Oktoberfesten

En månad 1965 som slutade i serieledning

n fest skall vara lång, trevlig och stimulerande. En fest skall förberedas och du skall ha en pirrig känsla och det skall svänga ordentligt.
Oktober var bara ett par dagar gammal och Gångjärnet satt i besöksstolen och var klar för dagen. Det var söndag visst men omvärlden var orolig. USA stövlade in i Vietnam och hade ett långt plågsamt krig framför sig, USA bombade med napalm och krigade utan krigs-förklaring. I början av år 1965 mördades Malcolm X och våldsamma raskravaller bröt ut i Los Angeles. Arne Thorén rapporterade hem till svensken om ”alla negrer” hit och ”alla negrer” dit. Presidenten Allan Smith förklarade sitt land Rhodesia självständigt och fick hela världen emot sig. I gamla Svedala slogs modsen mot polisen i Stockholms city. Kalabaliken döptes till Hötorgskravallerna. Det var stökigt lite varstans med unga människor inblandade. Ungarna hade börjat resa sig; man slängde slips och skjorta och lät håret växa. Ungarna hittade ett eget mode.
  Gångjärnet suckade och hällde upp det sista mellanölet i den tyska porslinssejdeln. Mellanölet introducerades den första oktober och blev ungdomens egen festdryck. De äldre tyckte att ölet smakade som ”vattnig starköl”. Gångjärnet tyckte för sin del att ölet var mer än okej. På hockeyfronten stod premiären för dörren. Hammarbys anhängare var inte direkt inställda på en slutspelsplats, jo-jo-tanken oroade, upp och ner och ner och upp ni vet.
  Tjalle Mild och ledningen trodde däremot både på bättre och mer strålande tider för det grönvita laget. Man kunde från högre ort inom Bajen försvara sig med att man inte i en enda match hade haft ordinarie manskap.
  Tjalle var överallt denna säsong. Han tränade fotbollslaget Sirius från Uppsala där han också var bosatt, vidare lirade han fotboll i landslaget och Djurgården och vad som är viktigast i detta sammanhang, han lirade hockey hos Bamsingarna och uppe på allt detta skötte han sitt ordinarie arbete som byggnadsingenjör hos Anders Diös AB.

