Månsken över Lindarängen
Historien om Hammarbys kval 1964/65
Nu var det inte 1930- eller 1940-tal, långt därifrån. Inte var det IP eller Malmen det var inte ens matchdag. Jag såg det gamla Ispalatset ligga tyst och gömd bakom containrar omsluten av mörkret. Den gamla flyghangaren låg inne på Frihamnens område och var därför omgärdad av höga stängsel. Vaktbolagets välutbildade tennsoldater bar nog både pickadoll och batong och det fanns säkert tillgång till någon väldresserad vakthund om en sådan skulle behövas. Ändå gnagde den där tanken i skallen på mig precis hela tiden och just en sådan här fredagskväll kunde det mycket väl varit matchdags i ladan om almanackans blad visat, låt oss säga, 1937. Jag gav efter, lite som ett tvång var det och det var med stor nyfikenhet jag sakta pressade örat mot väggen på den grå byggnaden. Jag hoppades att få uppleva hur historien skulle tala bara till mig. Höra hur Söderfolket skrålar sitt: Heja bröder i från Söder - friska på så pucken glöder! (Ramsa från 1932/33). Höra hur måljublet trängde sig ut genom någon springa. Vilken känsla! Det där, var det inte ljudet från Bengt Liedstrands skridsko då han busenkelt parerade ett tungt Olle Andersson-skott och skrek inte ett par unga gälla röster: Skjut Sigge, skjut! Å visst var det där Plutten Andersson röst då han gapade åt Joe Hellman att han skulle lugna ner sig några hekto. Det vrålade till bakom min rygg och en stor tung jävla tankbil dundrade förbi och jag vaknade till i detta 2000-tal jag var satt att leva i. Ljuden inifrån ladan var borta. Jag skulle inte få en glimt av färgnyanserna i den grönvita tröjan eller heller inte få min dröm uppfylld att få se exakt hur den legendariska tigerrandiga tröjans färger såg ut. Det drog kallt och näsan såg ut som ett babianarsle i färgskiftningarna - men inte skulle jag ta dessa färger från Skansengossarna inte. Det vore ju inte heller så kul att stå öga mot öga med en stor morrande best och försöka med ”fin liten vovve”. Halvvägs över Gärdet kom jag fram till att det är en alldeles för lång resa från år 1937 till år 2003 så jag väljer att stanna till på 1960-talet. Hänkar du på? Jämmer kval
Säsongen som följde (63/64) körde de grönvita efter devisen bära eller brista och drog i väg mot anfallszonen i hundratrettio kilometer. På med glasögonen, knäpp hjälmen, ladda bössan och full fart framåt! Hammarby spöade IFK Umeå, Mora IK och Piteå IF efter noter (nåja) för att sedan ta torsk av samma lag. Umeå å Mora lirade oavgjort i en av de inbördes matcherna och den poängen räckte för att båda skulle komma före oss. Suck. Det lustiga var att Djurgårdaren Gösta ”Lill-Lulle” Johansson som varit på hum...hum...håret båda gångerna skulle ersättas av Hans ”Tjalle” Mild, också han från ö-klubben även om Tjalle började i Göta. Lill-Lulle hade blivit överköpt till VIK 1960 av legenden Stig Pennemo och kom att spela i den fruktade kedjan bestående av måltjuven Roffe Hallgren, Leffe Öhrlund, kusin till den store Uno Ö och Lill-Lulle då. Med Lill-Lulle som spelande tränare blev VIK tvåa i grundserien och gjorde bra ifrån sig i slutspel, han fortsatte från gurkfästet till Södermalm och Hammarby. År 1964 skulle Tjalle upp till bevis att visa sina ledaregenskaper, som spelare var hans stora kunnande oomtvistat. Den stora frågan inför säsongen 64/65 var varför Hammarby som de senaste åren varit stora favoriter misslyckades med sin målsättning. I träningsmatcher mot Allsvenska gäng (bland andra Brynäs och Södertälje Sport) lirade Söderbröderna stor, glimtvis snudd på genial hockey men då serien lunkade i gång - å här snackar vi fet lunk - med sin oändliga rad matcher på kalla utomhusrinkar som sakteligen sövde ned de grön/vita och då det var time att vakna upp försov man sig och gjorde halvsläta kvalspel. -Allt tyder på att årets serie kommer att bli mycket jämnare än tidigare. Förr har det varit så att ett par, tre lag har krigat i toppen, resten om sin existens. Men titta på träningsresultaten i höst, de ger klar fingervisning om att vi kommer att stöta på ytterst hårt motstånd, menade Hammarbys hockeybas Rolf Jonsson. Det lagen som nämndes i samanhanget var Vallentuna, Sundbyberg, Nacka, Skuru, nykomlingen IFK Stockholm och inte minst Tranebergs IF som vunnit DM i Stockholm och då besegrat både AIK och Djurgården. I Tranan lira den store Bamsing legenden Rolf ”Mackan” Pettersson tillsammans med det smått geniala bröderna Hasse och Stig Tvilling. Hur bra var då Hammarby? Laget tillhörde de största i svensk hockeyhistoria och låg parkerade på andra platsen i maratontabellen. - Bra, vi är bättre än förra säsongen konstaterade Gångjärnet säkert och lassade in Grållans superba köttbullar i mun. - Visst, blir nog bättre med tuffingen Tjalle svara Kaffe och Gångjärnet nickade och svepte i sig sin pilsnern.
