Återkomsten

Hammarbys återkomst till allsvenskan 1958

”En klubb som gjort så mycket för mej, berett mej så mycket glädje skulle jag aldrig kunna svika. Jag hade känt mig som en brottsling om jag gjort det.”
Åke ”Plutten” Andersson i november 1957 om sin kärlek till Hammarby Idrottsförening

tockholm, fredagen den 28 februari år 1958, platsen Stockholm Central ankomsthallen. Malle satt försjunken i en ett par veckor gammalt Idrottsblad. Han rörde med skeden i kaffet och nöp av en bit från kanelbullen. Klockan drog sig mot sju.
  - Hoppas Gångjärnets tåg kommer snart.
  Det var Kaffe som varit och köpt sig en kanelbulle modell bautastor. Ur hans vita kopp ångade det från den heta chokladen. Kaffe dricker choklad! Gångjärnet hade rest allt mer i sitt jobb vid UD men han var bara tvungen att se Bamsingarna första kvalmatch hemma på Hovet söder om Söder. Och trots att halva kvalet redan var avverkat och serien skulle vända hade Hammarby inte spelat en enda match på hemmaisen. Kaffe slog sig ner vid bordet där Malle satt.
  - Nå vad tror du, ska vi dra till hockey-VM i Oslo ett par dagar?
  - Vet inte.
  - Det e klart billigt.
  Idrottsbladet hade ett generöst erbjudande till sina läsare. Man kunde åka till Norge och resan anordnade de tillsammans med Ungdomens resebyrå och avresan från Stockholm var satt till kvällen den 5 mars och resan avslutades i Stockholm på morgonen den 10 mars. I resan ingick bussresa tur och retur, logi, frukost och preferenskort. Kortet gav resenären möjlighet att få köpa matchbiljetter, dyraste matchbiljetten kostade 10 svensk kronor.
  - Ja, jag vet inte.
  - Skriv upp telefonnumren så får du ringa.
  - Okidok.
  - 23 00 75 eller 62 80 01.
  Nytt meddelande om avgående tåg. Kaffe sörplade på den heta chokladen och såg oroligt på sitt armbandsur.
  - Måtte bara han komma snart.
  Malle ryckte på axlarna och återgick till spekulationerna inför starten av kvalserien. Artikeln började på detta vis: När Hammarby förra säsongen degraderades från ishockeyallsvenskan blev det sorg hos många ishockeyvänner i Stockholm (och kanske i landet förövrigt också). Hammarby är väl vårt framgångsrikaste ishockeylag genom tiderna och har allt sedan ”högsta serien” infördes i landet tillhört denna - ända till i fjol...14 allsvenska seriesegrar har man hemfört, den senaste säsongen 54/55. Namnen klinga som ljuv musik, Berka, Liedstrand, Plutten, Stickan, Hogge, Sigge, Berra, Kurre Kjellis, Landelius... ja vi vet.
  Men livet tar ju de mest förunderliga turer och nu stod denna vackra stolta förening inför sitt första division I-kval. Division II-spelet hade gått som på räls, en torsk, tretton vinster och 107-35 i målskillnad. Det var bara duktiga Almtuna IS som försökt hänga på och det var också dom som slog Hammarby (3-2). Almtuna ledde också serien en tid men efter sista omgången skilde det fyra poäng till Hammarbys fördel. Örby, ja inte stadsdelen utan den legendariske Eric Carlsson var rätt nöjd så långt med sitt lags insats.
  - Hyggligt får jag väl säga att det har gått för oss. Man kan sätta ett plus i kanten.
  Hammarby gjorde en räcka bra matcher men den Örby lyfte fram var matchen mot Almtuna på bortaplan.
  - Vi vann med 4-3 och gjorde en mycket bra insats även om segern blev i knappaste laget. Hammarby skapade mängder av chanser och ledde 4-2 med bara sekunder kvar till slutsignalen.
  Hur var då chansen i kvalet? Ja det var som vanligt i dessa sammanhang, ovisst. Korta intensiva serier krävde att alla visar hjärta, tar smällar och kämpar matchtiden ut i varje match. Man har 6x60 minuter på sig, inte mer. Örby trodde givetvis på sitt purunga lag och spelet under säsongen lovade gott, att gå upp i adeln igen var målet man satt upp och inget tydde på att Bamsingarna inte skulle kunna klara av det. Om sedan laget skulle klara sig i högsta serien var lite mer tveksamt. Örby log:
  - Givetvis växer gänget till sig i ”ålder och visdom” till dess men allvarligt talat tror jag inte pojkarna håller till hundra procent. Något nytt är vi nog tvungna att plocka in här och där.
  Junior- och pojkverksamheten blommade i föreningen. Juniorerna var i februari månad 1958 på väg till JSM-slutspel och de fyra pojklagen hade bara förlorat en match sammanlagt. Så klubben badade i ungtuppar men det man skrek efter var lirare med hår på bröstet och en kappsäck full av rutin. Från Div II-spelet kunde man plocka fram ett helt gäng glädjeämnen. Namn som Roffe Nordlund, 19 bast, back och egen produkt. Janne Engström, Bernt Westerlund, ”Lillis” Sätterström och inte minst den snabbe och målfarlige Lasse Stenbom. Stenbom gjorde över tjugo mål i Div II. Klubben förfogade över tre bra målvakter där Kurre Andersson var ett blivande äss även om hans militärtjänstgöring hade inverkat något på hans spel. De andra målvakterna, Lasse Svensson och Leif Österberg, var också fullgoda burväktare. Utöver Stenboms målfarlighet gjorde också Carsbrink över tjugo mål men vassast av dem alla var Janne Engström som skyfflade in 29 seriemål, inte illa.
  Kaffe läste genom laget inför matchen mot Alfredshem på Hovet klockan 19.30 fredagen den 28 februari 1958.
  Målvakt, Kurre Andersson, reserv Larsa Svensson. backar och anfallare, Rolf Nordlund, Lennart Carsbrink, Leif Pettersson, Åke ”Plutten” Andersson, Sven E Johansson, Janne Engström, Bernt Westerlund, Anders ”Antik” Johansson, Leif Fredblad, Rolf ”Mackan” Pettersson, Rune Lind, ”Lillis” Sätterström och Lasse Stenbom.
  Örby som fått frågan om han skulle förstärka upp laget efter inledningen av kvalserien nekade. Den 23 februari undrade Expressen om Plutten och Mackan skulle hoppa in i laget. Örby svara:
  - Nej, vi går upp i Allsvenskan med det gänget vi har nu. Vi tar Alfredshem hemma på Hovet.
  Örby som även före kvalserien deklarerat bestämt att bandy och ishockey skulle hållas isär. Men han fick ge med sig. Det mesta tydde på att Örby fick order från föreningens ledning: Behövs musketörerna, så kalla in dom!
  Gångjärnets tåg kom in tio över sju. Han var överlastad med resväskor och bandyportföljer och en sprickfärdig bag typ skolväska tidigt 1960-tal. De tre vännerna bommade en droska och for till Gustav Adolfs torg och medan Gångjärnet rusade in i Arvfurstens palats med packningen diskuterade Kaffe och Malle hockeykvalet med den gode och glade droskchauffören. Kvällstrafiken rasslade och tutade. Gångjärnet slängde in packningen i sitt minimala rum, hans blick fastnade på bilden av Sven och hans fru. De skulle träffas på specialplatsen på Hovet. Sven hade inte sett många matcher denna säsong ty ödet hade slagit honom skoningslöst till marken för andra gången i livet. Första gången höll det på att gå käpprätt åt helvetet i samband med att hans moder plötsligt avled. Det var i slutet av 1940-talet och Sven idkade fritt fall under några år. År 1958 hade han familj, fru och två barn. Det tredje, den högt älskade sonen, dog innan han hunnit fylla tre år. Så hockeyn hade inte varit att tänka på sedan den där hemska dagen i slutet av november 1957. Nu kände de sig någorlunda redo och stod redan och småhuttrade på läktaren. Gångjärnet kom ut ur palatset och slängde sig in i droskan av typen Mercedes 180. Med tre importöl och varsin stor bit korv påbörjades färden upp till Hovet.
  - Kör fort som bara den manade Gångjärnet och plockade upp lite mer godsaker ur den medhavda bruna papperspåsen.
  De tre Hammarbyarna och den glade chauffören, som förresten höll på KB, for genom en kolsvart stad.

