Bamsingarnas väg till guldet 1951
Redan 1951 gjorde tidningarna helsidesreportage om svensk bandys ”nature boy”, även om ”Snoddas” verkliga genombrott kom först året därpå då han sjöng ”Flottarkärlek” hos Lennart Hyland. Men för alla hammarbyiter kommer årtalet 1951 att vara förknippat med ishockey. Det var då Bamsingarna vann sitt senaste SM-guld i hockey. Detta hockeyguld är för övrigt Hammarbys näst senaste SM-tecken i någon av de stora bollsporterna efter fotbollsguldet 2001. Själva begreppet ”Bamsingarna” blev det vedertagna smeknamnet på Hammarbys ishockeylag under storhetstiden på 1930- och 1940-talen, och det har levt kvar in i nutiden. Som jämförelse kan sägas att det i dag vanliga smeknamnet ”Bajen” började användas först i slutet av 1960-talet, och då främst om Hammarbys fotbollslag. Bamsingarnas matchställ är klassiskt: grön tröja med stjärnor och streck samt vinröda byxor. Så såg laget ut under större delen av storhetstiden, även om man från början spelade i svartgula tigerrandiga tröjor (som fotbollen använde ända fram till 1978). ”Vi har faktiskt vunnit guldet, senast var det 51!”, skanderar Hammarbys hockeyklack fortfarande ibland. Närmare bestämt var det onsdagen den 28 februari 1951 som Hammarby blev svenska hockeymästare. Guldet markerade slutet på en magnifik era i Hammarbys historia och innebar att Bamsingarna för åttonde gången på 20 år kunde titulera sig svenska mästare. De tidigare gulden bärgades 1932, 1933, 1936, 1937, 1942, 1943 och 1945. Till dessa guld kan läggas att Bamsingarna var i final ytterligare fem gånger mellan 1931 och 1944. Men till skillnad från tidigare guldsäsonger var Bamsingarna långt ifrån några givna favoriter inför spelåret 1950/51. Det gick så långt att en artikel i Ishockeyboken 1950 deklarerade att det nu minsann var ”slutbamsat i svensk ishockey”! Hammarbys storhetstid var över, trodde man. Efter det sjunde guldet 1945 inleddes ett generationsskifte inom Hammarby Hockey, varför 1940-talets andra hälft heller inte blev lika framgångsrik som den föregående tioårsperioden. Flera av storhetstidens bamsingar befann sig i slutet av sina karriärer. Det gällde till exempel Stig Emanuel ”Stickan” Andersson, som 1946 varvade ner i Atlas Diesels IF. Men hans fyra år yngre bror Åke ”Plutten” Andersson skulle bli Hammarby trogen ända fram till den ödesdigra nedflyttningssäsongen 1956/57. ”Plutten” Andersson var otvivelaktigt Sveriges bäste spelare vid den här tiden, kanske den störste genom tiderna. Under 1940-talets sista år hade Bamsingarna sålunda byggt ett nytt lag kring en ny generation spelare. Backen Rune Johansson hämtades från AIK 1945. Ett år senare återvände Östen Johansson efter sex år i AIK. Flera nya unga spelare rekryterades, till exempel Sven Ersson från de egna leden. År 1946 värvades också den 20-årige Rolf ”Mackan” Pettersson från Karlberg. En annan stor profil i 1951 års guldlag var Göte ”Geten” Westerberg, som anslöt från Nacka som 19-åring två år senare (1948). Från Nacka värvades även målvakten Charles ”Chala” Larsson, som dock tillhörde en något äldre spelargeneration. Larsson var född 1917, och hade börjat spela hockey först som 16-åring efter att ursprungligen ha varit tävlingscyklist. Tillsammans med de pålitliga veteranerna Åke Andersson och Holger Nurmela utgjorde dessa spelare Hammarbys kärntrupp under 1940-talets sista år.