Bitterhetens och hoppets kalk

ven såg slut ut, Åke rökte, Kaffe ville skita i allt och Gångjärnet såg ut genom taxifönstret och hans blick var tom och kokt.
  Klockan 15.06 knallade elva tigerrandiga fotbollsspelare ut från både Råsundas gräs och fotbollsadeln i Allsvenskan. Hammarby hade bara spelat ihop tre poäng under hösten och just den här söndagen förlorade man mot IFK Norrköping med 2-4 där ett av gästernas mål var ett oturligt självmål. Självmål, ja ni kan ju förstå hur tomt det kändes i Hammar-byhjärtan. Ett par tunga gravöl för kung fot-boll följdes upp av två vi-får-hoppas-på-hockeygänget-öl.
  Dryga två timmar efter fotbollskraschen stod hockeygänget laddat för att ta sina första osäkra vingslag i färden mot att greja ett nytt kontrakt. Hovet ekade tomt och det var ju förståeligt att sambatakterna inte infann sig till premiärmatchen. Bara 2 290 betalade entré och det surrades surmulet i mörkret strax före nedsläpp. Tuff-tuffa Rönnskär var premiär-motståndare. Ljuset tändes och en liten duni boll kravlade omkring i mörkret och det skulle kunna bli en fågel Fenix men ingen vågade spå eller visste hur det skulle bli. Iskrigarna gled in på isen, inte alla föresten, Tjalle Mild hade något vilt i blicken och sprang igång på rören likt en värsta Sigge Eriksson.
  - Full rulle och friska tag, gapade Tjalle högt och ropet var säkert avsett både för lirarna på isen och lirarna på läktaren.
  De deppiga på läktaren såg på med stora ögon hur Tjalle formligen for runt som en galning och detta trots att han hunnit träna hockey minimalt under hösten. Matchen blev tuff från första nedsläpp. Klubborna användes ofta som tillhugg och spelarna körde över varandra så fort möjligheten uppstod. Tjalle, som lirade back, hade trots gott humör väldans svårt i upptakten att hänga med, den minimala tiden med grillorna på lös verkligen igenom. Matchen tutade på och visade upp ett från båda lagen slappt försvarsspel, och ett oinspirerat anfallsspel gjorde att första perio-den gick på sparlåga och mot slutet blev direkt tråkig.
  Trots det hårda spelet dömde de båda domarna, Sven Thunman och Nils Ross, bara ut en utvisning, det var bortalagets Rune Holmström som efter 8.43 fick en tvåa för interference.
  Så här såg Hammarbys lag ut: Karlsson (Jakobsson), Mild, Pettersson, Igglund, Wolf, Zetterberg, Blomqvist, Hellberg, Magnusson, Andersson, Söderström, Södergren, Olsson, Carlberg och Johansson.
  Summering inför mittperioden, Rönnskär hade det minst dåliga passningsspelet och Hammarby den mest flammande viljan. Målvakterna Fajsing Karlsson och Staffan Bergström dominerade perioden och Bergström gjorde två idioträddningar och föll inte ur ramen under hela matchen. Sju hemmaskott och åtta från bortalaget, matchen innehöll också fyra fem ramträffar i andra perioden där Tjalle var på G riktigt ordentligt. Spelet blir ännu ett snäpp tuffare och hemmaspelarna har det fasligt svårt att träffa mål med sina fåtaliga skott (bara fem Hammarbyskott i andra perioden, Rönnskär träffade målet nio gånger). Rönnskär blir allt vassare i sin skridskoåkning och de grönvita har svårt att hänga med i vissa sekvenser av matchen. Klockan drar sig mot tio minuter och Hammarby får till tre snygga precisa pass i rad och Korven Anderssons avslutande skott är lika perfekt som Bergströms smidiga plockning.
  - Fan, sex mål uppe i Solna och noll här, klagar Sven som ser allt surare ut för varje minut på Hovet. Han är på vippen att lämna hela skiten men hålls kvar av vännerna.
  - Kom igen nu, de kämpar ju på av bara fan, grymtar Kaffe.
  - Ja, och första målet blir nog A till O i den här matchen, filosoferar Gångjärnet och ser på då Tjalle får en klubba i roten. Stora protester från läktarhåll.
  - Jävla kringelgubbe, blås då!
  Sven hinner inte gapa färdigt för Sten Hellberg segnar tillsynes döende ner på isen. Sten har träffas av en skridskoskena och forslas till sjukhus. Strax efter olyckan får en Rönnskärspojk fritt skottfält och pangar på och Fajsing får täcka undan skottet med bröstet men pucken studsar i ryggen på egen back och han får slänga sig raklång och lägga plocken på pucken. Suck och stön. Kedjebytena går segt men till slut släpps pucken och den snappas upp av Leffe Pettersson. Han kollar läget tar ett par skär och undviker snyggt ett rapp och skrinnar upp och då Pettersson får syn på Anders Carlberg hivar han iväg en stenhård pass som Carlberg flipprar över mållinjen och den hårt prövade skaran jublar, 1-0 och detta står kvar på sockerbiten i taket då hesa-Fredrik tjuter. Det var med en hel del tur som Hammarby lyckades hålla ledningen perioden ut då Rönnskär hade ett par chanser typ Lasse Holmqvist, superfeta alltså. I sista pausen satte spekulationen igång.
  - 1-0 är ingenting, vi kan lika gärna torska med 5-1, Så jävla öppet är det. Gångjärnet smuttade på kaffet.
  - Det gäller att kämpa, vi måste kämpa på. Kaffe lassar in en Mazarin.
  Sista perioden blir den bästa, tempot höjs och målchanserna blir fler och mer öppna. Det tuff-tuffa spelet fortsätter och lagen byter ett par chanser. Kalabalik uppstår framför Fajsing men Roland Magnusson får bort puckuslingen till slut. Rönnskär hade fått ett litet övertag. Ulf Hjalmar fintar bort en hemmaback och passar snyggt till Sven-Olof Johansson som tråcklar in kvitteringen efter 2.54. Sjutton långa minuter kvar. Bortalagets Stellan Andersson dundrar handlöst i planket och Tjalle får kontroll över trissan, han slår en diagonalpass till Drobny Zetterberg som slalomåker in i anfallszon och hittar den minimala luckan och slår till, pucken snuddar stolpen men så pass att den ger sig av i fel riktning, djup suck. Men så kommer äntligen läget, backen Karl Axel Wolf blir genialiskt frispelad av vem, här förekommer det två olika uppgifter, antingen är det Bengt ”Korven” Andersson eller så är det Drobny Zetterberg som slår passen, och så mycket back som herr Wolf än är så snitsar han in 2-1 för hemmalaget och stora jublet bryter ut. 9.19 är den officiella tiden.
  Det gällde för Bamsingarna att hålla rent de närmaste minuterna och hålla pucken så mycket som möjligt. Tji fick vi, för efter 10.58 kommer Fajsing totalt snett in i en situation och Rune Holmberg klappar in pucken. Passen kom från Holmqvist och det var ännu mer öppet. Skulle Bajen satsa på att vinna eller försöka fega till sig en premiärpinne? Rönnskär vinner teken och susar in i vår zon, Fajsing styr undan ett halvslappt skott varpå han får storrädda på nästa skott som är av modell knallhårt. Leif Pettersson blir akterseglad och sopar ner en motspelare och får besöka botbänken. Hakning, tid 11.32. I fem mot fyra var Rönnskär kanonbra. Positionsspelet fläckfritt och skotten träffade gång på gång målet. Men Hammarby står inte handfallet då både Fajsing och Tjalle är fett på G, båda är redan genomsvettiga men kämpar på. En två tre tokräddningar följer Fajsing upp med två helt orädda Svenne Lindberg-räddningar. 2-2 står sig och Hammarby är äntligen åter fulltaligt.
  ”Håll pucken!”
  ”Kämpa, skär av passen!”
  ”Ut med pucken - få ut pucken - skall det vara så jävla helvete svårt att få ut den.”
  Ropen från de pressade hemmafansen blir allt mer desperata. Det viktiga är att hemmaspelarna lyckas hålla sina positioner och undvika utvisningar, men hej å hå jungman Jansson. Ny pipkonsert från de där svarta och vita och så får Björn Igglund glida till syndabåset för att han tacklade en icke puckförande spelare så hårt att han föll. 15.03 och nu dyker hon upp i Isstadions betongtrappor, unga fröken torsk. Och i släptåg har hon illbattingen Ågren junior. Om bara Rönnskär skulle fippla till sitt goda spel och om ... Nä då. Powerplay-spelet är strålande men Fajsing är lika omutbar som seriefiguren Demonen, mannen utan fruktan.
  Fajsing slajdar, plockar, störtdyker och plink-plonk där räddar stolpen Hammarby. Fajsing lurad, pucken skickas mot det öppna målet men en bortaforward svänger åt fel håll och får pucken på vaden. Nu svettas publiken i kapp med de grönvita på isen och fröken torsk ler överlägset och den unge Ågren hångarvar och sätter sig på sätet bredvid Gångjärnet. Han lägger armen runt Gångjärnets breda axlar men än finns det hopp så han lyfter bort armen och nere på isen får Hammarby kontroll på pucken och lyckas hålla den inom laget och klockan tickar på, 17.31 och Hammarby är åter fulltaligt. Kanske skulle vi få oavgjort eller, men va fan! Blås då! Rönnskärs Rune Holmström ger sig på Tjalle helt i onödan och drar omkull honom. Signalen kommer och efter 17.36 försvinner Holmström från isen. Hakning lyder domen och två minuter blir straffet. Hammarby skapar tryck, Igglund skottfintar, passar och får pucken tillbaka, han slår en spänk, registrerar läget och ser att Bengt ”Korven” Andersson skymmer Bergström, Igglunds pass hittar Anders Södergren som pangar på direkt och pucken hittar nätmaskorna och ef-ter 18.16 sätter han matchens sista balja. 3-2-segern jagar bort fröken torsk och unge Ågren och skänker lite tröst åt alla blödande tigerhjärtan.
  Hammarbys bästa: Fajsing, Tjalle, Igglund, Bo Zetterberg, Tommy Blomqvist, Hellberg, Magnusson, Korven och Lasse Sö-derström. I Rönnskär: målvakten Kenneth Bergqvist, Stellan Andersson och Stefan Holmqvist. Skotten 7-8, 5-9, 10-12, summa 22-29. Fajsing Karlsson får sista ordet den här för Söderbröder så otrevliga söndag i oktober 1965.
  - Gnaget får en fight, skriv upp det!
  Så var det. I den andra matchen var Hammarby bortalag mot AIK på Hovet. Det var en väldans tur att Söderbröderna gav fan i biran före matchen då det hade surrats rätt bra inför mötet och det var helt klart att intresset var stort. Kaoset vid vändkorsen, de som man orkat öppna vill säga, var modell fullständigt. Långt in i första perioden stod det folk utanför och ville komma in. Snacket inför drabbningen utgick mycket från det faktum att AIK hade fyra spelare borta på grund av något mystiskt virus. Den bäste av de sjuka var Lennart Sellinder som spelade i den så kallade kycklingkedjan. Landslagsbacken Bert-Ola Nordlander låg på repmöte men skulle flygas ner till Stockholm från Östersund. Publiken som hunnit bänka sig till första nedsläpp klockan 19.30 såg fram emot ett av ishockey-Sveriges riktigt klassiska möten. AIK, som redan på 1930-talet lät plånboken tala och köpte folk till höger och vänster, mot Bamsingarna från Södermannagatan, Södermalm, Stockholm. Stora delar av publiken höll igång ordentligt och det var de grönvita fansen som var flest och som gapade mest. Hammarby-Hammarby-Hammarby, ekade i den välbesökta hallen.
  AIK 1 Honken Holmqvist (Kjell Hedman), 5 Bert-Ola Nordlander, 4 Ove Hedberg, 3 Rune Lindh, 2 Ingemar Johansson, 7 Anders ”Antik” Johansson, 16 Björn Larsson, 6 Hans Eriksson, 12 Göran Svensson, 13 Anders ”Ankan” Parmström, 11 Benny Söderling, 9 Curt Edenvik, (?) Börje Molander, 18 Birger Nordlund, (?) Bengt Larsson.