Bamsing - the snow tour!

ammarby var kvalladdat. Det märkliga inträffade att man mötte alla sina motståndare på bortaplan i en följd. Tänk bara vilket scenario, tre torskar och kanske mer eller mindre borta vad gäller chansen att gå upp. Örby, lagledaren, räknade kallt med att Bamsingarna skulle ha fyra poäng (av sex möjliga) med sig hem till Stockholm och Södermalm från utflykten i Norr. Men det kändes dallrigt eller skall vi säga att det fanns en spänd förväntan hos lirarna och dess supportrar, det är nog en bättre beskrivning. Mogårdshammar, smaka på namnet, detta lag utgjorde första hindret för Hammarbys återtåg. Det var söndagen den 16 februari som det första kvalnedsläppet skulle äga rum. Tungt snöfall och virrig snöyra gjorde att Söderbröderna körde vilse i den för årstiden djupfrysta spenaten. Publiken som trodde mycket på sitt hemmalag stod och huttrade och blev allt mer förbannade på dessa huvudstadsbor. Hittar de inte till Hagvallen eller vågar de inte komma? Stor chans, visst vågade Hammarby IF komma till vilken insnöad håla som helst. Dessutom säg den vädergud som kan stoppa oss, ja jag vet det hade hänt någon enstaka gång men inte den här gången. Då Bamsingarna vann det första nedsläppet och startade ett anfall var matchen försenad med en halvtimme. Snöfallet och yran fick till följd att isen försvann och då puckkämparna kämpa om pucken funderade man på om inte snöskor skulle gått lika bra som skridskor. Man blev tvungen att skrapa isen efter halva speltiden av perioderna och detta gjorde att nya rekordpubliken, 2 800 personer, fick se sex tio minuters perioder och se en match som varade i över tre timmar. Tappert, tre timmar i detta första klassens ruskväder.

Göte Boströms ”eviga solokörning” klarade Hammarby av.