Holger Nurmela representerade AIK 1950/51 och 1951/52 innan han fortsatte i Saltsjöbadens IF. Efter tre år i Saltsjöbaden återvände Nurmela till Bamsingarna där han avslutade sin aktiva karriär säsongen 1955/1956. Mellan 1966 och 1971 var han sedan A-lagstränare i Hammarby. Som ersättare för den flyktade Nurmela återkallade Hammarby centern Kurt ”Kurre Kjellis” Kjellström. Kjellström, som också kallades ”Biffen”, hade lämnat Hammarby redan 1946 för spel i Södertälje. Efter två säsonger i SSK flyttade Kjellström 1949 till Atlas Diesels IF, i vilken klubb han återförenades med ”Stickan” Andersson. Men när Hammarby inför säsongen 1950/51 kom med en förfrågan tackade Kjellström ja till att göra en nysatsning. Uppgiften tog han på fullaste allvar, och han lär ha tränat som aldrig förr. Enligt rapporter bantade han bort mellan tio och tolv överflödiga kilon före comebacken i Bamsingarna! I november 1950, en månad före seriepremiären, avgjordes DM i Stockholm. Hammarby inledde turneringen med en övertygande 7-1 seger i derbyt mot Enskede den 10 november. Kurre Kjellström blev fyramålsskytt i sin comeback. Bamsingarna avancerade därmed till semifinal, där laget ställdes mot ärkerivalen Djurgården i en match som spelades den 17 november. Lagom till semifinalen hade Hammarby - trots att ekonomin var skral - införskaffat nya tröjor. Mönstret var förstås det klassiska Bamsingmönstret med stjärnor och streck, men materialet var denna gång silke. Om det var de nya tröjornas förtjänst skall vara osagt, men Bamsingarna var klassen bättre än Djurgården, och man vann med klara 5-1. I ärlighetens namn skall dock sägas att Djurgården saknade några viktiga spelare, som man hade fått ersätta med juniorer. Klubbens blivande storstjärnor Lasse Björn och Sven Tumba fanns dock på isen. Matchens stora profiler var Åke ”Plutten” Andersson och Kurt Kjellström. ”Plutten” var lika dominant som vanligt, och han gjorde också det matchavgörande målet som betydde 4-1, fint framspelad av ”Mackan” Pettersson. Dessutom visade Kurre Kjellis att den starka insatsen mot Enskede inte var en tillfällighet. ”Den här comebacken ser det ut att ligga härlig uppryckning bakom och den fordom så avgudade Biffen vinner nu i rask takt nya anhängare”, konstaterade Luck Carlsten i Expressen. I den andra semifinalen besegrade AIK ett frenetiskt kämpande Sundbyberg med 5-3, och därmed stod det klart att Bamsingarna skulle få spela ytterligare ett prestigederby i finalen - denna gång mot den hårdsatsande Solnaklubben. Även AIK hade inför DM skaffat sig nya matchställ med tigerrandiga revärer på axlarna. Med syftning just på de nya tröjorna kallade en tidning AIK för ”Solna Tigers”. Men det var inte lagens nya tröjor som gjorde matchen speciell, utan det faktum att den gamla hammarbyiten Holger Nurmela nu för första gången skulle möta sina gamla lagkamrater. DM-finalen mellan Hammarby och AIK spelades på Stadion söndagen den 19 november 1950. Matchen var naturligtvis extra känsloladdad eftersom den nyblivne AIK:aren Holger Nurmela för första gången ställdes mot sina gamla lagkamrater i Bamsingarna. Nurmelas övergång bidrog till att publiksiffran blev fina 6616 personer, vilket var publikrekord för DM-hockeyn. Med god marginal slogs det tidigare publikrekordet 5664 personer från finalen 1948 mellan Hammarby och Atlas. Man kan notera att DM-finalen samlade drygt dubbelt så många åskådare som SM-finalen