt omöjliga räddningar. Hammarby tryckte på ordentligt och under matchens första femton minuter räddade Downton tre helt givna mål. Canadians, som inte hade namnet German på tröjorna utan Canadian Krefelds, är uppe hos Vikland i Hammarby vid ett par tillfällen men Hammarby målvakten är säkerheten själv och under de sista minuterna i inledningsperioden då gästerna får till ett ordentligt tryck är John helt lugn och tar allt. Centern, nummer 11 Schnarr, är en väldigt bra hockeyspelare men också mycket kanadensiskt ful i närkamperna och bli därför publikens gossen Ruda och får utstå en hel del visslingar och en massa glåpord som han givetvis inte förstår. Andra perioden är den första lik. Bröderna Andersson från Södermannagatan har gästerna svårt att få grepp om. Hur de än tacklar, använder klubban eller helt enkelt håller i så kommer dessa bröder nästan alltid loss. Brödernas åkning och passningsspel är av hög europeisk klass. Dryga fem minuter in i mittperioden är det kedjebyte. Downton hade det fortsatt svettigt. Stickan Andersson gled undan en stor motståndare och lirar pucken till Ragge Johansson som gör en snygg helomvändning och från fyra, fem meters håll placerar han pucken förbi en snopen Downton. Våldsamma ovationer och hyllningar, 1-0 till Södermalms kanadensare mot tyskarnas dito. Gästerna skärper upp sig efter målet, Gray, Ring, Schnarr och Molineux spottar i nävarna och gästerna får ett läge där Vikland kommer snett och Svenne Berka Bergqvist slänger klubban och pucken styrs undan. Utvisning, jo visst men domarparet låter spelet gå vidare och mittperioden tar slut. En smula kanadensisk grinighet börjar skönjas. Redan i första anfallet blir publiken varse hur resten av matchen kommer att se ut. 100 % satsning med justa och ojusta medel, kvitteringen skall in till vilket pris som helst! Det blir hårt, hetsigt, grinigt och tjuvnypen tas fram för att skrämma upp dessa gröntröjor från Stockholm. Men att försöka skrämma Hammarbys hockeylirare från 1930 är bara barnsligt larvigt. Spelet i serien och om SM var stundtals mycket hårt och vissa fall väldigt ojust så att skrämmas gick inte. Gästerna försökte åka ifrån Hammarby men det gick inte. Att med hjälp av ett snabbt passningsspel villa bort gick inte heller. Canadians tryckte på hårt i avslutningsperioden men hemmalaget svarade med snabba, sylvassa kontringar. Lånet från Nordia, Johansson, visad att han skull kunna tillföra mycket framöver. Tuffingarna Sigge Öberg och Ragge Johansson trivdes storartat med det tuffa spelet, Sigge trivdes så till den milda grad att han så där bara på skoj startade ett jättegruff där åtskilliga svingar utdelades. Då slutsignalen ljöd höjde de grönvita sina klubbor mot skyn och publiken ventilerade sin glädje. Kanadensarna hängde med huvudena och allt var frid och fröjd för Hammarbys alla fans. Vikland i målet visade sin klass, nästan synd att en sådan man bara var reserv i serien, Plutten Andersson, nummer 8, höjdes till skyn i Stockholms tidningar, Plutten, denna ungtupp kunde bli hur bra som helst (och blev det, författarens anmärkning). Visserligen var kanadensarna inte av yppersta proffsklass men vadå, hur många svenska lag (landslag) spöade kanadensare på den här tiden? Hammarby mot världen i form av ett Ungerskt VM lag och ett skickligt, svårslaget kanadensiskt lag slutade i succé. Tidningarna skrev om Söderbröderna och på två matcher hade man för den tiden räknats in två fina publiksiffror, dryga 3 500 på två matcher! (030929) Peter Jansson Fotnot: Tre dagar efter matchen på Östermalm spelade Svenska landslaget mot German Canadians på samma is. Ett Sveriges till största del bestående av spelare från Hammarby. Stickan Andersson gjorde Sveriges tröstmål i 1-3 förlusten. Före det hade Canadians också spöat Södertälje SK med 2-0. |