  Matchen blev trots allt relativt sevärd. Fartfylld, kämparglad och där bortalagets passningsspel, då inte snömassorna satte stopp, och hemmalagets intensiva press gladde de levande snögubbarna på läktarna. Speciellt hemmalagets landslagsman Yngve Eriksson ställde till det för Hammarbyförsvaret. Men andra såsom Göte Boström t.ex. och hans eviga solokörning hade de gröna/vita betydligt lättare med, förvarnade som de var.
  - Kämpa på då gapade en mycket snöig herre med en mycket rödrosa morotsnäsa.
  - Skjut då pep den lilla insnöade damen vid hans sida.
  Pucken hoppade över en Hammarbyklubba och via ett ben och där pang! Mogårdshammars anfallare klipper till men som en Blixt Gordon dyker den superbe Kurre Andersson åt vänster och liggande i luften plockar han pucken. Suck och stön från hemmapubliken. Efter ytterligare tre fantomräddningar typ Blixt Gordon får Söderbröderna ordning på trissan och positionerna. Snabb, mjuk uppåkning, flippar pucken över ett klubblad och så en ny mjuk fint och svisch, 0-1!
  Domarna Gösta Carlsson och Olle Broström signalerar för Hammarbys första mål någonsin i en kvalserie. Det är ungtuppen Antik Johansson som valsat med motståndarna och med armarna upp mot himlen blev han hjärtligt hyllad och omklappad av sina nedsnöade lagkamrater. Tommy Öhström är kanonbra på sin backplats men han kanske skulle minska ner på sina i bland vildsinta uppåkningar. Leif Pettersson var näst bästa back så länge hans match vara. Leffe fick nämligen åka iväg till sjukan för att få några stygn i skallen sin. Det var andrakedjan med Antik, Lasse Stenbom och ”Lillis” Sätterström som lirade allra bäst hos gästerna. En som kom bort i snömoset var kämpen Lennart Carsbrink som i par med Roffe Nordlund hade svårt att hänga med i hemmalagets virvlande anfall.
  Hemmalaget hade problem i sitt försvar då deras bästa back Ronnie Carlsson var halvskadad och startade matchen på sprutor men fick ge upp tidigt. Utan Ronnie Carlsson blev det stundtals rena hönsgården framför hemmamålvakten. Antiks 1-0 mål i den tionde minuten blev periodens enda. Hemmapubliken var optimistiska inför hemmalagets chanser att vända matchen. Mogårdshammar hade gått som en sputnik inom svensk ishockey. Klubben grundades 1953 och vann Div IV år 1954, segrade i Div III 1955, efter det hade laget placerat sig på platserna 3, 2 och så serie seger i Div II. Klubben var redo att ta sig upp i hockeyns finrum, det var i vilket fall klubbens mål för säsongen 57/58.
  Åter till snöyran. Den andra perioden ägs till stora delar av snögubbarna från Södermalm. Hemmalaget verkade allt mer tagna av vädret eller möjligen var det nerverna som spelade dem ett spratt. Bamsingarna skapade ett par tre sylvassa målchanser och då alla var redo att notera 0-2 så missade Westerlund å det grövsta. Publiken tjoade förtjust men skadeglädjen fastnade i vrångstrupen då Westerlund tar revansch och föser in 0-2 målet. Hammarby är klart bättre men glädjen grusas i samband med att Antik får en klubbspets uppkörd i nian. Såret blir djupt och blodet pulserar ut ur glipan över mun. 2-0 ledningen hålls och i periodpausen känns det rätt okej för Bamsingarna. Visserligen är hemmalaget uppe och nosar kring Blixt Gordon Anderssons mål men det kändes som om man har kontroll på läget. Men hur var det nu Uffe Lundell dikta ett tjugotal år senare, ”Snön faller och vi med den - snön faller nog länge än”. Det stämde tyvärr på pricken med spelet i den sista perioden. Hemmasönerna tryckte på, Kurre Andersson plockar, slajdar, motar och till slut måste han nicka i väg trissan för att behålla nollan i målprotokollet. Nickräddningen fick till följd att han föll handlöst i den snötäckta isen. Han blir liggande men man andas lugnare då pucken inte slagit hål på Kurres skalle.
  Kurre reser sig och hemmalagets tunga tryck fortsätter, Hammarbys kisar kämpar på som bara attans. Med skicklighet, kämparglöd ut över det vanliga och framförallt med en stor snöskyffel tur ser det ut som om Hammarby skall hålla undan. Kurre Andersson verkar helt enkelt vara omutbar denna dag men ni vet hur det är, plötsligt händer det man inte tror. Göte Boström överlistar Kurre och publiken får äntligen skrika ut sin stora glädje. Många minuter kvar och det blir till att bita hål på svinläderhandskarna och sedan gå loss på naglarna. Nervöst? Bara förnamnet! Dessutom blir anspänningen ännu större då Mogårdshammar toppar upp laget. Göte Boström, Yngve Eriksson och Kurt Pettersson bildar kedja och då Hammarby får spela de fyra sista minuterna med en man mindre på plan så ni förstår hur matchen avslutas och hur nagelbanden såg ut då återresan mot Stockholm tog sin början.
  Kort sagt blev den sista perioden en riktig kvalrysare. Inte bara rysare, det vart rena pärsen, men Kurre Andersson stod som segrare då slutsignalen ljöd. Lyckliga som en genomblöt snögubbe höjer han sina armar mot den stirriga himlen. Bamsingarna hade vunnit den bortamatchen som man fruktade allra mest.
  Besvikelsen var stor och förståelig bland Mogårdshammars lirare och publik.
  - Vi borde fått oavgjort på våra chanser, tyckte deras lagledare Ragnar Bergström som också tycket att det var hans ”grabbar” som förlorade mest på snöyran vilket kunde diskuteras.
  Smaken är ju bekant som baken och läser man ett halvdussin olika tidningar var uppfattningen om matchen mycket delad. Hammarbys andra period hade kunnat avgjort matchen men chansmässigt var hemmalaget lite vassare. Kungen av snö var Kurre Andersson men också Tommy Öhström, Lillis Sätterström och Bernt Westerlund bör nämnas. Bamsingarna återvände till civilisationen men bara för ett par dagar. Nästa station för kvaltåget var Örnsköldsvik där nästa holmgång var mot Alfredshems IK. AIK från Ångermanland, ett Ångermanland som aldrig hade haft ett representationslag i Allsvenskan men gossarna i Alfredshem var kända som ena friska grabbar och det skulle visa sig att så var helt klart fallet.
  Hemmalaget hade i första kvalomgången kvaddat Skellefteå IF med 7-1 på bortais och dom hade behållit trycket till matchen mot Hammarby. Som sjövilda hästar tog dom sig an uppgiften och med en halvvild publik (1500 på läktaren), som var alldeles till sig byxorna, i ryggen skulle kunna skrämma vem som helst, ja utom Bamsingarna från Södermannagatan då. Hammarby visade inga tecken på rädsla eller hicka. Matchen blev mycket jämn men då de grön/vita fick tryck på AIK blev trycket fruktansvärt hårt. Hemmasönerna hade till och från svårt att få ut pucken ur sin egna zon. Dessutom stördes hemmalaget av Hammarbys tuffa tacklingar. Under de första femton minuterna skapade Hammarby några jättelägen och det var rätt mycket oflyt med i bilden då puckuslingen inte vill parkera i hemmaburen. Janne Engström blev den enda som lyckades överlista hemmalagets burväktare Sture Norberg och det skulle visa sig vara dyrbart, Hammarby hade behövt ett par mål till att gå på. Kort sagt, Engströms balja var den enda Norberg släppte in denna kväll, punkt slut. Matchen blev allt tuffare och en del smockor utdelades under den andra perioden. Hammarbys speed från inledningen av matchen förfrös i den bitande kylan och medan Alfredshem trummade vidare blev de grön/vita allt mer stillastående. Aldrig bra att stå still på is i den smällkalla kvällen.
  Kort sagt, Bamsingarna blev ifrånåkta och till slut fick även tigrarnas tiger, målisen Kurre Andersson hissa vit flagg. Kurre fick skyfflade ut fyra puckar ur buren och hemmasegern kunde inte vara mer rättvis. Målgörare i 4-1-vinsten för hemmalaget, Olle Granberg, Landgren, Ove Nordström och Bert Söderlind. Två av Alfredshems mål gjordes då Hammarby hade en man mer på isen. Det såg faktiskt ut som om Hammarby torskade på sämre kondis och med det halvskrala flåset kom tempot att sjunka som en Fermentaaktie. Lång hemfärd genom natten, lite depp okej men ingen av lirarna fick hänga läpp för länge. Söderbröderna hade fyra matcher kvar och dom skulle vinnas!