senare under vintern. Många menade att Holger Nurmela var alltför förknippad med Hammarby för att kunna göra sig rättvisa i AIK. Men Nurmela skulle i finalen visa att så inte var fallet. Han var den drivande kraften i ett AIK-lag som vann med 3-1. Hammarby gjorde ingen dålig match, men Solnalaget var mer komplett. Förutom Nurmela hade man ett mycket starkt försvar, som Hammarbys forwards inte lyckades forcera. Bamsingarna var alltför beroende av Åke Andersson och Nurmelas tänkta ersättare Kurre Kjellström, och de stjärnprydda lyckades inte upprepa storspelet från semifinalen Tvärtom drabbades Kjellström av två av matchens totalt fyra utvisningar. ”Biffens” andra utvisning gällde för övrigt tackling i anfallszon, sådana var fortfarande förbjudna! Från utvisningsbänken fick Kjellström bevittna AIK:s avgörande 3-1-mål. Dessförinnan hade Hammarby satt ordentlig press på AIK, men utan att lyckas kvittera. Det hade ryktats om att kravallstämning skulle råda bland Hammarbys publik och att stämningen skulle vara mycket hotfull mot Holger Nurmela. Men det blev en lugn tillställning både för domarna och för polisen. Nurmela höll sig kall och svarade inte på hammarbyspelarnas provokationer, och särskilt många glåpord skanderades heller inte från Hammarbypubliken. I slutminuterna blev Nurmela utvisad och när han skulle sätta sig på bänken vrålades det från Hammarbyläktaren: ”Sätt dig inte på plånboken, Hogge!” Värre än så blev det aldrig, men känslorna skulle bli hetare i seriespelet. DM slutade alltså med förlust för Hammarby, men klubben fick som finallag 2500 kronor, vilket var en välkommen förstärkning i klubbkassan. ”Bästa laget vann”, sade Rolf Pettersson till Expressen, ”för oss var det huvudsaken att vi kom opp i finalen så att klubben fick lite kosing i kassan”. Efter DM-spelet mötte Hammarby det engelska proffslaget Streatham i en vänskapsmatch i Stockholm. Livligt påhejade av 3500 röststarka supportrar tog Hammarby ledningen med 2-0 en bit in i andra perioden. Men när proffsen väl vaknade hade Hammarby inget att sätta emot; sällan ”sågs grannare ambassadörer för ishockeysporten”, skrev Aftonbladet. Engelsmännen vann med 6-3, vilket måhända berodde på att britterna hade Gud på sin sida. Åtminstone ingick i Streathams trupp ”den hockeyspelande teologen” Vic Fildes, vars kombination av karriärer väckte förundran i samtiden. Örjan Johansson svarade för två av Bamsingarnas mål, det tredje gjorde ”Geten” Westerberg. Streathams spelare uppvaktades både före, under och efter matchen av vad man med nutida språkbruk skulle kalla ”hockeygroupies”. Med avsmak konstaterade Aftonbladet i sin matchrapport: ”Dessa bleklagda skönheter, som tränger sig på ankommande idrottsutlänningar, börjar äckla oss och det förvånar att inte Stadion-vaktmästarna är inne på samma linje. Hur ´pinglorna´ kan tillåtas att ta upp dyrbart utrymme i båsen bredvid spelarnas är en gåta.” Innan seriespelet inleddes genomförde Hammarby en uppladdningsresa till England, där man spelade flera matcher mot olika engelska lag. Den 30 november mötte Hammarby Englands landslag, som vann knappt med 5-4, och i returmötet dagen efter nådde Bamsingarna ett oavgjort resultat (4-4). Förluster blev det däremot mot Streatham, som man åtta dagar tidigare hade mött i Stockholm, samt mot Brighton och Earls Court Rangers. AIK hade satsat hårt inför säsongen 1950/51, inte minst genom