Under Tjalles hård nypor noterades glatt hur mycket bättre Söderbrödernas kondis blivit. Med minst sju resor bättre kondis och ny tuffhet var det klart att ingen skulle visa sig rädd vad det än månne vara. Det fanns bara en väg, den närmaste mot motståndarmålet: å så ere in med trissan som gäller. Division 1 Östra B som var namnet på Hammarbys serie gick som smort. Det var betydligt jämnare i topp precis som Bajen ledaren hoppats. Efter 18 matcher skilde det 3 poäng mellan Traneberg och Sundbyberg. Men Hammarby IF stod förstås i särklass, laget spelade två oavgjorde, noterade ingen förlust, sexton vinster och målskillnaden 121-43. Bamsingarna på 34 poäng, Tranan på 26, alltså den klasskillnad Söderfansen hoppats på. Nu var det kvalet som var kvar. Hammarbys stora svaghet det två senaste säsongerna hade varit dels den usla starten i kval spelet plus det att då lagspelet kärvat och tog emot satt lirarna igång med: honk, honk jag först! Alltså ett jävla solotutande som de bättre motståndarlagen med god taktisk förmåga lätt kunde utnyttja. Öga för öga
Tjalle stod och hängde på klubban. Han gav beröm, råd och en å annan kommentar modell besk. Kvalet var på g och det var där och då allt skulle stämma. Det var sex matcher som skulle vinnas - sex matcher - några fler chanser gavs inte. Skador kunde bli förödande. Under serien kritiserades då och då Bamsingarnas backspel och ibland var kritiken befogad men man måste komma ihåg att Hammarby nästan alltid hade en eller flera backar på skadelistan. Först försvann Uffe Järnspets med en spricka i foten, Börje Liljedahl sabbade sin tumme, Björn Igglund fick sy sin sönderskurna fotknöl och lägg då till Hasse Jonssons värkande arm. Inför första kvalomgången var självaste tuffingen Tjalle skadad men att vika ner sig och gnälla var inget som ingick i herr Milds annars så breda idrottsrepertoar. Men nu var det en tåusling som irriterade fältherren. Målisen Jaka Jakobsson hade en spricka i/bruten tumme så doktorn Pelle Garsten fick fixa fram en tunn plastcylinder och det skulle visa sig vara en bra lösning, visst smärta tummen men lite smärta har ingen dött av. Nyland stod som första hinder i färden mot Allsvenskan. 1 300 personer slöt upp i den för Söderbröderna så viktiga match. Det gick helt enkelt inte att inleda detta kval som de två föregående. Hungrigt och taggat eller skrajset och tvehågset Hammarby, det var den frågan som stod på agendan. Spelplatsen var Strandvallen, som sagt en massa folk (”man gick man ur huse”) och termometern visade minus tolv (-12) grader. Vem var tuffast? De spralliga, snackande Södergamängerna eller de lätt buttra, tillslutna och tuffa Nylandsgrabbarna? Hasse Holmberg, hemmalagets lagledare, eldade på sina grabbar före första nedsläpp. Två Hammarbyspelare gled fram till Jaka, de sa något och sedan klappade de honom uppmuntrande på benskydden. Pucken slog i den sträva isen och Tjalle tryckte undan en hemmaspelare. Nu fanns det ingen återvändo, inga om eller men skulle nu hjälpa, det var bara segrar som räknades, take no prisoners om ni hajar. Kylan bedövade redan från start, stela kinder och droppande näsor. Domarna använde knappt visselpipan (matchen innehöll bara tre utvisningar varav Igglund drog på sig två). Pucken hoppar till och hemmaspelaren Rödlund tappar pucken till en anstormande Sune Wretling som formligen manglar sig in i Nylands zon. Hammarby börjar matchen i ett sprudlande lekfullt tempo där pucken går som på ett osynligt snöre mellan Stockholmarna. Hemmaspelarna blev allt mer likbleka i synen och det verkade som om taktiken gick ut på att inte gå bort sig, att alltid ha spelare mellan Hammarbyanfallarna och det egna målet. Om ni undrar över vem som var tuffast i inledningen så kan jag berätta att Hammarby vann på knockout. Tjalle, Wretling, bröderna Olsson snirkla runt hej vilt och det hade bara gått sju minuter då det första bortamålet smälldes in bakom den hejdlöst kämpande hemmamålvakten Leif Forslund. Den första perioden är en ren och skär hockeyuppvisning av gästerna. Passningar, skridskoåkningen, busfina anfall och inte minst tuffheten. Om hemmalagets tuffaste tuffing hade två korslagda hårstrån på bröstet så var Hammarbyarna begåvade med en tjock ansad golfgreen på bringan. Gästerna var kollosalt överlägsna, ledningen stannade vid 3-0 men borde varit betydligt större. Sune Wretling pyttsar två gånger och Tjalle en. Hemmalagets spelare hade hela perioden sett ut som dallrande höstlöv rädda för att slå i marken, rädda för att dö. Ett mål i inledningen av mittperioden och matchen skulle bli en trivsam resa. Nyland hade ont om folk och gick runt på två kedjor. Lagets bästa var målvakten och det tre backarna, Sahlén, Strömqvist och Sundberg. Inte kunde Hammarby fixa det där snabba avgörande målet inte. Hemmalaget hade hängt kvar likblekheten i omklädningsrummet och med rosiga kinder började man helt plötsligt markera, tackla tillbaka och anfalla som ett riktigt hockeylag. Bamsingarna kom helt av sig och första periodens