Slaget om SM år 1937Historien om Hammarbys fjärde guld 1936/37
Svenska mästarna övergav sin tigerrandiga tröja inför säsongen 1936/37 (även om den förekom som bortatröja långt in på 1940-talet) och presenterade en ny grön tröja med vita axlar. Tröjan hade en tjock och två smalare vita ränder vid armbågen och namnet Hammarby skrivet över bröstet i vita skrivstilsbokstäver. En klart stilfull tröja. De grön/vita färgerna hade således tagit över och finns än i dag (2003) som de officiella färgerna i Hammarbys hockeykämpars tröjor. Mer nytt var att Hammarby ishockeybana på IP fick med hjälp av ”tipspengar” ny och fin belysning. IP som varit en skräck, inte minst för målvakterna, på grund av den bristfälliga belysningen och åtskilliga ”dunkla” vinklar hade förekommit och ställt till det. Nu med ny belysning beskrev Idrottsbladet rinken som den ”förnämsta rinken” i landet. Säsongen 1936/37 gjorde Hammarby sin entré i den tredje omgången och fick det forna storlaget IK Göta som motståndare. Tredje omgången var lika med kvartsfinal. Matchen flyttades på grund av vädret ut till Ispalatset vilket inte var helt populärt. Främst var det den trånga rinken, spelet blev så mycket mer pang på jämfört med om matchen spelades på Hammarby- eller Östermalms IP där rinken nästan var 10 meter längre och 3 meter bredare. Götamatchen spelades tisdagen den 16 mars och folk orkade liksom inte ta sig ända ut till Lindarängen (ett annat faktum, avståndet från City talade också emot Ispalatset dessutom förekom det många klagomål på de stundtals mycket snorkiga ”vaktmästarna” som jobbade i hallen) och så var det de här med vädret som så ofta dök upp som en bov i dramat då publiken svek. Fint väder var lika med färre åskådare, likaså kyla och snöoväder spelade ju sin givna roll då matcherna (mycket ofta) spelades på uterinkar. De cirka 200 personerna fick se en mållös första period. Göta hade ett lätt ålderstiget lag som hade fasligt svårt att ta sig fram till avslutningar. För Hammarby var det tvärtom, bröderna Andersson visade gång på gång hur skön ishockeykonsten kan vara, hur man fick de motståndare man fintade bort att falla på löpande band även om rinkmåtten var snålt tilltagna. Andra perioden slutade 1-0 till Söderbröderna. I den sista följde de grön/vita upp med ytterligare två mål och semifinalen var bärgad. Sven ”Svenne Berka” Bergqvist och Bertil ”Berra” Lundell var i stort sätt felfria i sitt spel som backar framför den allt mer briljante Bengt Liedstrand. Tuffe Ragnar ”Ragge” Johansson steg fram och gillade det fysiskt hårda spelet även om Götas kämpe Alebergs spel var i ruffigaste laget och det var bra nära att rena boxningscirkusen skulle sätta i gång vid mer än ett tillfälle denna kväll ute i Lindarängen men det verkade som det skulle undvikas. Nå, nä, det gick inte att hålla känslorna tillbaka då nämnde Aleberg körde klubban i ryggen på Berra, full cirkus utbröt. Spelmässigt visade veteranen Sigurd ”Sigge” Öberg att han fortfarande höll mycket hög klass. Lennart ”Joe” Hellman visade också framfötterna. Och så det bästa till sist, bröderna Stig och Åke Andersson. Vilken show de stod för och där storebror Stickan ansåg vara något bättre i denna kvartsfinal, men hade svensk ishockey någonsin sett en större talang en ungtuppen Åke ”Plutten” Andersson, fan vet. 1-0 gjordes av Stickan, 2-0 av lillebrorsan Plutten och Joe avslutade med att tjonga in 3-0 i matchen sista döende sekunder.