  Hammarby 1 Hans-Åke ”Fajsing” Karlsson (15 Jaka Jakobsson), 22 Hans ”Tjalle” Mild, 17 Leif Pettersson, 12 Anders Södergren, 21 Per Olsson, 20 Ola Olsson, 4 Björn Igg-lund, 5 K A Wolf, 23 Lars Söderström, 13 Bengt ”Korven” Andersson, 10 Roland Magnusson, 8 Bo Zetterberg, 7 Tommy ”Blomman” Blomqvist, 9 Anders Carlberg (eventuellt var också 16 Sten Hellberg med men jag är osäker - författaren.)
  8 175 blev till slut den lysande publiksiffran. Mycket god stämning å inte en gulsvart brandbomb så långt ögat kunde se. Gångjärnet var otroligt nervös och dessutom var platserna de fått inte de bästa då de satt bara några meter från det grova blå järnstaketet till ståplatsläktaren. Men att sura över platserna fanns det inte tid till då Bamsingarna startade så inåt helvete bra. Alla i Södergänget kämpade som om de höll på att drunkna. Wolf inleder med en bröst mot bröstnärkamp som får kolsäcken att falla i isen och Hammarbyfolket på läktaren att jubla. Det hördes verkligen att det var över åtta tusen inne i Hovet för ljudkulissen var av det mäktigare slaget.
  - Passa, passa då, gapade Sven och det var just precis det Korven Andersson gjorde.
  Passen skär likt en kniv genom Herrgårdsosten och når ända fram till Lasse Söderström som hur enkelt som helst överlistar den blivande målvaktsikonen Honken Holmqvist. 1-0 till Söderbröderna och jublet slet bort ett par bultar ur takkonstruktionen. Det här vanligen lätt uppnästa Solnafolket ni vet hade börjat prata om SM-guld och ny storhetstid för kolsäckarna redan efter en omgång och log överlägset och en ful gubbe i tjock vinterrock och hatt gratulerade till och med en jublande glad Kaffe efter målet. Ledning och smakstart men matchen är knappt nyfödd och protokollet lika rent och blankt som en ny-tvättad bebisrumpa. Målet föll efter 2.42 och målpassaren Korven Andersson blir kvar på isen. Bajen snor pucken direkt efter nedsläpp och det är just Korven som dundrar in i kolsäckszonen och medan han har koll på pucken störtar ett par Hammarbyare mot Honken och Lasse Söderström är nästan vid målgården när Korven lägger över en snabb pass till Tjalle som laddar, men skottet blir bara halvdant. Ändå släpper en mycket osäker Honken förbi sig trissan. Bert-Ola Nordlander blir alldeles sned i plytet och ser ut som om han hellre velat stå på vakt i tjugo graders kyla än att vara parkerad framför en liggande sprattlande Honken. 2-0 å glädjen slår över till rus, det är bara tolv sekunder mellan målen (tid 2.54) och Hammarby har kopplat ett ordentligt grepp om matchen.
  Den fula gubben i vinterrock ler inte längre, han pressar ihop läpparna och Sven står upp med armarna mot taket och garvar av hjärtans lust. Första perioden avverkas i ett högt tempo och AIK har svårt att få till ett ordentligt spel medan Hammarby kämpar så till den milda grad, och detta kämpande i kombination med bra rörlighet, snabba anfall och ett hållfast försvar gör att drömmen om en seger inte alls ser helt ouppnåelig ut. Fajsing som tillhört AIK de två föregående säsongerna är levande vägg och i Hammarby är han förstamålvakt, i AIK satt han på bänken.
  Fajsing vill visa kolsäckarnas nagelfilande ledning hur bra han är. Ankan Parmström är farligt framme men K A Wolf trycker ut honom mot sargen. Hammarby får ett par fina chanser men Honken räddar och har god hjälp av sina backar. Magnusson-Korven-Lasse Söderström är kedjan som de gulsvarta får råttfrossa av. Kisarna gör som de vill och skapar ett par finfina chanser. Den första akten tutas av och 2-0-ledningen är mer än välförtjänt även om Hammarby nog borde satt ett eller två mål till, man vet aldrig vad som händer om AIK tar sig loss ur råttfällan.
  Pausfika i de rökiga, svettiga och mörkmurriga gångarna inne på Johanneshovs isstadion. Det var inte läge att vara astmatiker i den tjocka cigarettröken. Hammarbyfansen var uppsluppet glada, man garvade, stojade och passade en och annan känga åt det mer tystlåtna Solnafolket.
  - Vi vänder, ni orkar aldrig med att kämpa så här i tre perioder, fnös en lägre byrådirektör från UD åt Gångjärnet som glatt log och sa:
  - Å Honken är bäst i världen i dag också förmodar jag.
  - Äh, men kom för fan inte å gläns på jobbet ...
  - Du menar som du och Åberg brukar göra.
  - Åh du förstår ju inte.
  - Nä säkert. Men det gör du?
  Ljuset tändes och lagen skrinnade in på den nyfixade isen. Hejaropen kom igång och atmosfären känns kladdigt påtaglig. Kort sagt, ett riktigt skönt derby utan hat och ligister, så långt är kanske bäst att tillägga. Spelet blir jämnare men det är ändå Hammarby som är farligast och som kämpar så att folk runt rinken blir alldeles andfådda. Hopps, Fajsing tappar pucken ur plocken men trissan kilar förbi stolpen på rätt sida för Söderbröderna. Lite senare är Honken ute på en magplaskturné och hans nervösa stamningar hörs långt upp på läktaren. Korven kommer i läge och lossar iväg en slappare som Honken räddar suveränt och han får visa sin klass. Sven mumsar popcorn, Gångjärnet mumsar på nagelbanden, Kaffe är kolugn medan Åke är så djupt inne i matchen att han inte är kommunicerbar. Plötsligt gapar Åke till då ett skott från Curt Edenvik på något underligt sätt letar sig förbi Fajsing och den ostdoftande delen av hovets publik jublar. 1-2 och gubben i vinter-rocken låter käften glappa och Gångjärnet förklarar hur man kan fixa glapp i käften.
  - Nu är det bara en tidsfråga, glappar gubben vidare.
  - Njut den lilla stund ni har kvar, flabbar den finnige gossen vid gubben sida.
  - Ja nu skall vi visa er hur hockey skall spelas.
  - Kyss segern adjö.
  Hammarby kämpar vidare men skall man verkligen orka stå emot?
  AIK gör målet i fem mot fyra-spel, det är Anders Carlberg som sitter för sin andra slashing i perioden (utvisad efter 3.56 och 8.34). Nedsläpp, Ola Olsson passar helt åt helvete och AIK kommer fram i ett jätteläge men Hammarby kämpar sig ur greppet. Tryckt och nervöst bland Söderfansen. AIK får inte till något som helst ordnat spel och de grönvita jabbar sig loss och anfaller. Jabbarna följs upp av en vänster-höger-vänster-kombination och de svarta backar allt djupare ner i sin egen zon. K A Wolf med total puckkontroll lägger över trissan till Tommy ”Blomman” Blomqvist som i detta utsatta läge är helt cool å i stället för att dynga på allt vad han orkar så drar han iväg ett helt perfekt dragskott rakt upp i nättaket och 3-1 till Hammarby får folk att bli som tossiga.
  Efter 11.42 lyckas alltså Hammarby svara på AIK:s attack. 3-1 känns mumma men det är en bräcklig ledning. Nedsläpp, vunnen puck, snabb pass och Hammarby anfaller igen, puckavlämning av Roland Magnusson till Lasse Söderström som inte tänker utan drar från höften och likt en rätt tempererad öl en varm junidag, lika gjutet sitter pucken bakom Honken. Klockan hann bara fram till 11.51 och 3-1 ändras till 4-1! Nu börjar det likna karneval bland Söderfolket.
  Klackarna i taket å råttfarbrorn får inte fram ett pip. På isen är kolsäckarna helt vimmelkantiga och tappar pucken och Hammarby formligen flyger in i anfallszon. Tjalle trivs som en katt i en vedbod full av råttor. Tjalle gör en dragning å slår iväg en stenhård pass till Korven Andersson som förnedrar den allt mer stabbige Honken och hur otroligt det än kan låta gör han 5-1, tre mål på 19 sekunder och mot AIK! Korven blir alldeles till sig och fansen tror att dom har skådat ljuset, är detta idrottshimlen? Jublet blir mäktigare då det kommer direkt ur det innersta skrymslet i hjärtat. Glädjen är för några ögonblick helt okontrollerbar. Många tycker att det inte finns något bättre i hela världen än att vara Hammarbyare på Hovet i den stunden. 5-1, det är otroligt. Tre mål, nitton sekunder. Tre mål gjorda på AIK och på självaste Honken. Åtta minuter kvar av mittperioden och extasen håller på att explodera då Södergren styr ett halvtaskigt skott som Honken sjabblar till men vid detta tillfälle fladdrar pucken vidare och slår i kortplanket. Hammarbyarna hoppar och gapar medan Solnafolket sitter surmulet och talar tyst med varandra.
  Som grönvit supporter vill Åke ta hela världen i famn men att krama en kolsäck är ju fullständigt otänkbart även om man är på väg till sjunde himlen med enkel biljett.
  Hammarby snurrar loss igen och motståndarna har det fortsatt ursvårt. Bajen däremot står för fina pass, tacklingar, täckningar och efter 13.52 gör Blomman 6-1 på pass från Zetterberg och nu lämnar råttorna båten. Mot slutet av perioden märks en viss trötthet och mättnad hos bortalaget och Ankan utnyttjar skickligt en halvchans och efter 18.39 dribblar Rune Lind bort tre Hammarbajare och hans 3-6-reducering blir denna periods sista strut. Nu fanns det bara ett inför sista perioden i derbyt, spela på resultatet och hålla trissan så långt borta från Fajsing som var möjligt. Gångjärnet missar nedsläppet och höll på att sumpa kaffet i betongtrappan och innan han når sitt säte passar ur-Hammarbyaren Antik Johansson till Nordlander från Wifsta-Östrand som efter bara 42 sekunder petar in 4-6. Perioden blir nu till en variant av kinesisk tortyr för alla grönvita hjärtan. Dripp dropp, skott på skott på skott. Fajsing växer till en svettig, tappert kämpande Södertiger. Hela Söderlaget kämpar som om det vore krig. Hammarby måste göra en av de bästa kämparperioderna i föreningens historia. Gång på gång nedslagen men alltid uppe på åtta eller nio.
  Hur Gångjärnet kände sig kan ni förstå, han kunde nästan bryta ihop då Bamsingarna ledde med två tre mål med någon minut kvar och här var det nitton minuter till slutsignalen och mot AIK, torska mot dem eller pyjamasgossarna hörde till det mest avskyvärda som livet lärt honom. Klockan rörde sig knappt och Tjalle slängde sig raklång medan Igglund satsade allt och lyckades tackla omkull två kolsäckar på ett försök. Fajsing plockar, slajdar, störtdyker och sparkar iväg trissan. AIK spelar metodiskt och skapar chanser som den ständige Fajsing krigar bort. Fortfarande 4-6 på tavlan då den pundiga domaren flöjtar till och pekar med hela handen mot Anders Södergren som under tjatter bänkar sig på de förpassades bänk.
  - Hammarbys nummer 12 Anders Söder-gren utvisas två minuter för tripping, tid 7.04.
  Förkunnade högtalarrösten som lät läskigt lik rösten från domedagen. Var festen slut nu? Inte skulle Hammarby hålla ut med en man mindre? Gångjärnet mumlade dikter och var mitt inne i skärselden och de grönvita kämpade så hårt att de knappt orkade åka och byta. Plötsligt slår klockan över till 10.00 och fem mot fem-spel och ännu Södermannagatans boys i ledning. Väldigt bra match. För några minuter släpper AIK:s press och Hammarby är upp i anfallszon.
  - Bara fem kvar, stönar Åke med en otänd fimp i mungipan.
  - ÅEÅ, gapar Solnaanhängarna.
  - Hammarbyyyyy, svarar den ungdomliga delen av Söderfansen.
  - En fet Bamsingtiger, hasplar Gångjärnet ur sig.
  - ¿Que? svarar Sven utan att släppa blicken från Tjalle som med möda får ut pucken ur den egna zonen.
  - Det är det vi behöver, svarade Gångjärnet, knöt näven och jublade då Igglund proppade på en motståndare.