giganter, Tjalle Mild och Sune Wretling försvann in i den gråa anonymiteten. Nyland kämpade ner Hammarby i sin försvarszon och där spelades resten av andra perioden. I den första perioden visade Hammarbylirarna med all önskvärdhet att det var överlägsna skridskoåkare men vad spelar det för roll om man använder grillorna som tofflor och bara lojt glider omkring i den olustiga kylan. Publiken hängde på, söndagsrosiga och lördagsrossliga hejade det fram de sina till en 2-0 vinst i mittperioden. Ett skitsnyggt och ett skitmål fick Jaka släppa in, målen av Kenneth Nordenberg och Börje Persson. Det tredje perioden gick helt till hemmalaget. Snabba avslut och fint tryck ledde till att Söderbrodern Jaka Jakobsson blev tvungen att växa till en sprattlande vägg, snacka om hjälte med stort guldglittrande H. Matchhjälte var bara förnamnet. Hur listiga hemmaspelarna än var så gick det inte att knäcka Jaka. Inte en puck slank in och så fick det bli, pust och svett och lätt Ingemar Bergman-ångest. Nylands lagledare Holmberg slog näven i sargkanten då slutsignalen pep, 3-2 till Hammarby! Alltså stor hjälte Jaka men också Sten Hellberg bör nämnas. Efter berättade Holmberg att han var en smula chockad över hur lite domare blåste, hade det varit en seriematch skulle det ha blivit 10-15 utvisningar! Så var det, bedömningsribban låg ett par snäpp högre upp i skalan under kvalet. Tjalla erkände lättad att Söderlaget kommit undan med blotta förskräckelsen. - Vi är inte vana med att spela utomhus i sådan här kyla, temperaturen är drägligare nere i Mellansverige. Hammarby åkte hem med lätta frostskador och med två tunga poäng nerpackade i trunken. Gångjärnet drog igen dörren, öppnade Zingoflaskan och drar i sig ett par stora bubbliga klunkar. En senig gubbe satt lutad mot en moped och drog djupa halsbloss på en böjd pipa. Ett ungt par stod upptryckta mot väggen och hade fullständigt stängt av världen omkring sig. Inne på en av Gamla Brogatans gårdar fnittra en skock av de sista infödda Klara ungarna. Två snoriga grabbar stod uppflugna på varsin soptunna. De hade två tennisbollar var. De var redo. Bollarna var doppade i gägga så att man lätt skulle kunna avgöra vem som träffade månen först. Det här var en tävling på liv och död mellan gårdens två tuffaste tioåringar. På spel stod tre serietidningar, 75 öre och en puss på pussiga Maries mun. Hårda bud! Uppflugna i ett fönstret två trappor över gården, satt unga fru Larssons blyga småflickor och lekte med sina pappersänglar. Flickorna följde spänt skådespelet på gården. Huset där de bodde var så otät och dragit att deras guldgula pannlugg fladdra till då och då av den iskalla påträngande vinden. På Hovet satt en av Söderbröderna, han dofta på den nytvättade matchtröjan och så nös han lätt nervöst. Kylslaget mot Nyland satte sina spår i fler än en bemärkelse. Fundersamt fingrade han på förtunningen på insidan av skridskoskon. Han skulle aldrig kunna spela de här matcherna utan sina turskridskor. Det fick bara inte gå hål i grickan, så enkelt var det. Tjalle kom inrusande i omklädningsrummet. Hans ögon var svarta och han släppte ner trunken och börja dra i sin skinnpaj. Han slog en flukt på kisarna. - Förbannade trafik röt han så. Han fick av sig jack rackaren, hängde upp den på kroken och började knäppa upp skjortan. - E vi på gång då, han röt än värre. Någon var på gång så till den milda grad att vederbörande la upp ett cowboy vrål. Det var liksom bara att vara på gång. Den som deka ned sig i en match av den här betydelsen skulle få se på fan, helt klart. Gångjärnet fick vika undan då ett gäng ungdomar kom dragande. Tänk att om bara några tunga flämtningar från livets grå tillvara skulle dessa puffande, levnadsglada lustigkurrar ta sin slutexamen i livets hårda skola. Inom ett par månader, efter sommaren eller så skulle de dra runt i City som utexaminerade flumbollar. Hålögda, tärda och snärjda av det tvångsmässiga begäret. Med sina taniga skakande händer skulle de skvimpa ut sitt liv allt för tidigt. The first lost generation? (1966 fanns det över 5 000 spurtnarkomaner bara i Stockholm.) Ur en öppen port ekade Lee Hazlewodd låten Rough Road. På svenska blev det Hård Stad sjungen, eller som man uttryckte sig på den här tiden, framförd, av Carli Thornhave. Gångjärnets ben styrde honom till ett hotell i vilket han druckit tvenne skumande porter tillsammans med en distinkt herre som hade presenterat sig som skeppsredare. - Va? Gångjärnet vifta till sig varsin snaps att bita av sådär i vanlig ordning. Herren rätta till sig i stolen och såg lätt myndigt på Gångjärnet. - Jo visst. Karl-Erik Hubertus Snell, just skeppsredare. - Kul, kul. - Visst hinner vi någon flaska till innan ni måste gå? Guldet i skeppsredarens framtand glimmade till i det matta lampskenet. - Ja det tycker jag och min kamrat har ju inte kommit än. Sven Andersson dök heller aldrig upp så tiden försvann så där öl-före-matchen-fort att Gångjärnet blev tvungen att boma en bulle för att hinna upp till Hovet till första nedsläpp.