Branden är en av de största i Stockholms historia. Torsgatan luktade sur brandrök i veckor efter branden. Stickan var så uppslukad av historien (eller var det av brallisen?) att han höll på att glömma av bandymatchen han var på väg till. Hur den matchen avlöpte vet jag inte men jag vet att Stickan Andersson skulle gå center kommande lördag i semifinalen mot Södertälje IF. Den andra semifinalen spelades mellan Södertälje SK och Solna AIK, en semifinal där urstarka AIK skulle göra processen kort med kringelgrabbarna från sportklubben. SIF var på inga sett någon önskemotståndare för Söderbröderna, minns inledningen på seriespelet, SIF rankades dessutom som Södertäljes bästa lag den säsongen. Den trånga rinken i Ispalatset räknades också som en fördel för det defensivt spelande SIF. Hammarbys lag i semifinalmatchen mot Södertälje IF Ispalatset mars 1937:Minst tre olika publiksiffror förekom för denna dagsljusmatch (nedsläpp 13.00), 300, 500 och 700 åskådare, vilken av dessa som är riktig är stört omöjligt att säga. Spelet blev så stelt och långsamt som många fruktat före nedsläpp. SIF:s taktik var att hålla laget kompakt och ha så många försvarare som möjligt framför egen målvakt. Taktiken påminde inte så lite om den som Italiens fotbollslandslag (och många klubblag) praktiserade under 1960- och 70 talet då gipskatterna gjorde allt för att förstöra den vackra fotbollskonsten. För att undvika att gå bort sig valde SIF i nio fall av tio att helt enkelt lägga ut pucken i mittzon för att formera förvarsstyrkorna inför nästa våg av Hammarby anfall. Hammarbyspelarna skulle helt enkelt tråkas ihjäl och då de tappade fattningen skulle SIF slå till. De grön/vita försökte men modet föll och de i början av matchen lysande anfallen blev allt mer sporadiska ju längre matchuret drog sig fram. Anfallen gick alltmer i stå och tålamodet var snart rågat hos de för dagen mycket bleka Söderbröderna. Hade SIF haft en Plutten, Stickan eller Sigge vet väl ingen hur det hela skulle ha slutat. Nu fick den tämligen uttråkade publiken sträcka armarna i luften en gång. En gång fick man slänga hatten mot taket och en gång fick man anstränga stämbanden till sitt yttersta. SIF hade i vanlig ordning baxat ut pucken ur egen zon och en Hammarbyspelare tog i vanlig ordning hand om trissan. Sigge fick pucken under kontroll och det är fortfarande första perioden och de grön/vita har inte hunnit vissnat ihop fullständigt. Sigge plockar fram fältmarskalkblicken, han studerar noga slagfältet. SIF spelarna står uppradade som en levande variant av den kinesiska muren. Sigge, på högerkanten, får fart under grillorna och mitt i ett skär fintar han lekande enkelt bort den förste försvaren. Sigge är inne i fiendezon, han klappar på pucken in mot SIF utomordentlige målvakt Arne Johansson, som uppfattar farligheten och rusar ut ur sin kasse och skall precis blockera pucken då Svenne Berkas långa klubblad dyker upp ur ingenting. Svenne förpassar trissan i mål. Det var många som trodde/hoppades att SIF skulle satsa på ett mer offensivt spel men icke sa Nicke, eller vad han nu hette, hjärnan bakom skyttegravstaktiken. Hammarby vann med uddamålet och visst var SIF ett utstuderat svårt lag att möta med sin tokdefensiv och det var nätt och jämnt att Hammarby klarade det. Supportrarna hemma på Söder kände att det spel som presteras inte skulle räcka till mot Solna AIK som spelat bra under säsongen och att släppa iväg bucklan ut på landet igen det var inget man såg fram emot. SIF:s bästa i semifinalen var målvakten Arne Johansson och centerforwarden Molin, som trots allt tjongande, då och då oroade Hammarbys backar. Hos de regerande mästarna fick Plutten, Stickan och Berra bäst vitsord men även veteranen ”den ettrige och spelskicklige” Sigge Öberg bör nämnas. Så, Hammarby i final igen! Det gladde givetvis de många fansen så till den mildra grad men... Men... Spelet, skulle spelet räck till mot seriesegrarna Solna AIK? Blixten lös upp hela stan