värvningen av Nurmela, och solnaiterna var tveklöst huvudfavoriten till SM-guldet när seriespelet inleddes i mitten av december. Segern i DM underströk ytterligare favoritskapet. I division ett norras grundserie 1950/51 slutade Hammarby tvåa efter suveränerna AIK. På tredje plats följde Gävle Godtemplare. Övriga tre lag i serien var Mora IK, IK Huge och Tranebergs IF. Sägas bör att lag som Djurgården, Göta och Södertälje tillhörde division ett södra. AIK stod alltså i en klass för sig i norrgruppen och tog 19 av 20 poäng! Den enda poängförlusten drabbade AIK i bortaderbyt mot Hammarby på Kanalplan. Matchen hade på grund av vädret skjutits upp två dagar och genomfördes trots att AIK:s bandylag hade spelat mot Lesjöfors i bandyallsvenskan tidigare på dagen. Det innebar att tre AIK:are, däribland Holger Nurmela, redan hade ”en match i benen” när det var dags för hockeyderbyt. En fjärde AIK:are, centern Fred Eriksson, representerade Tranås AIF i bandy och dök upp på Kanalplan först mitt i andra perioden - sedan han med tåg kommit tillbaka till Stockholm från bandymatchen i Tranås! Hammarby kunde naturligtvis dra nytta av AIK:arnas dubbleringar, men gjorde ändå en stormatch mot serieledarna. ”Chala” Larsson imponerade i målet och såväl Hasse Hjelm som ”Mackan” Pettersson spelade framträdande roller. Ändå var läget allt annat än ljust mot slutet. AIK ledde med 2-1, och mitt i Hammarbys kvitteringsjakt blev ”Plutten” Andersson utvisad. Men med en man mindre på banan åkte ”Geten” Westerberg på egen hand genom AIK-försvaret och satte 2-2! Jublet visste inga gränser bland de 3150 åskådarna, som främst utgjordes av Hammarbysupportrar. Holger Nurmela var av förklarliga skäl inte populär bland sina gamla lagkamrater. Särskilt ”Plutten” Andersson - som själv aldrig någonsin kunde tänka sig att spela för något annat lag än Hammarby, allra minst AIK eller DIF - hade svårt att fördra åsynen av Nurmela i AIK-dräkten. I sin matchrapport noterade Expressens Luck Carlsten de heta känslorna mellan just ”Plutten” och Nurmela: ”Jag konstaterade - tyvärr - att en djup och uppriktig arghet måste förekomma mellan de forna klubbkompisarna Åke Andersson och Hogge Nurmela. Där gavs och återgäldades med en bitterhet, som var en besk ingrediens i den annars välsmakande hockeybrygden.” Förutom poängen mot AIK tog Hammarby fyra poäng mot Traneberg efter storsegrar i båda matcherna (12-1 och 12-2). Även mot Huge blev det maximal poängutdelning, medan Bamsingarna vann en och förlorade en match mot både Mora och Gävle GIK. Efter seriespelet mötte Hammarby USA:s VM-lag på Kanalplan den 7 februari. Paul Cote, Henry Martineau, Ray Marcotte, Pete Therriault, Laurier Berube, Hank Brodeur, Chuck Poirier och de andra jänkarna fick se sig besegrade av Bamsingarna med 3-2. Östen Johansson, ”Plutten” och ”Mackan” gjorde Hammarbys mål. I åttondelsfinalen den 14 februari 1951 besegrade Hammarby Västerås IK på bortais. Segersiffrorna blev 5-3 och Hasse Hjelm blev tremålsskytt. För de övriga Hammarbymålen svarade Lennart Ahlgren och ”Mackan” Pettersson. Tisdagen den 20 februari 1951 inleddes kvartsfinalspelet. Hammarby ställdes mot värmländska Forshaga IF. Hemmalaget var det bättre laget, och Hammarbys säsong hade mycket väl kunnat ta slut inför de 830 åskådarna på Ängevistadion. Hammarby gjorde första målet genom Åke Andersson som drog på ett till synes ofarligt