Nåväl, Hovet 1965 visade sig från sin vanliga småsinta sida. Det här med att det var stor skillnad på skit och pannkaka. Isstadion hade en utmärkt service, många öppna kiosker där man kunde inhandla sin kaffe med mazarin eller sin läsk med korv. På läktaren gick det runt Marabou-ungdomar och krängde choklad och godis. Men det här gällde bara vid landskamper och matcher i den högsta serien. Att gamla kära Hammarby drog 4 437 åskådare hade ingen som helst betydelse. Ett par kiosker var öppna och några kids som krängde godis på läktaren syntes inte till så vi moderna Bajenfans kan ana varför dagens hyresvärdar är som de är. Roligt var det att konstatera att bröderna Skoglund (i alla fall Lennart och Karl-Evert) hörde till de spända hemmafansen i matchen mot Ludvika. Bortalaget skulle väl inte sätta stopp för Bamsingarnas flykt från division två? Hammarby började matchen som hungriga tigrar medan dalmasarna uppträdde som vattenkammade skolgossar med en sådan stor respekt att det nästan blev lite pinsamt. Ludvika såg ut att lida av ”värmen” i Hovet då man knappt spelat en enda match inomhus förut. Hammarby snurrade runt så till den milda grad med Ludvika att de påminde om Leksand de senaste åren.
Andra perioden började lika bra som den första slutade. Hemmalaget skapade ett tungt tryck och pang! Där kom 4-0. Nummer 22 Hans ”Tjalle” Mild och nummer 10 Roland Magnusson hade otroligt roligt på isen. Hammarby liksom publiken började så smått att bli lite väl styva i korken och framför allt kröp den där otäcka nonchalansen fram ur sitt äckliga hål. - Var tar vi segerpilsnern undrade Malle. - Ja var och lite mat vore inte helt fel tyckte Kaffe. Gångjärnet vände sig om och såg på bröderna Skoglund. - Skall ni med på en segerpilsner? Gångjärnet hann inte slutföra meningen. Ni vet det här med en blixt från en klarblå himmel - så upplevdes det som sedan hände. Ludvikas andra kedja genomgick en metamorfos och centern i första kedjan, Rolf Sundberg och den store så hälsosamt elake Kjell Runnberg fick till en press som ledde till att Sven Eriksson sprätte in 4-1. Ingen fick hjärtat i halsgropen för det med det stod helt klart att Hammarby tappat sitt eget spel fullständigt. Anfallen var helt okej men det kritiserade försvaret for omkring som kalvar som fått i sig något olämpligt. Mitt i denna totala oreda spelade Jaka sitt största spel och det var fan tur det. I trappan upp till korven lämnade Nacka dörren öppen för en pilsner på Södermalm. - Vi får se konstatera en rätt trött fotbollsgud. Nacka hade återvänt till gamla Svedala på förmiddagen å trots att han var lite sliten kunde han inte svika Hammarbys hockeykrigare. Ya såg däremot väldigt skeptisk ut till pilsnerförslaget. Domaren släppte pucken, tjugo minuter kvar. Det skulle gå helbra det här, det var bara att säkra hemåt och låta klockan gå. Det surrades rätt livligt på läktaren och trots att det var Ludvika som hade hand om både puck och spel kändes det som om det skulle fixa sig. Pucken for in i Ludvikas zon men Hans-Åke Jonsson hann inte fram och segertörstande Hammarby supportrar hann inte gapa flasklock förrän puckfan hamna i Jakas bur. 4-2 målet gjordes av Jan Karlsson och nu var gamla kära Hammarby om inte i sjönöd i full storm så i alla fall i tungt blåsväder. Pucken hos Leif Pettersson som snurrar runt lite, kollar upp och hivar i väg en långpass till en medspelare som far iväg mot fiendezonen. Lite andrum men säg det som vara för evigt. Pucken ven runt Jaka som blev tvungen att plocka fram sitt yttersta kunnande. Enda möjligheten att andas lite var när bröderna Olsson tillsammans med råpigge Nils Ahl var inne på isen, denna kedja flyttade spelet till anfallszonen. En Ludvika lurk smällde på Tjalle som tappade både balans och puck. - Utvisning! - Ut med den jäveln! - Dalaåsna! - Blås då för hela fan! Nervknutarna snördes åt och nu var det livsfarligt mest hela tiden. Domarna Per-Åke Wigh och Åke Lundholm lät sig inte påverkas, deras insatsen var helt okej. Matchuret masa (!) sig fram och mitt i Ludvikatrycket lyckas bortalaget göra två misstag efter varandra och hemmalaget skyfflar iväg pucken och hemmapubliken får lyfta byxbakarna från de blåmålade trästolarna och sträcka upp armarna i skyn. Det är den omskolade anfallaren Leif Pettersson som läckert hänger sin tredje strut för kvällen. 5-2 och vägen låg spikrak för den andra tvåpoängaren i kvalserien. - Tre mål, det är vad jag tidigare gjort på hela serien konstaterade Leffe stolt även om han inte var ovan men att hänga hockeybaljor. Säsongen 63/64 skyfflade han in mål då som giftig forward. 5-2 och segerpilsnern kom på tapeten igen och på nytt vänder sig Gångjärnet upp mot bröderna Skoglund och på nytt gör Ludvika mål då H-Å Jonsson satt på botsoffan lyfte Ragnar Karlsson in 5-3. Men nu var det så att tiden hade masat färdigt och masarna var färdiga och Hammarby hade fått sin smakstart. Efter dusch och lite omplåstring kom dalmasarna ut från Hovet stärkta, trots förlusten. - Vi tar dom hemma, givet, löd stridsropet. Jo-jo. Sven missade matchen. Det visad sig att han tillbringat kvällen och halva natten i fjärde vaktdistriktet på Klara polisstation med ett par bröder ur livets armé. ”Fylleri och förargelseväckande beteende”. - Äh vi boxades bara lite med några rumpmasar som börja tjafsa på Ringbaren, Sergelgatan, vid Hötorget ni vet. Så kom svarta maja och så hamna vi på Klara. Men matchen var okej hörde jag, en av paltarna hade varit på Hovet. Så här såg den trevliga tabellen ut: 1 Hammarby 2 2 0 0 8-5 4 poäng, 2 Rönnskär 2 1 1 0 6-2 3 poäng, 3 Ludvika 2 0 1 1 4-6 1, 4 Nyland 2 0 0 2 3-8 0 poäng. Mumma, bra läge, men i nästa match väntade Rönnskär borta, den på pappret klart svåraste matchen. En riktigt svettig utmaning, skulle Hammarby tappa sitt spel än en gång och skulle Söderbröderna verkligen räcka till uppe i Skellefteå? Hem till Stockholm igen