Kval till Div. I Norra
Alfredshem- Hammarby 4-1 och Skellefteå- Mogårdshammar 2-5
1 Alfredshem 2 2 0 0 11-2 4
2 Mogårdshammar 2 1 0 1 6-4 2
3 Hammarby IF 2 1 0 1 3-5 2
4 Skellefteå IF 2 0 0 2 3-12 0

Ny rysarresa. På med långkallingar, dubbla undertröjor, skjorta, en tjock stickad tröja, vinterrocken, halsduken, varma handskar och stickad mössa. Men va fan Bamsingboysen hade börjat vänja sig med det karga landskapet och det kalla klimatet norr om Stallmästargården.
  Nästa motståndare var Skellefteå IF, kvalseriens enda nollpoängare. Norrvalla var spelplatsen och lagen var laddade men ack var fanns publiken? SKIF var visserligen den lilla lillebrodern i stan men nog borde det komma fler än 132 betalande till en kvalmatch och tji fick dom som stannade hemma i stugvärmen, matchen blev både dramatisk och högintressant. Hammarby startade upp i kanontempo, här var det efterbrännkammaren på från första skäret. Många snygga passningar och ett flertal skott mot hemmaburen och det var alldeles uppenbart att hemmalaget kom i otakt då de försökte dansa med i Stockholmsvalsen. Den fåtaliga publiken muttra till då Janne Engström kom igenom med hjälp av ett par snabba snygga pass och då han nått fram till hemmamålisen fintade han dösnyggt och street cool bort denne och 1-0 var ett faktum. Perioden slutade 1-0 och visst kunde Bamsingarna kostat på sig att göra ett par mål till för gästerna hade ingen aning om vad som väntade dom i mittperioden.
  Den andra perioden höll på att bli Hammarbys Waterloo. Perioden blir rena skräckupplevelsen. Det unga hemmalaget har fullständig lekstuga med de där jävla Ståckholmarna. Killar som Tore Östlund, Putte Brännström och Pelle Lundström hade rena julafton och då hemmalagets målvakt Göte Bergqvist var stabil så kastades Bamsingarna runt i rena mardrömskarusellen. Tommy Öhström, Lillis och Janne Engström kämpar på beundransvärt men utan Blixt Gordon Anderssons storspel som sista utpost vågar jag inte tänka på hur detta skulle kunnat ha slutat. Vad hemmalaget hade fått att förtära i paus vet jag inte med de borde ha skrivit en bok i ämnet kostlära för hockeyspelare på 1950-talet. Efter ett halvdussin chanser hänger Tore Östlund kvitteringen, Kurre Andersson skriker ut direktiv och slår klubba hårt i isen som om han ville att den skulle spricka och matchen skjutas upp.
  - Kämpa för helvete och håll markering, skreks det från Bamsinghåll.
  Visst det är helt rätt, markera stenhårt men om man inte hänger med i tempot, vad gör man då? Det var ett som var säkert, hemmalaget sprintar ifrån de grönvita som inte hade en sportslig chans att förhindra Östlund att göra 2-1, 3-1 vinkelsköt Pelle Lundström in då Kurre Andersson gör ett av sina få misstag i matchen när han precis innan målet försökte sparka bort pucken men missade, nu var det full panik i bortalägret. När så Putte Brännström gör 4-1 verkar det som om hemmalaget börjar tänka ”skulle vi verkligen kunna spöa stora Hammarby IF från Stockholm?”. Mittperiodens sista minuter tas över helt av de grön/vita men hemmasönerna spel måste vara det bästa laget någonsin presterat. Med 1-4 i baken, frusna, besvikna, nästan ångestladdade var Hammarbys krigare väl medvetna om att det återstod tre hemmamatcher på Hovet så hur skulle de reagera? Spela av tiden, fega ner sig för att inte få ännu risigare målskillnad eller vad? Svaret blev en stor jävla fet pungspark mot allt vad taktiskt fegspel hette.
  Bamsingarna tryckte in sina dittills överlägsna motståndare i rinkhörnet och började pumpa. 2-4 gör Per Olof Svensson på en läcker soloräd och innan perioden hunnit dö gör Arne ”Lillis” Sätterström 3-4 och denna mardrömslika utskåpning hade bara givit hemmalaget 4-2.
  Bamsingarna var mycket nöjda med att ännu vara kvar i matchen. Sista perioden var jämn, lagen blev lite försiktigare men att Hammarby jagade kvittering var det ingen som kunde ta miste på. Skellefteå hade några bra skott men farten och flykten i spelet hade man hängt kvar i omklädningsrummet. Hammarby har ett par skapliga chanser och det blir Lillis Sätterström som gör matchen nästa mål. Från det att Hammarby var på väg att utplånas från isens yta hade man rest sig och 4-4 var ett resultat man kände för. På slutet ser spelet allt segare ut och då alla åker omkring och väntar på slutsignalen blixtrar hemmalaget till igen. En hemmason med vild blick pillrar sig igenom Hammarbyförsvaret och helt fri med Kurre försöker han lura honom men Kurre läser skottet och gör en räddning alá idiotsnygg. Puh och stånk, det var nära. Klockan tickar på och allt verkar klappat och klart då nästa chock kommer. Ännu en hemmalirare åker sig fri, den här gången från halva plan. Kurre fokuserar, Skellefteåspelare drar sig ut mot vänster och ett par meter från mål drar han iväg värsta dragskottet. Träffbilden är strax till höger om målets mittstolpe och precis under ribban, pucken seglar på med bra fart men Kurre reagerar blixtsnabbt så något nätrassel blev det inte. Kurre som strax före räddat en puck på mållinjen är den sanna Söderhjälten denna dag.
  Okej 4-4 mot kvalets svagaste lag är väl en missräkning men det hade kunnat slutat mycket värre. Nä Bamsingar, det var bara att slicka såren, tina upp tårna, massera de värkande musklerna, få i sig lite neonchoklad, genomlida ett par träningspass och ladda inför de tre återstående matcherna på Johanneshov.