Dags för final. Ispalatset mars, anno 1937. I Hammarby ser vi följande spelare, Liedstrand, Bergqvist, Lundell, Hellman, S. Andersson, Johansson, Öberg, Å. Andersson och Lindström. Intresset är stort och så här säger Hammarbys lagledare Helge Andersson till Dagens Nyheter: Jag hoppas det ordnar sig. Men jag har stor respekt för Södertälje (SK). I senaste seriematchen i Södertälje vunno vi visserligen med 1-0 men det kunde lika gärna blivit omvänt resultat. SSK gjorde utan tvekan sin bästa match för säsongen. I samband med Vasaloppet spelade vi två matcher mot SSK och bägge slutade 1-1. Jag måste erkänna att vi (Hammarby) inte nått högformen mer än vid ett tillfälle i år, då slogo vi German Canadians med 1-0. Annars har vi inte varit något vidare. Men vi hoppas ha vår vackra dag. Puhu, så mycket för den spirande optimismen. SSK:s ”Calle Aber” Abrahamsson sa så här till DN journalisten: Jag hoppas på bättre spel än i Södertälje mot AIK. Det klagades på att vi spelade defensivt men det är absolut felaktigt. Vi hade ju inget annat att göra då AIK spelade så tokigt med bägge backar på våran planhalva. I kväll är jag övertygad om att spelet blir bättre. Vem som vinner är omöjligt att förutse. Båda lagen har absolut samma chans. Upplagt för en lång match alltså. Oavgjort plus förlängning var det många som tippade. Två eller tre kronor fick man ge för plåten som bara kunde köpas på plats. Det var så ordnat att det fanns fyra försäljningsställen, två på var sida om restaurangbyggnaden i anslutning till hallen. Publiken kom men inte helt i den utsträckning som Ishockeyförbundet hoppats. 1 500 runt rinken men så värst många från Tälje var det inte. Före matchen lovade SSK:s Abrahamsson ett helt annat spel än den dödgrävare hockey man slagit Solna AIK med men - ack - ack -. Att snacka är en sak att lira är en helt annan. Hammarby startade matchen efter devisen - full fart framåt -. SSK däremot for ihop som en hotad igelkotte eller för att citera: ”Vid anblicken av de sex gossarna med Södertälje - S på bröstet, som merendels stod stilla framför sin egen kasse och såg ut att bilda vattenlangningskedja i frivilliga brandkåren” (Bom i Stockholms Tidningen). Det måste kännas stentrist för en sådan begåvad anfallare som ”Masen” Jansson att gång på gång ensam dra i väg i anfall in i Hammarbys zon utan ha en riktigt ärlig chans, att stånga sig trött medan lagpolarna inte ens vill passera mittlinjen. Hammarby bombarderade ”Käppen” Karlsson som med stor skicklighet, den obligatoriska turen och med ett gäng försvarare fredade sin kasse med stor framgång. Publiken heja, vissla och gorma på i vanlig stil dock stod ett gäng småbuttra grabbar som inte öppnade käften speciellt många gånger. Grabbarna var spelare i Solna AIK:s hockeylag som deltog i finalen på ett för mig helt rätt sätt, som åskådare. Vad den här typen av matcher behöver är ett snabbt ledningsmål för det offensiva laget men det var väl för mycket begärt? Men nu, ohh skjut, skjut då, näääääää. Ett par gånger lirkade Plutten och Sigge upp försvarslinjen men Käppen var säkerheten själv i målet. SSK:s taktik var förödande. Sigge Öberg visade att snabbheten i dribblingskonsten ännu fanns kvar och han slog ett halvtdussin öppnande pass som inte gav något resultat i målprotokollet. Perioden höll på att ta slut, eller tråkas till döds som en lustigkurre skrek, då ett i raden av bra Hammarbys skott räddas av Käppen men han lyckas inte få bort pucken utan Svenne Berka slår elegant in returen och åskådartjutet lyfter nästan taket. Nu jävlar skulle det äntligen bli match. Skulle SSK verkligen lyckas flytta fram sina styrkor? Men, nähä. Domaren Stenberg påstår att Svenne Berka eller möjligen Sigge, åsikterna går isär, stått i målgården (”den farliga zonen”) och underkänner målet. I paus bjöds publiken på konståkning och efter nedsläppet för