Hur skulle ett gäng så kvicka gubbar som de från Rönnskär utnyttja situationen om matchbilden skulle upprepas? Skellefteå bestod inte bara av AIK och även om de var dom som var den berömda storebrodern som var mest omtalade för sin fina hockey- och friidrottssektion (visst klubben hade också ett av Norrlands bästa fotbollslag men hur bra var lappfotbollen på den här tiden, på en skala?). Lillebror Rönnskär (klubbnamnet alltså) var djupt förknippat med Rönnskärsverket, denna jätte som ägdes av Boliden Gruv AB och omfattade kopparverk, blyverk och anläggningar för bland annat framställning av kemiska produkter. Ishockeyklubben Rönnskär hade sin hemmaplan dryga en och en halv mil utanför Skellefteå centrum, rinken var belägen i Skellefteåhamn. Skulle Södertigrarna starta i ett lika våldsammat tempo och därmed köra över ett räddhågset, tamt gäng Västerbottningar i första perioden för att sedan komma av sig helt, det var frågan. Runt tusen personer (1 043) plus tre glada Stockholmare, Gångjärnet, Kaffe och Sven, rös lätt av kylan och då domaren släppte pucken gav nerverna sig till känna. Men vad händer? Hammarby hinner inte med hemmalagets kvicka lirare, inga smarta Stockholmskombinationer biter på dessa minksnabba blåtröjor. Matchöppningen överraskar de flesta runt rinken utom Sven då som tar pluntan från mun, torkar av sig på Lovikkavanten och väser. - Kunde ge mig fan på det. Hundra timmar på tåget och så utspelade efter noter. - Hundra mil? Kaffe tog emot pluntan. - Minst tusen kanske, va fan vet jag? När domarparet Börje Idenstedt (Boden) och Gunnar Bjurbäck (Holmsund) flöjtade till för den fjärde pytsen hoppade inte direkt Gångjärnet, Kaffe och Sven till av glädje utan mest för att det var så förbannat kallt om fötterna. Hemmafolket garva och heja på så det stod härliga till. Rönnskärlirarna for runt på isen som lappar på uppåttjack. Man flinade åt det större och långsammare huvudstadsborna. Hemmalagets passningsspel var i bland läckert att skåda, det är bara att medge. Hammarby för sin del kämpade, viftade, slängde sig och täckte skott, försökte tackla och fick skyffla iväg pucken ur egen zon mer än en gång i vild panik.
Hur gick det då med de uppsatta målen, efter en och en halv minut gjorde Björn Lindberg 1-0 på pass från Ulf Hjalmar. Sune Wretling stack upp i en kontring och slår en pass som tar på en hemmaspelare och går in i mål. 2-1 fixar ”Pota” till i den elfte minuten och sedan gör Rune Holmström 3-1 i den sextonde minuten på ett tungt, snabbt slagskott. Paus, Sune Wretling nyser till, är det kylan eller har han utsatts för farligt drag då Rönnskärlirarna susade förbi? Tjalle Mild tar ett djupt andetag, blåser ut och dricker en redig klunk vatten. Han reser på sig, ser sig omkring, blåser lite varmluft i de biffiga nävarna och höjer rösten. - Grabbar, nu skall vi göra så här! (Lysande Sickan! författarens kommentar.) Hammarby ändrar taktiken fullständigt. Rent spelmässigt, njutningsmässigt, blir den andra perioden ett skämt gemfört med den sprudlande första. Hammarby kom ut på isen som det tunga, tufft spelande gänget de egentligen var. Inte en myggjävel skulle få surra runt och suga i sig huvudstadsblod utan att få sota för det. Tacklingarna blev tyngre och mer vältajmade. Finhammaren som man lira med i första var utbytt mot en lätt slägga. Forechecking, tunga närkamper så att planket bågnade. Sune Wretling slog till i den åttonde minuten och de lätt groggy hemmaspelarna har ledningen inför avslutande perioden. Nu var det Rönnskärspelarna som hamnat i det läget Hammarby hade varit i det båda första matcherna, man visste att ju längre perioden framskred ju större var chansen/risken att Hammarbys solokörande tryne skulle visa sig. Backjätten Roger Nilsson manade på sina lagkompisar. - Inga lätta mål, ut med pucken direkt! Tiden talade för hemmasönerna. Taktiken höll i dryga etthundratjugo sekunder! Den för dagen superbe Ola Olsson fick i väg ett långskott som letade sig förbi allt och alla och Rönnskär ledde inte längre. Konstigt nog spred sig en lätt uppgivenhet bland många i publiken liksom hos flera hemmaspelare. På något sätt kändes det som om det var kört för hemmalaget och inte blev det bättre då Hans Jonsson till sin stora glädje såg hur pucken slog i Rönnskärsmålvaktens nätmaskor. 4-3 målet kom dryga halv minuten för sidbytet i sista perioden. Hammarbysegern var sedan aldrig hotad. Kedjorna Mild-Ola Olsson-Roland Magnusson och Wretling-Brandström-Hellberg var Bamsingarnas toppar. Det tunga spelet från Hammarby fick till följd att Rönnskär stundtals inte kom ut ur sin egen zon. Rättvis seger, styrkan, offerviljan, tuffheten och inte minst konditionen blev segerfaktorerna. Rönnskärsledare Nisse Edholm: Vi räknar med Hammarby som ett givet lag i Allsvenskan nästa säsong. Vi får göra upp med Ludvika (som spöade Nyland med 5-3). Hammarbys Åke Öhrbom var nöjd: Vi hade inte räknat med två poäng mot Rönnskär på bortaplan. Utgångsläget inför kvalspurten är rena drömmen. Vi ser verkligt hoppfullt på möjligheten att göra comeback i allsvenskan!