Ingen vanlig Canal plus-kalkon. Ankan lika lysande som kommentator som i matchen mot Bajen.

  Pucken till Lasse Söderström som skickar i väg en pass på läppen till Roland Magnusson som kontrar på ett helt suveränt sätt. Då Roland avslutar den magnifika uppåkningen med ett rappt skott som Honken inte har en chans på, ja då bryter jordskredsjublet ut. Hammarby som varit uträknade fyra fem gånger under perioden gör 7-4 och glädjen är total både på isen och på läktaren. Tid för målet 15.41.
  Gnägget kommer inte att resa sig, målet var det slutliga hugget från råttfällan. Hovet dansar och spelarna på isen kämpar på och Bamsingarna krigar slut på både motståndare och tid. Trång och tumultartad är vägen från sätet ut till den kalla friska oktoberkvällen. Det behövs inga supportrar typ julgran för att se vilket lag man höll på. Åke tänder en Pacific segercigg på perrongen i väntan på tricken mot Södermalm. Gångjärnet föreslår hotellet medan Sven vill till Grållan. De andra fick avgöra och utslaget blev öl på Söder, många öl på Söder. Inne i gångarna på Hovet studsar en salig Fajsing Karlsson omkring.
  - Det här var underbart. Så skönt, ropar han till alla som vill höra på. Fajsing som övergav sitt Karlberg för AIK och som efter två säsonger på reservbänken valde att gå till Bamsingarna.
  - Sömnlös låg jag väl men Hammarby kändes rätt.
  Djurgården var också och slet i Fajsing. Jublet i Hammarbys omklädningsrum ville aldrig ta slut. På Södermalm och nere i city jublade segerrusiga fans i kapp. Sett till matchen var ju den stora hjälten givetvis Fajsing men också Magnusson, Andersson, Söderström, Mild och Blomqvist var vassa men som alla förstår slet varenda snubbe som en galning.
  Oktoberfesten gick på högvarv, det svängde glatt och det svängde gott. Gångjärnet och gänget svängde också på bra och tillsammans med ett tiotal andra Söderbröder tog man ett par bullar ner till Kungsgatan 63 där Zanzibar låg. Det blev att släppa de flesta hämningar man har som medelålders man och det är ju som tysken säger, det är bara oktober en gång om året. Dagen efter, minimal träkeps och ett frid-fullt och glatt sinne. Gångjärnet åt färska kanelbullar, drack choklad och läste förnöjt tabellen till Div I Norra.

1 Hammarby IF	2	2	0	0	10-6	4
2 Skellefteå AIK	2	1	1	0	7-2	3
3 Leksand IF	2	1	0	1	11-3	2
4 AIK	2	1	0	1	6-8	2
5 MoDo AIK	2	1	0	1	2-5	2
6 IFK Umeå	1	0	1	0	2-2	1
7 Wifsta/Östrand-Fagerviks IF	1	0	0	1	1-2	0
8 Rönnskärs IF	2	0	0	2	3-14	0

De små Solnaråttorna som så ivrigt pladdrar fotboll och ishockey då det går bra för deras kolsäckar och illa för Gångjärnets grönvita var lika borta som snön en ljummen julieftermiddag på Kanalplan. Det gjorde inget då han hellre njöt i fred likt en stark tjur under sin korkek än tjafsa med partiklar som inte tycker som han själv.
Ur radion strömmade Beatles som sjöng Help! Under detta år 1965 stämmer hundra svenska barn läkemedelsjätten Astra i den så kallade Neurosedynskandalen. Rösträtten sänks från tjuguett år till tjugo. IKEA öppnar sitt första möbelvaruhus utanför Älmhult, varuhuset liknar en svartvit puck eller snusdosa och placeras i Kungens kurva alldeles vid förorten Skärholmen utanför Stockholm. Churchill dog i början av året, han blev nittio år gammal och överlevde Hitler med tjugo år. Nya ord detta år är till exempel porr, tönt och extraknäck. Ja å så började svensken kålka i sig Öl II b, mellanölet, som gör de rika bryggeripatronerna ännu rikare och de halvfattiga ännu halvfattigare.