Musketörernas återkomst

m man fluktar in Stockholm under den här säsongen så var det som vanligt mycket som hände. Gröna Lund kunde pusta ut då den stora konkurrenten revs. På parkeringsplatsen mitt emot Grönan (nutid 2004) låg Nöjesfältet och den parken hade förnöjt mången stockholmare under många år, konkurrensen upphörde och man kan ju tycka att det var lite synd att parkerna inte slogs ihop. I City drog rivningsraseriet vidare. Det mesta revs och det var för att bilar och tunnelbanan skulle få ta sin plats, hur mycket plats som helst verkar det så här många år efteråt. Det stora huset på den lilla ön Strömsborg var dödsdömt med överlevde på något förunderligt sätt. De första kvinnliga poliserna tas i tjänst, de är fjorton till antalet och får börja sin tjänstgöring vid det fjärde Polisdistriktet. Deras lön låg på 790 kronor i månaden och bland annat får de vara med att stå i den lilla ”plåthytten” vid Tegelbacken och dirigera trafiken.
  Allmänheten var både upprörd och förtjust över de kvinnliga poliserna och en av pionjärerna berätta många år senare följande: Busarna tog oftast ingen hänsyn till att vi var kvinnor dom slogs och sparkades men jag minns en gång i Klara då vi skulle ta hand om en mycket stor karl som druckit alldeles för mycket och i ställe för att gå fram och skrika och domdera erbjöd jag honom min arm som han mycket varligt la sin arm om och så gick vi där arm i arm i lugn och ro till fyllcellen.
  Hötorgshusen växte upp mot Stockholmshimlen i rask takt. Annars var det de ambulerande korvgubbarna som skapade problem för de kavajprydda lokala myndighetspersonerna. Korvgubbar vars sociala situation inte var den bästa, de bodde ofta på ungkarlshotell och hade också problem med nykterhet och hygien kort sagt var dessa män med låda på magen om inte bara på kanelen utan också på tapeten. Enligt en av stadens tjänstemän som sa att gubbar visserligen tillhörde ”ett pittoreskt inslag i gatubilden” men han fråga sig också vad som var så pittoreskt när försäljaren vid 16.00 tiden var så på örat att de strök senapen på rockärmen i ställe för på korven. Rock n rollen var på väg att erövra stan och ungdomarna skiljdes allt mer åt. Dixiesnubbarna var medel- och överklasskidsen, raggare kom från arbetarklassen och lägre än den. Men visst, allt var ju inte problem och elände. Ta till exempel det totala kaos av spårvagnar och folkmassor vid Slussen som fick sitt slut i och med att kungen den 24 november år 1957 invigde tunnelbanesträckan Hötorget-Slussen.
  Nåja hela spårvagnskaoset tog ju inte slut för bodde du i Mälarhöjden, Västertorp eller Snappsudden fick du ge dig till tåls till mitten av 1960-talet innan spårvagnarnas tid tog slut för då stod den nya moderna tunnelbanan klar. Standarden för de lyckligt lottade som hade en bostad höjdes och optimismen flödade. Framtiden var Sveriges - vilket en fattig stalledräng inte såg lika klart som en tjänsteman eller industriarbetare.
  Stockholm låg till vila denna sista natt i februari år 1958. Utanför en fiskaffär på Götgatan satt två utsvultna katter. En febersjuk man hostade slem i en sjuksal på Ersta sjukhus. Malle sover sött med munnen öppen och en liten flicka skrek till djupt inne i sin mardröm. Barskrapan sussade liksom de rödmålade bussarna med sina vita tak som vilade i sitt garage och en trött nattvandrare vaknade till på en vind på Högbergsgatan. Den olyckliga flickan somnade äntligen till och fick sig några timmars nattro. De gula övergångssträcken i vägbanan slapp alla trampande fötter och de blå/gul/svarta herr-går-man-skyltar såg på lite så där från ovan. Någon timme kvar innan det att spårvagnarna ska ut och skramla och plinga på Ringvägen, någon timme kvar innan hållplatserna skall invaderas av morgontrötta arbetare och att bildrullarna skall ta över. Denna fredagsmorgon blåser det en ljum vind i Ringvägens riktning. Skoklackarna slår mot trottoaren och vinden fläktar gestalterna som kommer ner för gatan. Det är två män, båda välklädda, båda atletiska och båda stora Hammarbylegender. Männen småpratar och mot axeln har de varsin ishockeyklubba. Skridskoparen diglar med i stegen. Då laget kallar då kommer de. Åke Andersson är Hammarbys bästa ishockeyspelare genom tiderna, tillika är han en av Sveriges bästa genom alla tider.

En superfyra. Kan kompletteras med ”Plutten”.

  Tänk om denne virtuos hade fått spelat i Tre kronors första femma tillsammans med Mats Sundin, Foppa Forsberg, Uffe Sterner och Lasse Björn, det ni. Plutten, det är ju så vi Hammarby-anhängare känner honom är också ur-Hammarbyaren för mig. Tänk alla sneda män med feta plånböcker som stått i Pluttens hall och velat köpa över honom till alla möjliga och omöjliga lag, tänk hur mycket mer pengar han kunnat tjänat om han givit Bajen på båten. Men sådan var han inte, Plutten log då han svara.
  - Ursäkta mina herrar, men ni har vänt er till fel person!
  Så talar en stor man med ett genuint grön/vitt hjärta. Plutten har kommenterat sin uppväxt under 1920-talet på Södermalm.
  - Det var en ganska svår tid när jag var grabb på Söder. Antingen syssla man med idrott eller också var man med i dom små gangsterligorna som operera i kvarteren runt omkring.
  Plutten valde att bli idrottsman. Han blev landslagsman i ishockey och bandy och är ishockeyns stora grabb nummer 24 (jag tror att Plutten är stor grabb i bandy också men är inte 100 % säker - författaren), lirade 134 a-landskamper, vann VM- och EM-guld, tog OS-, VM- och EM-silver och brons i massor.
  Var med att lira hem sex SM-guld, tre SM-silver och fem SM-brons. Plutten var med att vinna serien över tio gånger och år 1941 fick han Kabompokalen efter 1-0 vinsten mot Schweiz på Stockholms stadion, han fick ytterligare en Kabompokal för sina insatser på bandyplan. Plutten kan också stoltsera med att han blev tilldelad Svenska Ishockeyförbundet första debutantpris. Utmärkelsen utdelas ännu i våra dagar och Plutten fick priset märkt nummer ett den 19/2-1937 då han drog på sig landslagströjan i matchen mot German Canadians i Stockholm.