- Sluta stirra, stäng munnen och ät din kanelbulle. - Mamma hur ska ja kunna äta bulle med stä... - Tyst och stirra inte. - Jag stirrar inte. Jag lovar, jag stirrade inte, bara tjuvtittade lite på den berömda TV-gubben. Farbror Hyland satt där och småklämde på den unga tanten och han pratade det hörde jag men jag förstod inte ett ord av vad han sa. Isberget låg i min mage och skeden låg på duken. Världen var räddad och jag undra över hur länge det skulle dröja till pappa skulle komma. Mamma tittade på klockan och då kräktes TV-gubben. Jag och mamma fick bråttom ut i februarikylan. Trafiken på Kungsgatan dundrade fram. Mamma knäppte min blå jacka och vi gick i riktning mot Gamla Stan. På minuten två timmar senare var det dryga fyra minuter kvar av första perioden mellan Bamsingarna och Rönnskär på Hovet. Nu var det nära för kära gamla Hammarby. Men säg det träd som får växa upp i himlen eller den gratisdrink som kungabarnen kan avhålla sig ifrån att svepa med ett spjuverleende. Revanschmöte med stort R för Rönnskär. Spelplats: Johanneshovs Isstadion, datum/tid: fredagen den 26/2 anno 1965 klockan 19.00. Förutsättningar: Vid Hammarbyvinst - nästan helt klart med uppflyttning. Publikfest/bättre service: Nej/nej! Fredagsdrag, hejarrop, glatt och uppsluppet? Glöm allt. Skulle hemmalaget spela tufft och hårt som kanadensarna eller klapp-klapp som ryssarna. Jag skäms nästan för svaret, det blev någon hemvävd svensk bondstil. En expert jämförde hemmalaget med Tre Koronor som inte var värde mer än en handfull tioöringar runt den här tiden. ”Spelade sämre än Tre kronor!” löd en rubrik i fet stil. Som ni förstår lyckades inte Bamsingarna med att fixa uppflyttningen denna fredagskväll i mitten av sextiotalet. Jaka hade förvärrat (eller kanske fått en ny) handskada och in i buren gled den rutinerade före detta (skulle det visa sig) stormålvakten Kurre Andersson. Utespelarna hade kommit in i den där lättjefulla stilen som dyker upp då och då genom Hammarbys ärevördiga historia. Det var som om hemmasönerna glömt anledningen till varför man lyckades vända förra mötet mot svårspelade Rönnskär. Kanske stod det ett par tre uppdukade bord och väntade på det nyblivna allsvenskarna, vad vet jag.
Efter många om och men föreföll han spelklar, eller rättare han klarade av att stå på sina egna ben. Spelet kom igång och en cool center vid namn Stellan Andersson fintade ner den vimmelkantige Andersson och så stod det 0-3. Siffrorna hånflinade mot den alltmer buttra fredagspubliken. Nu rullade det svordomar, uppgivna suckar och det blev många trötta ögon hos publiken och just då passa Sune Wretling på att göra 1-3. Lite hopp eller... Nä. Underbart är kort, fråga Povel Ramel, det tog trettiotre sekunder sedan small det igen. Rönnskärs nummer 12, Harry ”Pota” Johansson avgjorde matchen. När så sedan Ulf Hjalmar tryckte in 1-5 målet bakom den lätt förvirrade Andersson lämnade många Hovet för att söka glädjen bland neonljusen nere i City eller på Södermalm. 1-5 i mittperioden gör lite ont än i dag men det är ju bara att göra som så många gånger förr, man reser sig upp, borstar bort snön från brallorna, deppar ett tag för att sedan se lite klarare på det hela. Allt var ju inte över och förbi bara för att Hammarby hade kört huvudet rakt in i Västerbottniskt granit. I slutperioden satte man in den skadade Jaka Jakobsson som ersättare för den skakiga Kurre Andersson. Perioden började med att hemmalaget visade upp något som kunde beskrivas som vilja och sådär som så slank 2-5 in dit prickat av Ola Olsson. Tiden för målet 7,32 och bara nitton sekunder senare låg 3-5 pucken i nätet men det här kvällen var inte Hammarbys. Domaren hade sekunden före målskottet upptäckt ett knytnävsslagsmål modell mesigt och blåst av. Slagskottet räknades inte och allt rann ut i sanden eller kanske smalt ihop. Ulf Hjalmar avsluta målskyttet med sitt 2-6-mål och Västerbottingarnas seger var solklar. 2-6 och det var bara att loma ut i kvällskylan och se fram emot nästa, livsviktiga, hemmamatch. Klockan 14.30 kommande söndag stod slaget mellan Söders tigrar och nollpoängarna Nyland. I Hammarby fick Sune Wretling och Leif Pettersson godkänt, de övriga fick en röd bock efter sitt namn i protokollet, icke godkänt! Hos Rönnskär var egentligen ingen ”dålig” men dessa höjde sig lite över de andra. Det artonåriga backlöftet Roger Nilsson, anfallarna Stellan Andersson, ”Pota” Johansson, Björn Lindberg och Rune Holmström. Errol fick bara godkänt i betyg och tabelluslingen var inte längre lika rolig att läsa. 1 Hammarby 4 3 0 1 14-14 6 2 Rönnskär 4 2 1 1 15-8 5 3 Ludvika 4 2 1 1 13-9 5 4 Nyland 4 0 0 4 6-17 0 Hammarby var piskat att avgöra mot Nyland på Hovet, att spela en helt avgörande match borta mot Ludvika var inget att rekommendera för spelare och supportrar med svaga hjärtan och dåliga nerver.