Oktober dör

en sista söndagen i månaden oktober var också den sista dagen innan november tog över almanackan. Gänget samlades på en mysig krog belägen på östra Söder. Biff med lök, två snapsar nedsköljt med fyra mellanöl. Biljetterna i Åkes pluska, så hetsa behövde de inte. Nedsläpp 17.00 och motståndarna från Umeå. Allt såg grönt ut men det var ju det här med backjätten Tjalle Mild som samma söndag spelade sin trettionde A-landskamp i fotboll. Match mot Norge på Råsunda och den stora frågan var ju om den gode Tjalle skulle orka.
  Så här såg Tjalles söndag den 31 oktober 1965 ut: 9.00 revelj på hotell Flamingo i Solna, 10.30 frukost, 12.00 samling på Råsunda, 13.30 landskamp mot Norge, (ca) 15.15 slutsignal, dusch, på med paltorna och morsa godbye, 15.40 Tjalle sitter äntligen i bilen, lämnar nedre Norrland bakom sig. 16.35 framme vid Hovet söder om Söder, det var trafikkaos på vägen från Solna till Stockholm, 17.00 gapar Tjalle åt Fajsing och boysen att: nu fan går vi för serieledningen, 19.10 slutar Umeåmatchen, Tjalle får lite tid att pusta ut med polarna i Hammarby, bubblar med pressen och fans, 20.30 äntligen nagg, på slaget 22.30 slänger han sig i slafen, 6.00 väckning, 8.00 planet med landslaget lyfter från Arlanda för att flyga till Cypern. Lite småsvettigt va?
  Johanneshovs Isstadion består av cirka tre mil frysrör och under hösten 1965 kompletteras dessa med ytterligare sex och en halv mil rör som anläggs på Johanneshovs idrottsplats som skall få hastighetsbana för skridsko samt en konstfrusen bandybana. Till detta bygger man läktare som under vintertid skall ha plats för 22 000 stående människor och på somma-ren då bland andra tigrarna från Södermannagatan lirar skall kunna ta emot 15 000 personer.
  Med andra ord, under hösten och vintern 1965 föds Sveriges bästa fotbollsarena, nämligen Söderstadion.
  Att ha köpt biljetter i förköp var ett mycket bra drag denna söndag. Köerna var långa och folk ville absolut inte missa första nedsläpp så utanför Hovet förekom det ett och annat ”hårt” ord, om man säger så. Gångjärnet köpte program och platserna var helt perfekta.
  - Puh han hann, Tjalle är med, suckade en lång finnig yngling nöjt.
  - Helball, vi vinner, svarade hans polare med den hemstickade grönvita halsduken,
  - Hammmmarby, gapades det från ståplats och Åke gapade med.
  Kaffe tyckte det var Inge Persson, Tom Turesson och Lennart som satt på läktaren mitt emot. Gångjärnet drog ett djupt andetag och Tjalle gapade till och pucken slog i den nyspolade isen.
  Bajen mot Umeå, här är lagens uppställningar. Hammarby: Fajsing Karlsson, Björn Igglund, Karl Axel Wolf, Tjalle Mild, Leif Pettersson, Bo Zetterberg, Tommy Blomqvist, Anders Carlberg, Lars Söderström, Korven Andersson, Roland Magnusson, Anders Södergren, Per och Ola Olsson.
  Umeå: Ove Andersson (Bengt Persson), Curt Åström, Elon Sundström, Tore Brännlund, Karl-Ove Barrefjord, L. Abrahamsson, Kjell Sundström, Lars Danielsson, Kent Björk, Ulf Larsson och Bengt Lövgren.
  Halvhögt tempo från start, ett tempo som lunkar på matchen igenom. Umeå är piggt och Hammarby visar upp ett sjuhelvetes kämparhumör. Uffe Barrefjord lurade Fajsing, trodde han, men då Umeåpojken skall backhandlyfta in pucken i nättaket räddar Fajsing med klubbhandsken. Hemmalaget anfaller, en av våra backar lossar på ett tungt skott som inte täcks men Umeåmålvakten Andersson lyckas rädda.
  - Han ser skrajsen ut, garvar Åke.
  - Sållet, gapar ynglingen med halsduken.
  En tjej med lång lugg och med Hep Stars skrivet med bläck på handen far upp då Blomman Blomqvist fintar bort sin andra motståndare och från ett par meters håll snärtar in 1-0. Hep Stars-flickan får sällskap av hela Hovets publik som jublande ställer sig upp. Folk garvar, kramas och gapar som om de suttit kvar sedan AIK-matchen. Känslan är helt okej, rent av ball.
  Umeå är visserligen minst lika bra som Hammarby men om hemmalaget orkar kämpa så här matchen igenom borde det bara gå bra. En detalj som är extra bra är att tacklingarna sitter lika gjutna som en brasspipa i en San Francisco-hippies näve.
  Lagen byter chanser men då Fajsing ser säker ut så har Andersson problem med de lättaste skotten.
  Lagen skjuter i utsidan av stolpen, i burgaveln och för det mesta utanför. Hammarby skjuter ett skott i stolpen och ett som går någon millimeter ovanför ribban, publiken suckar. Efter 12.27 är Gångjärnet säker på 2-0 men då gör Umeåmålvakten en idiot-räddning. 1-0 står sig och nedsläpp efter en tuff tackling som fick till följd att den nedtacklade blev sittande på pucken. Blommans mål efter 6.06 förblir matchens enda till det att Hammarby sjabblar och Umeå snor pucken och anfaller i expressfart och innan den glada publiken vet ordet av har Uffe Larsson efter en solorusch överlistat Fajsing och det är kvitterat. 15.01 och 1-1, suck och stön eller? Nä det är bara att spotta i handskarna och ånga på för hemmalaget. En Hammarbyare irrar bort sig och bara tjugotre sekunder efter 1-1 gör Larsson sitt andra för kvällen och efter 15.24 har bortalaget vänt. Nu blir det mycket kämpa grabbar, ta pucken, tackla, skjut från Söderborna på läktaren. Umeå spelar bra men Ola Olsson snor pucken och soloåker sig igenom försvaret och efter 15.41 lyfter han enkelt in 2-2.
  Umeå anfaller på nytt och Roland Magnusson trär in klubban under armen på en motståndare och domaren blåser för utvisning. Två minuter för hakning, 17.57. De två minuterna såsar sig fram och Umeå ser bättre ut, börja hemmalirarna tröttna? Tjalle och Wolf kämpade storartat men Umeå tog pucken och ställde upp för powerplay. Ett par snabba pass, men Hammarby bröt och för att hindra en kontring hakade Tore Brännlund och fick uppsöka båset. Paus.
  Hemmalaget bäst i början sedan tog Umeå över men 2-2 och matchen var öppen. Skulle Tjalle orka och skulle Umeå kunna öka tempo? Se där, två bra frågor som ställdes i pausvilan.
  Andra perioden börjar med bra stöd från läktaren och spelarna satsar allt i inledningen. Med två hyperfarliga skott och några läckra pass får Hammarby tryck och gästerna får slå ifrån sig. Tjalle hämtar pucken i egen zon, fyller lungorna med syre och trampar i väg först över blå sedan röd och till sist blå. Han trixar sig i läge och slår en ismacka till Per Olsson som busenkelt stöter in 3-2 å nya jättevrål från läktarfolket.
  De 6 494 blir sedan ännu mer till sig i byxorna då fortsättningen följer. Pressen blir enorm och Umeå ser spaka ut. Fri, skott över, backhand på täckande back, dragskott i bur-gaveln. Målisen Andersson ser skakig ut men har Gud på sin sida. Publiken blir vansinnig och med gap och skrik övertygar man domarparet Sjöberg och Eriksson att visa ut Ulf Larsson efter 3.52 för avsiktlig blockering av pucken. Nu svettas björkarnas män och Gud får något nytt att tänka på, så pang! 4-2 (5.02) gjort av Leif Pettersson på pass från Tjalle. Nu tar Ove Andersson sin mats ur skolan och Bengt Persson tar plats mellan stolparna.

Bengt Persson tog över efter Andersson i bortalagets bur

  Ofta har det gått åt skogen då Hammarby börjat soloköra men den här matchen tillhör undantagen då Ola Olsson solokör in 5-2 och klockan visar 5.59 i period två och nu började Gångjärnet önska sig att matchen var slut. 5-2 ser mycket ut men han kände att Hammarby kanske skulle få det svårt med orken.
  Hemmalaget kämpar på och Umeå får ordning på sitt spel igen. Fajsing står i centrum igen, storräddningarna kommer på löpande band och då Curt Åström åker ut efter 12.06 är det många hemmafans som tror på ett avgörande. Hammarbys powerplay är uslare än uselt och som lök på laxen hakar Ola Olsson till sig ett tvåminuters straff. 14.49 lämnar han isen, dricker lite vatten ur en plastmugg, torkar sig i ansiktet med handduken, sätter på sig handskarna och glider in på isen, ty Umeå reducerar då Lars Danielssons pass styrs in av Kent Björk.
  Slutet av perioden dominerades stort av bortalaget men Söders alla bröder höll emot, 5-3 och tjugo minuter kvar. Det såg tungt ut, skulle man orka försvara sin ledning? Den sista perioden blev till läskiga huset för hemmalaget och dess fans. Tjalle började gå på knä och Umeå tjackade långtidsparkeringsplåt till Hammarbys zon. Tjalle blev rundad gång på gång. Anders Carlberg, Anders Södergren, bröderna Olsson och till sist den störste, nämligen Fajsing kämpade otroligt hårt och framgångsrikt. Då Umeå drog åt tumskruvarna vägra de grönvita att ge efter. Men det blev ett litet helvete och med tanke på stolpträffarna, frilägena och pressen blev trycket övermäktigt. Tjalle vägrade bli rundad ytterligare en gång och tryckte till en motståndare och ny visselkonsert följde.
  Klockan visade 6.34 och Hammarby får klara sig utan sin fältherre och med en man mindre på isen ser det kolsvart ut. Hemmalaget i brygga, Korven faller omkull och får pucken på sig, han stöter ut trissan i mittzon. Stormen bedarrar och Tjalle skrinnar ut fri som en fågel i morgonstunden, publiken jublar. Tjalle tacklar omkull en Umeåpojk, nytt jubel. Fajsing styr undan ett par långskott och så ny visselkonsert, Tjalle ser urförbannad ut men sätter sig i syndabåset igen. Tid 9.04, brottsrubriceringen löd tripping.
  Folket på läktaren får spelet och det drar igång en visselkonsert som varar i mer än fem minuter och som når sin all time high efter 13.06 då Ulf Barrefjord serverar Björn Löv-gren som trycker in 5-4. Sju långa minuter kvar, pust och stön och f ... ta maräng. Tjalle stapplar omkring på rören och svetten rinner. Fajsing förblir helt cool. 16.48 och Gångjärnet vill gå, slut i nerverna. 17.10 och Åke törstar efter hesa Fredrik och en sexa Jack Daniels. 17.28, pucken slogs ur zon och Kaffe fäste blicken i den grå betongen under sina fötter. 17.45 och Sven blev som tokig, slängde av sig hatten och puss å kram utbröt ty Zetterberg passade trissan till Tommy ”Blomman” Blomqvist som dribblade bort och grundlurade Persson i Umeåmålet. 6-4 stod det på den blå istärningen strax under Hovets tak. Umeå gav tappt och hemmalagets seger gjorde att de förblev obesegrade. Tabell:

1 Hammarby IF	3	3	0	0	16-10	6
2 Skellefteå AIK	3	2	1	0	12-6	5
3 Leksand IF	3	2	0	1	15-6	4
4 MoDo AIK	3	2	0	1	7-6	4
5 IFK Umeå	3	1	1	1	10-8	3
6 AIK	3	1	0	2	9-12	2
7 Wifsta/Östrand-Fagerviks IF	3	0	0	3	5-11	0
8 Rönnskärs IF	3	0	0	3	4-19	0

  Det svävade in mörka moln över Södermalm och Hovet. Tjalle Mild, fältherren, blev uttagen av Hammarbys ordförande tilllika förbundskapten i fotboll att representera Sverige i matchen mot Cypern och han missade därmed två viktiga hockeymatcher.
  Var festen över?
  Dödades festen av Lennart Nyman, en man som är rätt illa omtyckt av människor som kan sin Hammarby hockeys historia då man anser att det var Nyman som sköt hockeyn i sank en gång på 1950-talet. Jag själv känner några insatta människor som ser Nyman som en hockeyhatare och menar att det var han som lät bilan falla då hockeyn föll i det blodiga sågspånet, så visst var det ironiskt att det var just Nyman som kallade på Mild.

Gentlemanna-Bamsingen talar ut

ntresset för Hammarbys hockeylag fick sig en ny kick i och med att laget överraskande ledde serien säsongen 65/66. Tre omgångar var spelade och Bamsingarna var obesegrade. Idrottsbladets medarbetare tillika före detta ytter i Hammarbys fotbollslags A-lagsupp-ställning (han blev petad då Nacka Skoglund återvände till kungliga Södermalm). Leif ”Myran” Ekstig tog med sig en plåtslagare och uti månaden november besökte han Svenne Bergqvist. Ni skall inte tro att Myran blev sur för att han blev av med sin plats till Skoglund för han påtade ihop en bok om denne långt senare.
  Vid denna tid jobbade den rullstolsbundne Berka hos Monark/Crescent och satt i deras lokaler på Ynglingagatan 18. Berka som gått genom ett helvete i form av oändliga operationer där de flesta ingrepp gjordes i hans huvud, men Berka lurade både skärselden och liemannen tack vare en sjuhelsikes livsgnista och en ofattbart stark järnvilja. Han hade tagit sig igenom tomhet, mörker, smärta och total tystnad. Berka kämpade för varje litet framsteg, kämpade för att kunna känna, höra, röra sig; han kämpade till sig ökad rörelseförmåga, kort sagt stod han i samma ring som döden, och vinnaren i denna oändliga match, det var, gott folk, Svenne Bergqvist från Södermannagatan.
  Sven rankade hockeygulden från 1930-talet som sina största segrar men han nämnde också oktober 1965 då han simmadee tvåhundra meter och lyckades fixa ett simborgarmärke! Denne man som efter bilolyckan på femtiotalet var mer död än levande simmade tvåhundra meter, jag får en tår i ögat så här fyra decennier senare. Låt oss se vad Berka sa i Myrans intervju.
  Berka: Jag har många fina diplom inramade hemma men inget av dem går upp mot simborgarmärket.
  Berka satt bakom sitt skrivbord i sitt kontor i Vasastan och på väggen bakom honom hängde en bild där han morsar på Floyd Patterson. Svenne berättar och får reportern att komma av sig helt. Ekstig och plåtslagaren lyssnar, garvar gott och stortrivs i legendens sällskap. Berka, liksom många av de andra gamla hockeylegenderna, var pratglad och minnena satt på sin plats trots hans en gång så illa tilltygade huvud.
  Stig ”Stickan Emanuel” Andersson, Pluttens pratglade storebrorsa har man ju hört en massa om, till exempel då han i en tuff match mot taggtrådstuggande kanadensare fintade med pucken och gled undan backarna varpå Berka och Stickan krockade med varandra så att planket hoppade till. De reste sig, borsta av snön, Berka log och Stickan storgarva.
  Berka: Förr i tiden spelade vi med mer fantasi och kombinationer på ett sätt som man aldrig gör nu (60-talet). Det gick långsammare, inget snack om den saken, men å andra sidan kan man ju säga att det går för fort för Hammarby årgång 1965. Hockeyn är ju inte bara ett evigt åkande, det måste finnas tanke bakom också. Fast egentligen går det inte att jämföra då och nu, därtill är skillnaden för stor. Reglerna och planindelningen är till exempel inte samma. Även om vi var åkstarka, ett faktum är att det var där den tidens Söderkanadensare hade sin styrka. Vi lät dock inte farten bli till en huvudsak utan lät pucken gå från man till man. Någon enstaka gång hände det emellertid att vi inte fick låna pucken så ofta. Jag minns när vi var på turné i England under kriget och mötte kanadensiska flygare. I deras gäng fanns en lirare som hette Tusten och maken till spelare har jag aldrig träffat på varken förr eller senare. Han hade en klubbföring icke av denna värld. Den var otrolig precis som hans skridskoåkning. På en grilla åkte han genom vårt försvar, när Berra Lundell och jag prövade med att lägga störarna uppåt åkte han i mitten och när vi gav oss sjutton på att täcka mitten passerade han oss på utsidan. Det var helt enkelt omöjligt att få grepp på killen. Vi hade lärt oss att se motståndaren i ögonen för att uppfatta när och var han tänkte skjuta men det gick inte för Tusten kollade mest i taket, han tittade aldrig på pucken!
  Nu var ju Söders kanadicker inte bara oskyldiga skridskoåkande gentlemän, det vet alla som kan lite om Bamsingarnas 1930-, 40- och 50-talsgäng. En gång var Hammarby på långresa till Tyskland, Belgien och Holland. Ofta när laget var ute och reste var det också svenska landslaget.
  I första matchen skulle våra tigrar ta sig an Tyskland. Detta Tyskland som var ett mycket bra hockeygäng och dom hade en man vid namn Gustav Janniker och han var stor som en jätte och nationalidol. Ingen fick så lite som komma åt honom för då blev det ett herrans liv. Janniker satte fart mot Bamsingarnas mål och han var nästa omöjlig att stoppa.

Berra Lundell och Berka.

  Berka: Jag och Berra Lundell gjorde upp tak-tiken. Du Berra tar pucken så tar jag Janniker.
  Berka var snabbare på rören och de båda var lika tufft orädda.
  Berka: Jag fick in en ordentlig bröstvärma-re på killen. Det kändes som om hela min bröstkorg skulle tryckas in när jag sänkte honom. I fallet drog han emellertid mej med ned på isen. Väl där trycker han ned mitt huvud och när han skulle till att resa sig slog han ena skridskon rätt in i mun på mig. Gaddarna låg som vågor i truten på mig och medan jag gjorde förtvivlade försök att plocka upp resterna av stift med hockeyhandsken skrattade tyskarna på läktaren vilt. Fullt så roligt tyckte inte jag det var och även om jag inte kunde bita ihop så kämpade jag matchen ut.
  Berka fick stiga av efter första matchen, resten av turnén såg han från sidan av rinken med hoptråcklade läppar och med ståltråd runt tänderna. Vid ett annat tillfälle, det var i en SM-final mot SSK, fick han en skridskoskena över foten så att ett stort skärsår uppstod.
  Berka: Det blev varmt i dojan men jag fortsatte att spela.
  I periodvilan sa någon i ledningen åt Berka att ta av sig dojan fort som bara den men han skakade på skallen.
  Berka: Tar jag av mig dojan får jag aldrig på den igen!
  Han drog i stället åt kängan än hårdare för att på så sätt stoppa blodflödet. Behöver jag på-peka att han först lirade matchen klar och därefter åkte ambulans till sjukhuset.