”Plutten” Andersson, en av svensk hockeys största.

  Plutten ansågs i slutet av 1950-talet vara Sveriges bästa ishockeyspelare genom tiderna. Så ni förstår att det var rätt man att be om hjälp.
  Plutten var vintern 1958 mycket bra tränad trots alla sina år i hetluften. Mannen som kom gående vid Pluttens sida var inte heller han speciellt lång, de båda gentlemännen var mellan 1.70 och 1.75 och han kunde ju inte titulera sig en av Sveriges bästa genom tiderna men hur många kan det? Rolf Pettersson föddes 27/9-1926 i Stockholm, han spelade hockey, bandy och fotboll i Hammarby. Gjorde 83 A-landskamper i hockeyn, är stor grabb nummer 42. Mackan, för det är han, tog VM- och EM-guld, VM- och EM-silver, ett VM- och tre EM-brons. Han var med att vinna SM-guldet år 1951, tog två SM silver och brons.
  Plutten och Mackan svängde runt hörnet, sträckan över till Hovet låg för deras fötter. Nu skulle tammefan Hammarby tillbaka till högsta serien!

Jazz- och svänggänget

örutom Plutten och Mackan slöt också bandygiganten Leffe Fredblad upp till drabbningen mot Alfredshem. Hammarby förstärkte så det räckte medan bortalaget fick undvara målgöraren Ronny Nordström, anfallaren Ove Nordström och backen Nils ”Nicke” Johansson, alla dessa var inkallade till en stor manöver och samtligas permissionsansökan avslogs.
  Sven med fru såg pigga ut och efter en alla-kramar-alla-kram var det dags för lirarna att äntra rinken. Gångjärnet rös till då han såg Plutten iförd Bamsingtröjan igen. Han hade så många kristallklara minnen kring denna gigant till ishockeyspelare att han höll på att bli tvär sentimental. Det var tyvärr bara de riktigt frälsta fansen som dök upp, bara 1 104 på en kvalmatch är ju så man skäms inte minst med tanke på att Plutten, Mackan och Fredblad åter var med i uppställningen. De tre flöt in bra i matchen, visst var Pluttens snabbhet inte den samma som i fornstora dagar men bortalagets anfallare skakade av nervositet då Plutten stod öga mot öga med dem. Mackan hängde inte riktigt med i början men kom upp i tempo så småningom, Fredblad flöt också in bra hos Bamsingarna. De byxis Alfredshemarna lirka sig fram vid ett par tillfällen men Kurre Andersson fortsatte i samma goda stil som han börjat kvalserien i. Dessutom kom Lennart Carsbrink upp i toppklass så bortalaget fick gå igenom ett litet helvete för att överhuvudtaget komma till lägen framför Kurre Andersson. Hammarby håller ett hårt och jämt tempo hela matchen och spelet var verkligen en fröjd för ögat. Passningsspelet funkade och till och från tryckte de grönvita Södertigrarna tillbaka Alfredshems tungt. Bortagänget fick helt lita på sin målis Sture Nordberg som spelade väldigt säkert och inspirerat och då Bamsingarna fortsatte att bränna uppenbara lägen växte han än mer. Det var miss på miss på miss. Plutten tar fyra minuter på sig för att komma igång sedan växer han bara allt mer. Roffe Nordlund drog sig inte för att sticka i väg från sin backplats på soloräder även om det inte alltid fanns täckning bakåt. Vid just en sådan kom Roffe åkande och han avslutar själv anfallet med ett vältajmat skott som styrs snyggt men klånk, pucken slår i målställningen. Bortalaget sticker upp men Kurre i mål är säkerheten själv. Lillis Sätterström, Janne Engström och Antik Johansson är ordentligt på hugget men Sven ställer sig ända lite undrande om Hammarby någonsin hade haft en målsumpare i klass med Lillis.   - Jo kanske, men det blir ruggigt när alla chanser försvinner på okoncentration.
  Tränaren Ragge Johansson kommenterar Plutten och Mackans insatts i periodpausen.
  - Båda är så bra som jag hoppats.
  - Skjut, nu, skjut gapar Gångjärnet stärkt av en okänd läktargranne och innehållet i dennes termos.
  - Ja! Nej, jo snett bakom, passa Sven känner sig lite frodig han med.
  - Nu, ja-nä-jo-fan-jaaaa. Svens fru skrattar och lider för att till sist bli riktigt glad då Lillis äntligen hittar rätt.
  1-0 baljan följs upp av Janne Engströms 2-0 mål och det känns riktigt bra i pausen. Sällskapet huttrar lite i kvällskylan men är nöjda trots alla missar. Alfredshem är inte ofarliga men har svårt att komma ända fram till Kurre Anderssons mål.

När laget kallar då kommer Mackan.

  I andra perioden presenterar sig då den livs levande legenden Mackan Pettersson genom att hänga in 3-0 och det känns allt mer kört även om det inte låg för Alfredshemspojkarna att vika ner sig. Främst är det Bert Söderlind och Olle Granberg som hotar då och då men det fanns brister i backlinjen dock bör jag nämna Hans Söderblom som höll mycket god klass. Himlen är mörk och kvällskylan biter allt mer och riktigt jäla kallt blir det då Söderholm hittar en lucka och 3-1 är ett faktum. Fredagsstämningen sjönk några hekto men periodpausen kom lägligt. 3-1 och Bamsingarna är med ordentligt i kvalseriesnacket igen. Den sista akten på denna kvalmatch börjar med att hemmalagets tempo sjunker en smula men målsumpningarna fortsätter med den skillnaden att chanserna blir färre.
  AF kommer in lite närmare in på hemmalagets mål och lyckas producera tre, fyra goda chanser. Tore Edblad snitsar in reduceringen och målet var viktigt för ett var säkert, Hammarby fick inte låta Alfredshem vinna. Mycket babbel i hemmabåset. Nedsläpp och en någorlunda samlad hejarramsa far genom kvällsluften likt fjuniga snöflingor. Huggning om trissan och en lirare far i isen, en annan tar tag i pucken och plötsligt kommer han farande där igen, Lillis Sätterström, och han drar blixtsnabbt från höften och se på fan, kors i taket, tvi-tvi-tvi och tre hål i nacken och all annan skrock. Lillis gör faktiskt mål och duktiga Norberg faller baklänges av luftdraget.
  Bamsingarna till 4-2 ledning. Gänget på läktaren jublar i högan sky. Kvällsjublet hinner knappt lägga sig, nytt nedsläpp följs av ny Bamsingattack och ny balja!