den nya perioden for SSK-lirarna ner i egna zonen. Matchen var just men Berra Lundell proppa på en Täljegrabb som efter tryckaren mest liknade en halt, svartbränd pepparkaka. Andra perioden är inte gammal då Svenne Berka snyggt glider in i zonen. Sex meter fram till Käppen, Berka klappade på en puck som flög iväg några centimeter över isen och den dittills omöjlige målvakten var totalt chanslös. Berka slog en snabb spänk på domaren, han godkänner baljan och jublet steg och spelarna klappade om varandra å de gormade att nu jävlar osv. Det som förvånade var att SSK väntade så länge innan man äntligen bytte taktik. Löf och Haggren anföll men stoppades larvigt enkelt av tända Hammarbyare. Ny paus, ingen fara med SSK:s offensiv, Söderbröderna hade full koll och förutom målen (det godkända och det underkända) hade Hammarby noterat två rykande stolpskott och vid minst tre tillfällen dansade pucken på mållinjen likt en lindansare och vid två andra tillfällen missade Södertigrarna helt öppet mål. Hur det nu var med antalet SSK-supportrar som följde med det extratåg som var insatt förtäljer inte historien men inte hördes dom speciellt mycket. I den tredje perioden kom SSK ut och äntligen började de spela riktig hockey. Hammarbyspelarna blev så glatt överraskade av de uppkomna ytorna att man i pur glädje svarade upp med samma gladhockey. Antalet farligheter mångdubblades och fördelades jämt på lagen. Liedstrand visade att han var minst lika bra som Käppen i SSK målet. Plutten fortsatte att gäcka sina motståndare, Sigge kämpade på och fortsatte sitt fina passningsspel. Svenne Berka fort upp och ner, han var lika mycket anfallare som back. Nu slängdes publiken mellan hopp och förtvivlan. En stentuff närkamp och klockan tickade snabbt mot slutet. Aj, Berra faller ihop. Han blir hjälpt av plan, ögonskada. Oroligt sus från läktaren. Nedsläpp, Plutten blev av med pucken och SSK anföll. Malmberg tog snygg emot en hård pass och pang, där kom Svenne Berka farande. Domaren Stenberg fumlade in visselpipan i mun och blåste högt, han pekade på botbänken. Kris, båda backarna vid sidan av rinken. Då Svenne Berka hasar mot båset fick veteranen Sigge Öberg något kolsvart i blicken. Han gled upp vid sidan av Svenne Berka, sa något och måttade en högerswing men hejda sig. Svenne Berka log sitt med tiden så legendariska gentlemannaleende. Södertäljepressen blir massiv och hyperfarlig men likt förbannat (för dem) resultatlöst. Hammarby försvarar SM-guldet och epitetet 1930-talets bästa hockeylag. Guldet är det fjärde på sex säsonger! Otrolig starkt. Publiken jublade och mästarna gled runt i några ärevarv. Så här sa lagledaren Helge Andersson andfådd och rosig om kinderna efter matchen: ”Det var vårt 4:e SM det här. Det såg hotande ut i sista perioden, alldeles särskilt när Sven Bergqvist blev utvisad. Då hade lätt Södertälje kunnat få ett kvitteringsmål, och sen kunde det kanske blivit förlängning hela natten.” Så sant! ”Hammarby vann rättvist, det är jag den första att erkänna. Men jag hade väntat mig lite mer raffel.”, sa SSK:s Calle Abrahamsson efter slutsignalen. Domaren Stenberg fick beröm. Bruttointäkten blev runt 2 000 kronor. Arrangörerna lyckades fixa fram parkeringsplatser utanför Ispalatset genom ivrig snöskottning och ett rätt stort antal poliskonstaplar var utplacerade. Men inte var polisen där för att hålla koll på bråkstakar inte, de var där för att se till att parkeringen fungera. Påsken stod för dörren i Konungariket Sverige och då hockeylirare från Solna och Södertälje knöt näven i byxfickan å mumlade ”nästa år, då jävlar” gled stolta Söderbröder in på den gemensamma banketten på Tattersal med största segerleendet på läpparna. Följande var med om att erövra SM-guldet 1937. Liedstrand (guld nummer 3), Lundell (4), Bergqvist (2), S. Andersson (3), Öberg (4?), Lindstöm (1), Å. Andersson (2), Johansson (2), Hellman (2) (030929) Peter Jansson |