Kjellström och Berka.

  I OS i Garmisch 1936 mötte Sverige Österrike och det är Sverige som gör mål. Om detta berätta Berka i ett TV-program, jag tror pro-grammet är från 1960-talet. Det var ett underhållningsprogram där plattcharmören Lasse Dahlqvist var en av programledarna och det var han som pratade med Berka. Jag har försökt att återge samtalet så exakt som möjligt.
  Berka: Det var Olympiaden och det gällde att till varje pris att komma upp i slutomgången och vad gör man inte för Sveriges ära och heder. Hur det nu var så fick vi stränga order, vi hade en kanadensisk tränare, det var första gången Sverige hade en kanadensisk tränare, och han sa till oss när vi leder efter två perioder eller efter en period ledde med 2-0 och då sa han nu skall vi spela på försvar så vi fick inte åka upp högre än till mittzon och det gjorde att Österrike möttes av en hård mur och det är klart att dom ledsna. Vi bara skicka upp pucken så fick dom åka tillbaka å hämta den vid eget mål och sen kom dom tillbaka och så hade dom, Österrike, en center som var mycket mycket duktig och som ansågs vara den bästa dom hade och vi visste att han var väldigt självisk så vi tänkte att vi skulle lura in honom i en fälla. För att ta honom så gjorde vi så att Berra Lundell, min backpartner, vi stod tillsammans och så är det nu i ishockeyn att man skall följa varandra på linje och jag var den yngre och lite mer vitale och jag gick högerback och när han kom den här österrikaren så gled jag lite åt höger för att ge honom en chans när jag såg att han titta på mig så gled jag till höger för att ge honom en chans att åka mellan backarna och det är ju som sagt en dödssynd att släppa en center ensam igenom men jag hade bara vickat på kroppen så jag kom tillbaka med en väldig fart så resultatet blev att österrikaren hängde vågrätt på våra höfter och sen tog vi ett litet skär var och en åt sidan, Berra Lundell och mig, så ramla han platt på marken och gentleman och sportsman som man är och skulle ge sig ut för att vara så var givetvis jag den förste som kröp fram och skulle hjälpa upp honom från isen men då möts jag av en fruktansvärd höger från honom och den träffar precis på hakan och samtidigt kom en medspelare, en österrikare och drämmer klubban i skallen på mig.
  Lasse Dahlqvist: Bakifrån?
  Berka: Bakifrån, så den tog ju bra.
  Berkas gentlemannaleende övergick till ett mjukt skratt.

Stickan Emanuel, rapp på grillorna å i käften.

Jag har hört en fortsättning på denna historia och den gick ut på att när Berka äntligen slår upp korkgluggarna sitter Stickan Andersson lutad över honom och deras blickar möts. Berka ser skakig ut. Stickan ler och viskar: det var nummer åtta! Berka kostar på sig ett kort sylvasst leende. Hur det gick för nummer åtta i Österrike har jag däremot inte hört.

Söndagen den tjugoförsta november nittonhundrasextiofem

en värsta fiende, förutom sillbullar och avsaknaden av föräldrarnas kärlek, du kan ha när du fyller åtta år är tiden. Dagen kunde vara som veckor och timmar som dagar.
  - Kommer han inte snart?
  Jag stönade högt då jag satt vid familjens köksbord. På den färgglada plastduken låg en bunt tidningar, ett tiotal hockeybilder, en militärjeep och en grönfärgad tanks jag fått på barnkalaset i fredags. På lördagen var släkten på besök och på söndagen satt jag och väntade på pappa som blivit tvungen att jobba extra. Här fyllde man år och pappa jobbade!
  - När kommer pappa?
  Jag bläddrade igenom tidningshögen och jag var rastlös. Kalle Anka, nummer 3 av James Bond agent 007, två tidningar ur Bajonettserien, Cowboytidningen Texas innehöll ”Mannen som hatade rödskinn”, Bonanzatidningen och det senast utkomna numret av Show Business med Sonny och Cher på omslaget kunde inte locka, jag ville att pappa skulle komma hem på momangen. Jag stönade och glodde ut genom fönstret och eftermiddagsljuset höll på att ta slut och det kolsvarta skulle snart ta över. Någon unge skrek och en hund började skälla skarpt och gällt. Ett fönster stod på glänt trots kylan och ut strömmade musik, först en låt med Hep Stars, det var No respons och den följdes av Good morning little schoolgirl framförd av The Yardbirds.
  - Mamma!
  - Sluta tjata. Pappa kommer så fort han kan och det vet du.
  Kvart över tre kom pappa Åke och jag utrusande ur porten till Sjöbjörnsvägen 46. Vi brukade stanna till och glo på gatans nyaste bilar, det var den vita Volvo Amazon kombi med B18-motor på sjuttiofem hästkrafter och av senaste modell. Den andra bilen var min favorit, en skinande blank Ford Mustang av 1965 års modell, vit lack och röd skinnklädsel. Men den söndagen hade vi inte tid. Pappa gasade till och med i den branta nedförsbacken till Gröndalsvägen. Färden kändes lång och spännande för mig och bråttom var det. Pappa slog av på farten då vi körde ifatt en polisbil i närheten av Liljeholmen. Jag såg sjön Trekanten mellan fabriks- och lagerlokalerna. Jag glodde på bilarna på E 4:an och när vi svängde vänster mot Årsta såg jag en riktigt Rollsa. Det fanns mycket att registrera för en tvärhandshög unge som jag.
  En lång långtradare, det öde fältet bredvid industriområdet på Årstafältet. I rondellen där vi skulle svänga fick pappa ställa sig på bromsen då en buss körde rak ut i vår fil. Jag for som en vante i baksätet och slog huvudet mot fönstret. Pappa fick ont i högertummen. Då vi kommit fram och trängt oss in genom det blå vändkorset blev jag alldeles stum. Hänfört stirrade jag på jätteskylten med resultat från någon VM-turnering. Teglet på väggarna, alla kiosker och alla människor. Pappa köpte program och varsin chokladkaka.

Födelsedagsprogrammet.