17-årige ”Antik” blev historisk då han sköt Bajens första kvalmål någonsin.

  5-2 görs av Antik, då denne lovande sjuttonåriga begåvning lyfter pucken över en sprattlande Norberg. Kvällen är absolut räddad. Hammarbaj går nu inte att stoppa, bortalaget hade behövt alla sin bra lirare men jag är inte säker på att de hade kunnat rubbat hemmalaget ändå. Lasse Lindström, bortabacken, jobbar förtjänstfullt i kapp Janne Engström som dock med en lätt kroppsfint hittar läget och rappar in 6-2. Spurten från hemmalaget är tungt bra och hela laget förtjänar ett fång grönvita tulpaner. I den andra matchen slår Mogårdshammar Skellefteå IF med 6-4 och tar därför över topplatsen.

Tabell
1 Mogårdshammar 4 3 0 1 18-10 6
2 Hammarby IF 4 2 1 1 13-11 5
3 Alfredshem 5 2 1 2 18-17 5
4 Skellefteå IF 5 0 2 3 14-25 2

Läget var således väldigt bra, Alfredshem kunde komma upp i sju poäng och det skulle betyda att Hammarby hade två hemmamatcher på sig att skrapa ihop två poäng, läget såg inte allt för läskigt ut alltså. När så nästa motståndaren Skellefteå var helt avhängda så var det många som hoppades på avgörande redan nästkommande match.
  Det blev söndag i Sveriges vackraste stad och månaden mars var påbörjad. Söndag betydde sovmorgon och rätt bra med tid att villa runt i verkligheten och då Johanneshovsmatchen inte skulle ta sin början förrän 17.00 fanns det gott om tid till förströelse. Sven och hans fru avstod men Gångjärnet, Kaffe och Malle träffades i hörnet Åsögatan/Götgatan. De flanerade runt och efter minst en mils knallande utan att hitta något lämpligt ställe och då Malle och Gångjärnet stod och väntade på Kaffe som var inne hos en cigarettflicka och tjacka röka sa Malle.
  - Vi drar till Vattugatan.
  - Ypperligt förslag tyckte Kaffe och repade eld på en tändsticka och tände ciggen.
  - Visst okej, där trivs ju du Gångjärnet.
  - Yes som fisken i vattnet.
  Gångjärnet räknade stadsdelen Klara som sitt andra hem efter alla sina år på Stockholms Tidningen. De fick bli tunnelbanan från Slussen och det fick bli Kafé Flamman. Stället som haft sin storhetstid under andra världskriget då ägaren lyckades fixa in ett gäng amerikanska jazzplattor som fraktades över den minerade Atlanten och förbi den nitiska svenska tullen. Flamman blev glödhett, folk kom i horder för att spisa jazz, öla och käka en bit. Maten bestod mest av stora smörgåsar men då och då serverades också falukorv och stekt potatis en maträtt som Gångjärnet kunde bli lyrisk över och tala om som om det vore värsta Operakällarnagget. Just denna mars söndag 1958 fanns det just korv och potatis att få. Den tre blev förtjusta och när så ett par gamla tidningskollegor dök upp så blev det som det bruka bli. Klockan gick fort, minnena sköljdes ner med kalla biran och droskan svängde in på Hovet området ett par minuter före första nedsläpp.
  Hammarbys lag mot Skellefteå IF såg ut så här: Kurre Andersson (Larsa Svensson), Rolf Nordlund, Lennart Carsbrink, Leif Pettersson, Åke Andersson, ”Putte” Johansson, Jan Engström, Berndt Westerlund, ”Antik” Johansson, Leif Fredblad, ”Mackan” Pettersson, Rund Lind, Arne Sätterström, Lasse Stenbom. Domare var Boris Nord från Södertälje och Sören Hansson från Uppsala. Publiken svek igen! Bara 1 118 kände för att stödja sina hjältar men de som var där skapade en glad och uppsluppen stämning. Bortalaget började matchen med att åka skridsko så det stod härliga till och även täckningen hemåt var okej hos Skellefteå.
  Bamsingarna hade dock ingen svårighet att hänga med i tempot, försvaret var ett par klasser bättre än bortalagets men det var framför allt Hammarbys otroligt fina passningsspel som imponerade. Långa svepande passningar skar igenom och frambringa stora sår i Skellefteås defensiv. Plutten och Mackan hade värmt upp med en bandymatch på förmiddagen och var väl uppvärmda och de prestera verkligen ett högklassigt spel båda två.
  Kurre Andersson, Hammarbys första målvaktshjälte i kvalsammanhang och den första av många stora stjärnmålvakter som spelat en helt avgörande roll för laget och avancemanget, spikade igen på ett imponerande sätt. En snabb plockning, en blixtsnabb dykning och en brytning långt ut i den egna zonen gjorde att bortalaget började tvivla rätt tidigt i matchen på sin chans att vinna.
  Bamsingattackerna rullade tungt mot motståndarmålisen. Bortalagets kedja bestående av Erland och Tore Östlund tillsammans med P-O Brännström skapade tre fyra goda chanser i den första perioden men de lyckades aldrig dyrka upp Fort-Andersson. Resan blev tillslut söndags angenäm för hemmalaget. Bortaspelarnas fina tempo avtog då orken började tryta och man måste komma ihåg att Skellefteås lag var mycket ungt, med på isen hade man ett par grabbar som bara var sexton år. Det var också kul att se att Södertigrarna inte drog ned på tempot allt för mycket trots att resan blev så enkel som den blev.
  Då dessutom hemmalaget hade flyt och fick med sig sitt tveksamma 2-0 mål, offside tyckte väl alla utom domarna, så skred laget till en skitsnygg 8-0 seger. 2-0, 2-0 och 4-0 och mest på hugget var Mackan Pettersson som gjorde 4-0 målet inslaget till höger om målvakten från två meters håll. Mackan jublade glatt och gjorde ytterligare tre mål denna eftermiddag. För de andra strutarna svarade Antik Johansson två mål, Janne Engström och Lills Sätterström en balja var. Mackan, Janne E, Westerlund, Antik, Kurre, Carsbrink och förstås Plutten Andersson var lite bättre än de övriga i ett mycket jämnt hemmalag.
  Alla borde ha fått blommor och marsipantårta ty dessa 8-0 betydde att bara en katastrof skulle kunna skjuta kvalskutan i sank. Gångjärnet, Malle och Kaffe skred in i Tennstopets tämligen fullsatta lokal med en skön känsla i kistan. Ett ledigt bord trollades fram och ett par segeröl dracks under stoj och muntert samtal. Tennstopet var ett ställe där mången god schackspelare höll till och som Gångjärnet hade sett vid ett flertal tillfällen då dessa schackspelare duka under redan på eftermiddagen och under sluddrandet om ”matt och schack och livets trivialiteter och...” blivit hjälpta ut från lokalen för att supa i sig lite luft i ställe för alkohol. Denna segersöndag satt författaren Pär Rådström i djupa tankar vid ett litet bord med en flaska rött.
  Hammarby var nästan klara för Div I och hade en match kvar att spela. Mogårdshammar missade chansen att ta sig upp då man förlorade mot Alfredshem med 2-5. Men laget hade en chans kvar då dom i sin sista match möte Hammarby medan Alfredshem hade spelat färdigt. Seriemakarna hade strulat till det ordentligt. Dels fick SIF och AIK nobben att spela sin inbördes match före den stora manöverveckan som hölls i övre Norrland som då fick till följd att lagen tappade spelare. I Bajens fall blev problemet absurt då man tvingades börja första halvan av serien på bortais. Mitt i alla turer spelade ju också pengarna sin givna roll. Den ekonomiska frågan ställdes på sin spets då SIF ville ha betalt för att inte ge upp sin sista betydelselösa match i Stockholm kort sagt var det en riktig soppa som kokades gång på gång i de Norrländska tidningarna. Hammarby kunde ju välja på att torska mot Mogårdshammar och låta dom följa med på societetståget upp till hockeyadeln eller så spöade man dalmasarna och hjälpte därmed Alfredshem.
  Båda lagens supportrar och lokaltidningar var bergsäkra på att just deras lag skulle råka illa ut.