Vi skall tillbaks igen - sjunga våran sång
Vägen kändes lite tyngre och lutade inte asfalten mer än vanligt upp till entrén? Vart man än vände sig så hånflinande den usla lilla Ågren-jäveln eller så var det nerver som likt ett garnnystan lindat in halva hjärtat och hotade med att strypa syretillförseln. Nere på Tegelbacken stod Sotar-Anders med Norrmalms största smil och Stockholms rödaste ögon. Vid hållplatsen stod också två ensamma pojkar och såg hur bussbarnen pressade näsorna mot det immiga fönstret i den förbi rusande bussen. Längre neråt Norra Bantorget i hörnet Gamla Bro och Klara Porra stod Malles livs kärlek ny frisad och med blodfärgade läppar. Hon huttrade till då nordanvinden svepte kring benen. Hon skulle bli bjuden på käk, det hade Malle lovat. Det var nu bara det att han inte kom ihåg att det var just den här blekfeta grå eftermiddagen de tu skulle träffas under gatlampans sken i dessa urgamla Klara kvarter. Gångjärnet och Kaffe hade kvällen före suttit på ett hak på Södermalm och lagt upp den perfekta taktiken inför matchen som kunde leda till att Tjalle, Jaka, börderna Per och Ola Olsson, Sune Wretling och det andra åter tog klivet upp i högsta serien. Nu var det bara timmen kvar och Kaffe hade parkat sin gröna MG i en av Gamla Stans gränder. Varsin tallrik rotmos och fläsklägg, två bira och två supar sedan var de redo för den ångerfulla färden upp till Isstadion. Malle hade arbetet som fan de sista dagarna och det tillsammans med den mängden Kronbrännvin han hade i magen fick honom att framstå som Hovets gapigaste besökare. För det var där han var, på Johanneshovs Isstadion och inte nere i Klara. Nyland började kvalserien optimistiskt men de förstod att de inte riktigt räckte till. Inga krav, inga förväntningar, bara möjligheten att skrälla till av bara fan, det var Nylands utgångsläge.
I andra perioden slarvades det mer, passningarna spreds för vinden och hur målchanserna togs till vara skall vi inte språka vidare om. Men inställningen var fortfarande helt rätt, det var kval, det var tid kvar så här var det bara att slita vidare. 18.59 blir 19.00 på matchuret och hemmalaget leder med 5-3. Ett hyperfarligt vänsterskott från Roine Rödlund pareras av Bamsing målisen. Igglund, den pigge, snappar upp returen till höger om målgården. Läktarfolket är bra med på noterna i denna kvalrysare som bara blir läskigare och läskigare. Igglunds pass blir snabb, precis och levereras på läppen, smeksam puckmottagning, uppåkning och plötsligt har Hans ”Tjalle” Mild, granitblocket med golfgreen på bringan, plastbiten under full kontroll. Tjalle har zoomat in Nylands målbur. Snabbt översikt sedan är vägen utstakad. Först kommer en Nylandsback farande och hakar tag i Tjalle som bara fortsätter, nästa back sluter upp och grabbar tag i Tjalles högra axel å Hammarbytanksen tappar en smula fart men likt isbrytaren i Bottenviken plöjer han tålmodigt vidare och så någon meter från Nylands målgård sluter ännu en motståndare upp och han slår klubban över benskyddet men det går inte att stoppa Hammarbys nummer 22, publikexplosion, 6-3 till Bamsingarna. Isen fyllds av glada gröntröjor och på läktaren kramar folk om varandra och jublar. Trettio sekunder kvar. En halvminut kan vara en oändlighet i ishockey. Tjalle behöver bara sju sekunder sedan sänker han Nyland med ett säkert avslut. 7-3 och klockan visar 19.37, en period kvar. Hammarby har samlat ihop åtta poäng på fem av det sex omgångarna i kvalserien. Den sista perioden spelas av i solidaritetens tecken, man delar broderligt på målen och då hesa Fredrik vrålar skriker Söder fansen ut sin glädje. Hammarby står som segrare, 8-4. Målen av Bengt ”Korven” Andersson och Hans ”Tjalle” Mild, som gör två mål var, Hans-Åke Johansson, Ola-, Per Olsson, Björn Igglund var sitt. Nu kom nästa pärs. Spelade Rönnskär och Ludvika oavgjort så hade båda dessa lag möjlighet att snuva Hammarby på den Allsvenska platsen i sista kvalomgången. Nu satt det åtskilliga Ågren utspridda bland spelare, ledare och en del löst folk inne i Hammarbys omklädningsrum och väntade på slutresultatet. Hovet matchen hade gått i raketfart (noll utvisningar) medan den andra matchen tyngdes av det stora allvaret. Rönnskär ledde några minuter före slutsignalen med 4-3 men nu hade ingen hört något på en stund. Tystnad, Sune Wretling halsade en Cola