  Då vi steg in hallen var det som om en fantasivärld förvandlats till verklighet. Sockerbiten i taket, de till synes hundratals lamporna, den självlysande isen. Alla människor på läktarna och så lagen som kom intravande i sina matchställ och så vackert ut gled på isen. Kors vilken lycka jag kände av att se så många lirare i Hammarbys snygga dräkt. Pappa läste för mig ur programmet, det handlade om Bengt ”Korven” Andersson.
  Han läste: Andersson har hunnit bli 30 år och det märks på hans spel, att rutin och lurigheten börjat komma. Han är en nyttig länk i kedjearbetet och den snabbe litografen spelade före KB-tiden i IK Göta och det är också en puckarklubb med anor. Korven är påpasslig, han är klok i sitt spelsätt och gör sällan saker svårare än vad de är. Där kanske nyckeln till hans framgångar i vinter ligger. Han ger en välbehövlig stadga åt laget. Det är ovärderligt, då det finns så många relativt unga grabbar i dagens ambitiösa Hammarbygäng. Vi på ”rätt sida” Slussen ser i Korven ett av de pålitligaste anfallskorten. Lycka till i fortsättningen!
  Pappa gav mig programmet och jag tittade på det tecknade omslaget föreställande Plutten Andersson, ett helvackert omslag! Det kom 3 998 för att titta på det nya popgänget MoDo och det var en okej siffra om man betänker vad som hänt efter att Hammarbys spralliga oktoberfest tog slut. November var allt som oktober inte var. Hammarby förlorade allt man ställde upp i, inte en enda futtig poäng hade lagts till de sex man hade efter tre omgångar.
  Helgen före hade Bamsingarna varit på besök hos Klimpen Häggroth och hans Skellefteå AIK och fått så på nöten att man hörde suckarna ända ut till Gröndal. Efter en jämn första period (1-2) föll korthuset ihop och via 0-5 å 2-6 ståtade det 3-13 i baken. Tjalle hade haft ett litet helvete då han försökte laga alla läckor i försvaret, till slut bröts skeppet itu och sjönk till botten. Visst, Hammarbyskeppet sjönk utan Fajsing som var borta på grund av familjeskäl. Drobny Zetterberg och Sten Hellberg var justerade. Visst kämpade Tommy Jonsson, Blomman och framför allt Anders Carlberg som vildar men Söderbröderna var aldrig något hot mot SAIK och hur skulle det då bli mot MoDo som var i kanonform?
  I mötet med Skellefteå uppmättes det minus sjutton (17) grader och där var Hovet att föredra, Hovet var både trivsamt och varmt. Vi hade platser lite till höger om Hammarbys bås och där surrades det friskt från första nedsläpp. Publiken var mer tystlåten, några ungar gapade och en man med grov röst skrek jävla dumma domare ett par gånger, annars var det lugnt. Fajsing var tillbaka mellan stolparna och hans form var stabil. Ändå släppte Hammarby in massor av mål, bara jumbon Rönnskär hade det svårare att hålla tätt.
  MoDo hade ett spännande lag med säkre Gunnar ”Bäckis” Bäckman som utpost längst bak. Deras reservmålvakt Ivar Larsson var inte heller han någon dussinlirare. Goda utespelare var det gott om i det rödtröjade laget. Åke Eklöf, Håkan Nygren, Anders Nordin, Tore Öhman, Ulf Torstensson, Torbjörn Hybinette och så den lovande jätteduktige Nils ”Nicke” Johansson.
  Jag var åtta år och helt säker på att det skulle vända och att Hammarby skulle vinna ganska lätt och till slut skulle vi nå slutspel å så, det var jag helt övertygad om, vilket inte min pappa var. Mina favoriter började matchen mycket bra, ett par fina skott följdes upp av ett par långa anfall men alla som var på plats kunde se att bortalaget hade både speed och ett passningsspel som Hammarby inte var i närheten av. MoDo, som under sommaren blivit av med hela sin förstakedja då Skansens gossar hade plockat fram stora libran, skulle få det svårt att hålla sig kvar men alla förståndiga, rödbrusiga experter typ Hyland fick fel igen.
  MoDo toppade serien och i Nicke Johansson hade man nästa stora svenska back. Nicke spelade nonstop och lämnade bara isen då domaren visade ut honom. Jag hostade till av den rökiga luften inne på Hovet och många av de aktiva hade kritiserat arenan för att så mycket cigarettrök trängde ner till rinken.

MoDos Gunnar Bäckman och Uffe Torstensson.

  Bäckis i bortalaget var matchotränad men det gjorde inte så mycket för ju längre matchtiden gick fick han mindre och mindre att göra.
  Hammarby orkade inte ta sig fram till de där klara chanserna men man spelade optimistiskt och snipp snapp så åker Nicke ifrån tre av de våra och det håller till 9.15 in i matchen, då spräcker Uffe Torstensson Fajsings nolla. Nummer 2 Torstensson var back i Tre kronor men center i Modo.
  Hammarby har svårt att komma in i anfallszon och då det dyker upp någon chans slarvar man, men vad gjorde det mig, jag älskade Bamsingarna och hejade å skrek. Nytt slarv och ny balja av Torstensson. 0-2 och matchen rullar på och vid 0-4 skriker en grisskär herre ”Skithögar” och det var ett av de nya orden jag lärde mig den kvällen på Hovet.
  - Tjalle till Uppsala skrek någon på ståplats.
  - Nä, tillbaka till apbacken, gapade en man bakom oss.

Kämpade på bra.

  Pappa bjöd på choklad och plötsligt böts alla hårda ord ut mot ett långt glatt JAAAAA!
  Jag skrek och hoppade och pappa log, tänk att ett välplacerat Björn Igglund-skott kunde få så många på bättre humör. Målet kom efter 1.54 i den andra perioden. Tyvärr kom glädjen av sig, Fajsing och Nicke glänste i en stentrist slö och såsig mittperiod.
  I paus kom farbror Gångjärnet och Sven ned till oss och pratade. Jag följde ismaskinen och Kaffe stod i trappen och pratade med en ung man modell raggarpajas med smörjolja i barret.
  Jag var övertygad om att Hammarby skulle vända, vi kunde bara inte förlora i sex matcher i rad, eller hur? Dessutom skulle vi börja sista perioden i fem mot fyra-spel då Nordin trippade en grönvit efter 19.34 i den andra perioden.
  - Vi gör två mål fort, sa jag.
  - Det gör vi, sa Gångjärnet.
  - Alla gånger, sa pappa och tog Sven i hand då de båda gentlemännen lämnade oss.
  Hammarby stormar in i MoDos zon och pas-sar lite hit och dit och så snor Nicke Johans-son pucken och solokör in 1-5, tid 1.19.
  Pust, jävla dumma domare, sa jag och fick en ilsken blick av pappa. 2-5 fixar Blomman till och klockan har femton minuter kvar att gå men Blommans mål på pass av Anders Carlberg blev hemmalagets sista.

Nicke Johansson, rinkens gigant.

  42 sekunder senare gör Håkan Nygren 2-6 och folk börjar så smått lämna arenan. Inte vi, inte pappa och jag, vi satt kvar tills lamporna släcktes, isen var tom och vi nästan var en-samma.
  Fajsing var bäst tillsammans med Blomman och nummer nio Carlberg. Okej också för Södergren och Zetterberg. Tjalle var bland de sämsta och det vill inte säga lite med tanke på hur många grönvita som underpresterade.
  Nicke Johansson var gigantisk men jag tror inte att han riktigt blev den där store, inte vad jag minns. Han kom aldrig upp i Lill-Strimmas klass men Nicke lirade länge och gjorde det bra i Tre kronor, det är helt klart.
  Pappa körde oss ända hem trots omvägen genom stan. Det var ju min födelsedag och jag började fiska då vi kommit över till Södermalm.
  - Jag skulle gärna vilja se nästa match.
  - Jag vet inte.
  - Hammarby måste ju vinna någon gång!
  - Vi får fråga mor.
  Jag visste att mormor bodde på Ringvägen men det var åt andra hållet. Åhléns var stängt och en spårvagn kom rasslande. Pappa pekade på Eriksdalshallen och Zinkens IP då vi passerade. Pappa stannade efter Liljeholmsbron och vi gick ut och tittade på alla godsvagnar och båtar i hamnen. Jag tyckte tornet på bron var helmysigt.
  Vi åkte och köpte en korv och det var mörkt och kallt men pappa log. In i bilen och en omväg till men väl framme fick han väcka mig och jag stapplade ut ur den gula Opeln. Hemma på Sjöbjörnsvägen med matchprogram i fickan och sinnet fyllt av tacklingar, skott och räddningar. Det här med Hovet och hockey skulle bli något som följer mig än i denna stund även om mitt kära Hammarby inte alltid varit det bästa laget i stan.
  Mustangen var inte hemma och Amazonen gav vi fan i då vi gick mot porten och den suktande sängen.

Skanstull med ”Sucken”. Mitten av 1960-talet. Klicka för större bild

Epilog

nder oktober var livet en lång fest för Hammarby hockeys fans. Serieledning, kämpar som kunde flytta på berg och skrämma skiten ur Solnafolket, festen var musik, dans, glam och ville aldrig ta slut.
Allt stämde under de där matcherna men ju längre tid en fest pågår så blir det ju så att någon somnar, en annan dyngar ner sig och till slut tar allt slut. Man lever på minnen och man drömmer om nya fester men vaknar då en tjugotontung Ågren klyver skallen på en. Tumme upp blir tumme ner, oktober blir november. Klockan stannar inte då man är som lyckligast, alltid skräller det av tusen moral-styrda väckarklockor och för jämnan tar okto-berfesten slut den trettioförsta.

(061001)