långskott från mittzonen, vilket Forshagamålvakten Arne Holm helt missbedömde. Värmlänningarnas vasse forward Birger Adrian - en av fyra Adrian-bröder i Forshagas lag - kvitterade i mittperioden. Hemmapublikens glädje blev emellertid inte långvarig. Trots att Forshaga dominerade matchen kunde Hammarby på nytt ta ledningen vid en av sina fåtaliga framstötar. Återigen fick man viss hjälp av den olycklige Holm i Forshagamålet. ”Mackan” Pettersson sköt först i burgaveln men lyckades sedan turligt valla pucken i nät via Holms skridsko. Begreppet självmål fanns fortfarande i hockey, varför Pettersson inte krediterades som målskytt. Genom årens lopp har Hammarby haft en hel del spelare med ett temperament eller spelstil som har gjort att de ofta har fått besöka utvisningsbåset. Hans-Göran Elo vann som målvakt (!) utvisningsligan två år i rad, och på senare år kan spelare som Ola Sandberg och Elias Abrahamsson föras till den kategorin. En tidig föregångare hade dessa ”bad guys” i forwarden Göte ”Geten” Westerberg. När ”Geten” i Forshagamatchen visades ut efter en ful tackling i slutminuterna, lämnade han isen under högljudda protester mot domaren Hans Ebemark. I Dagens Nyheter rapporterade Carl-Ragnar Hagberg att den ”hetlevrade Hammarbygrabben slog i ilskan över bestraffningen klubban i isen så att flisorna rök och tog endast motvilligt plats på de utvisades bänk, där han sedan höll ´låda´ så att det hördes upp på läktarna. Osportsligt uppträdande i allra högsta grad!” Men trots det numerära underläget, och trots en forsatt press från Forshaga lyckades Hammarby hålla undan. Därmed var Bamsingarna klara för semifinal, i vilken man ställdes mot Tranebergs IF. ”Tranan” hade i sin kvartsfinal svarat för en stor skräll när man besegrade Gävle GIK hemma på Kristineberg. Gävle - som dessförinnan hade slagit ut Djurgården - var storfavorit, men föll med 3-1. Sensationslaget Traneberg stod upp bra också mot Hammarby i semifinalen som spelades söndagen den 23 februari. Men backparet Åke Andersson/Rune Johansson blev tungan på vågen i en medioker match, där dock Hammarbys seger med 3-1 var rättvis. I den andra semifinalen bortabesegrade Södertälje SK favoriten AIK med 7-3. Bortalaget gick på knock direkt och ledde med 4-0 efter första perioden. Södertäljes fruktade anfallsformation med Birger Nilsson, Stig Carlsson och Göte ”Vicke Hallon” Blomqvist avgjorde matchen. Återigen drabbades AIK av spelarnas dubbleringar, och det gnisslades en del mellan Solnaklubbens olika sektioner. AIK:s bandysektion hade nämligen - enligt DN ”utan att viska ett ord till hockeyledningen” - tidigare på dagen lånat in Holger Nurmela och Georg ”Kinna” Kraemer för en bandymatch! Därmed stod det klart att det skulle bli en repris på 1945 års final mellan Hammarby och SSK. Det var också två av svensk hockey absoluta dominanter som skulle göra upp om guldet. Bamsingarna hade dittills spelat 13 SM-finaler, varav laget hade vunnit sju. Motsvarande siffra för ”kringlorna” var fyra guld på tio spelade SM-finaler. Åtta spelare från det nyss avslutade VM-spelet fanns på isen. Av dessa tillhörde sex SSK, medan Bajens bidrag till Tre Kronor var Åke ”Plutten” Andersson och Rune Johansson. Finalmatchen spelades på onsdagskvällen den 28 februari. Klockan 19.30 inleddes ”puckningen” som man sade. De sista februaridagarna hade varit kalla, varför isen hade frusit till och var i