och Tjalle öppnade en Zingo. Bröderna Olsson delade på en banan och just när tystnaden och ovissheten blev outhärdlig kom beskedet. Matchen är slut och Rönnskär vann!!!! Hammarby klart för uppflyttning!!! Tjalle blev upprymd och eftertänksam på samma gång. Han var värvad för dyra pengar (enligt ”tillförlitliga” uppgifter betalade Hammarby dryga 30 000 spänn för Tjalle Milds tjänster år 1966. Mycket pengar med tanke på att Wårby bryggeriet, som hade ryggreklamen på tröjorna bara behövde betalade 10 000 för tröjreklamplatsen.) med ett enda uppdrag. Att göra Hammarby till vinnare och det lyckades karln med. Efter att ha samlat upp sig sa han: Det är klart att några nya spelare behövs. Men det är svårt att beräkna den verkliga spelstyrkan på det här gänget ... Vi måste lära att tro på oss själva. Tjalle segerleende satt som en förbjuden kyss en midsommarnatt. Allsvenskan här kommer Bamsingarna från Södermalm - vi som kan det mesta. Kvalserien avslutades i Dalarna mot Ludvika. 1 908 personer dök upp ty hemmalaget hade fortfarande chans till avancemang men då var man tvungen att vinna matchen plus att Nyland skulle vinna mot Rönnskär. Den första perioden var jämn där båda lagen bytte chanser men där gästerna var en smula vassare och då hemmalaget inte utnyttja en Hammarbyutvisning gjorde i ställe Leif Pettersson 1-0 efter cirka femton minuter, passen från Korven Andersson. Rönnskär ledde med 3-2 mot ett reservbetonat Nyland. Hammarby gick för full maskin i andra perioden och bröderna Olssons kedjan imponerade. Stundtals var trycket otroligt mot hemmalagets klart bästa spelare, burlejonet Schönning, men Ludvika anföll också stundtals hårt men Jaka Jakobsson glänste han också. En typiskt målvaktsmatch alltså. Avslutningsperioden gick helt i Hammarbys favör och det faktum att Rönnskär ryckte mot Nyland gjorde att Ludvikas spelare och publik förstod att det var kört då 6-2 kom upp på tavlan, hemmalaget föll ihop. Det var bara burfantomen som stred men vad hjälpte det. 2-0 kom genom Ingemar Brandström på pass från Wretling, målet kom i sjunde minuten och någon minut senare servera Brandström Sune Wretling som fick en fet påbredd macka och så stod det 3-0. Ola Olsson och Ludvikas Lars-Olof ”Lolo” Dafgård fick fem minuter var för något som liknade boxning. Tre minuter före slutsignalen hängde Nils Ahl 4-0 på en Ola Olsson-pass. Ingemar Brandström avslutade hockeysäsongen 64/65 för Hammarbys del med att vispa in 5-0 då det bara återstod sekunder av matchen. Bäst i denna sista match var Jaka Jakobsson, Leif Pettersson, Hans Åke Jonsson och bästa backpar, Igglund och Wolf. Det fanns väl egentligen ingen balta anledning för dessa medelålders män att springa runt på Södermalm, tjoande och sjungande någon Bajenschlager. Inte borde Sven, Kaffe, Malle och Gångjärnet vara lika upprymda som de en gång varit på 1930-talet då Hammarby rada upp sina SM-guld. Varför måste de ramla in i Hotellbaren och dricka sprit likt nyfikna tonåringar? Inte behövde de vakna med träkeps i den arla kalla gryningen bara för att kära Hammarby åter var Allsvenska. Men det var just det de gjorde! Kaffes gröna MG fick tillbringa natten i Gamla Stan och dessa gentlemän blev bara soligare till humöret ju mer servitrisen sprang. De blev sittande i de svällande hotellfåtöljerna tills en trött vaktmästare kom och verkligen beklagade och förkunna att dom var så välkomna åter men nu var faktiskt klockan så pass mycket att mannen med nyckeln till spritskåpet måste få gå hem. Givetvis hiva Malle upp checkhäfte men inte ens en in blanco skriven check hjälpte. Hjältarna från Södermalm begav sig motvilligt hemåt. Det liksom lös ett grönvitt skimmer över Götgatan då dessa vänner skingrades för vinden. Man kramades, gnolade på en glad sång och så sakteliga skred man hemåt till den sovande tigern, den svala sängen och den fruktade väckarklockan. Det sista som hördes denna natt var då Sven och Malles unisona skrål. ”JAAAAKKKAAA!!!” För er som undra. Malle fick aldrig mer sola sig i Klara kvinnans kättjefulla leende. Hon gifte sig med en med tiden berömd TV-producent och levde lyckligt i alla sina dagar i en blekbrun bungalow strax utanför Göteborg-helvetet. (040101) Peter Jansson Av Peter Jansson med ensamrätt för Hammarby Hockeys hemsida. December år 2003. Alla rättigheter är reserverade/©Peter Jansson |