Tabell
1 Hammarby IF 5 3 1 1 21-11 7
2 Alfredshem 6 3 1 2 23-19 7
3 Mogårdshammar 5 3 0 2 20-15 6
4 Skellefteå IF 6 0 2 4 14-33 2

Tidningsklipp 6 mars 1958.

Paradispraliner och förstärkning

nsdagen den 5 mars 1958. Hammarby i praktiken klara för comeback i högsta serien spela mot Mogårdshammar som var piskade att vinna för att få följa med Bamsingarna i återtåget. Sven med fru, Gångjärnet, Malle och Kaffe och ytterligare ett par äkta grönvita hjärtan samlades till en bit mat före avmarschen till Hovet.
  Plutten Andersson som sträckt sig i ryggen i vinstmatchen mot Skellefteå fick följa avslutningen från läkarplats. Sista matchen med gänget och en lycksalig kvalseger var insatsen men vart hade alla Söderfans tagit vägen? Visst var laget modell 57/58 föga glamoröst i en gemförelse med de bästa lagen från 1930- och 40-talet och visst var spelet av jämngod Svenssonklass men va fan, ett kval är ett kval.
  Bara 1 438 personer (eller möjligen 1 458) personer dök upp och även om det stimmades rätt glatt så hade det varit en värdigare avslutning om 3-4 000 pers hade masat sig till Hovets uterink. Mogårdshammar hade planens bäste spelare i Yngve Eriksson. Yngve var rena ungtuppen och skulle redan vid den här tidpunkten gå in i vilket svenskt hockeylag som helst. Vidare bör jag nämna Göte Boström och Bosse Hansson - stod för lagets mål tillsammans med Knut Persson - i bortalaget.
  Söders tigrar gör en rakt igenom fläckfri insats. Ragge och Örby Carlsson, ledarna, borde fått hur mycket blommor som helst för sin insats för Hammarby under denna för klubben så ovana omgivning som spel i Div II. Kvalet klarades också med glans trots svåra bortamatcher. Som ni har räknat ut blev matchen en klapp och klang jubel föreställning från Bajens sida. Målen gjorde av Lillis Sätterström tre, Mackan Pettersson två, Antik Johansson, Rolf Nordlund, Leif Pettersson och Berndt Westerlund var sitt. Säkre Kurre Andersson fortsatt att övertyga, Carsbrink och Nordlund bäst av backarna. Bäst fungerad kedjan den med Lillis, Antik och Westerlund men även Mackan och Janne Engström var kanonbra men deras kedja var i behov av en högerforward av högsta klass. Med periodsiffrorna 2-0, 4-1 och 3-1 vinner Hammarby med 9-2 och blev därmed klara för sin tjugotredje av tjugofyra möjliga säsonger i hockeyadeln.
  - Det nuvarande materialet håller nog inte, tyckte en avslappnad och lycklig Örby Carlsson och den uppfattningen framfördes också av ett par tre ”experter”. Efter ärevarv, lite sång och bara nöjda lyckliga Bamsingnunor for Gångjärnet med sällskapet till en lägenhet UD förfoga över och där bjöd han på skumpa och en massa praliner av märket Marabou Paradis. Framåt natten begav sig de segerglada gänget med droska ut till Hjälmaren i Årsta för att avsluta natten med att slå en sula på parketten.

(041026)

Peter Jansson
(Med ensamrätt för Hammarby Hockeys hemsida.
Januari år 2004. Alla rättigheter är reserverade/©Peter Jansson)