bästa skick. Före ishallsepoken var väderleksrapporterna viktigare än vad man i dag kanske föreställer sig. De hockeyintresserade var hänvisade till kvällstidningarnas uppdaterade uppgifter för att över huvud taget kunna veta om matcher skulle bli av. Ibland hjälpte inte ens det. Fredagen den 19 januari 1951 skulle Hammarby möta AIK på Kanalplan, och just före kvällstidningarnas pressläggning gav arrangörerna klartecken: matchen skulle spelas! Men vid en sista kontroll vid 16.30-tiden ansåg förbundets funktionärer att isen var för mjuk för spel. Publiken fick vända hem igen, något som vållade en hel del irritation. Men beslutet var nog riktigt, särskilt när man betänker att det andra Stockholmsderbyt - som spelades samtidigt på Östermalms IP mellan Djurgården och Göta - genomfördes under parodiska former på en is som mest liknade snömos. Under hela vintern 1950/51 ställde blidvädret till problem. Den 20 februari när Hammarby slog Forshaga inställdes exempelvis de övriga tre kvartsfinalerna. Inför finalen var SSK favoriten i de flestas ögon, men Hammarbys lagledare Curt Piper trodde på sitt lag: ”Vi lyckades inte helt mot Traneberg i söndags, men vårt spel räckte till seger, och det var huvudsaken. Isen var inte av det bästa slaget och det bidrog till att vårt spel inte blev som väntat. I kväll hoppas jag att det går bättre, och det finns ingen anledning tro annat än att vi har lika stora vinstchanser som Södertälje.” Hammarby inledde finalmatchen bäst och dominerade första perioden klart. Hasse Hjelm gjorde 1-0 efter bara ett par minuter. Strax därefter utökade Sven Ersson Bamsingarnas ledning till 2-0. I andra perioden kunde Tore Sundin reducera för SSK efter ett tveksamt försvarsspel av Hammarby. I slutet av andra perioden började SSK ta kommandot allt tydligare, och i början av slutperioden kvitterade Stig Carlsson sedan han åkt igenom Bamsingförsvaret och prickskjutit 2-2 bakom ”Chala” Larsson. Strax därefter blev den hetsige ”Geten” Westerberg utvisad för tredje gången, men Bajenförsvaret under Åke Anderssons ledning kunde reda ut stormen. Men ”Pluttens” tålamod med ”Getens” temperament hade definitivt tagit slut. Under slutperioden försökte ”Plutten” med alla medel förhindra att ”Geten” släpptes ut på isen. Det var klokt att ”hålla brushuvudet utanför planket”, tyckte Luck Carlsten i Expressen. Med ”Geten” bänkad fick också Bamsingarna chansen i power play sedan SSK:s Epa Johansson blivit utvisad. Hammarby förvaltade överläget på bästa sätt och återtog initiativet i matchen. Brand-Johan i Södertäljemålet avstyrde chans efter chans innan Östen Johansson till sist kunde styra in 3-2 till Hammarby. Målet var rättvist, men var samtidigt turligt; pucken hade knappt styrfart då den passerade mållinjen. Trots stor SSK-press på slutet höll Hammarby undan. Hammarbys SM-guld 1951 visade med eftertryck att det ännu långt ifrån var ”slutbamsat” i svensk hockey. Det faktum att Holger Nurmela inför säsongen valde att ta steget till AIK gör HIF:s prestation ännu större. Den grönvita segermaskinen hade tagit sitt åttonde guld på nitton år, och då får man inte glömma att inget SM-tecken delades ut år 1939. Efter guldet 1951 var det bara IK Göta som hade fler SM-tecken (nio) än Bamsingarna. Tyvärr har Göta fortfarande fler SM-guld, trots att det har gått 52 år sedan Hammarby vann finalen på Östermalms IP! (030513) Carl Frängsmyr |
