Holger Nurmelas 60-talsbamsingar- revolution nummer nioTill minne av Åke Jansson 1925-2000
Det rivs!
Redan då på 1930-talet var han en fulländad ritualmänniska. Han cyklade till exempel olika vägar till arbetet beroende på om Södertigrarna hade hemma- eller bortamatch och detta gällde såväl ishockey som fotboll som bandy. Den där gången på trettiotalet då han satt med ansiktet mot öster, det var helt avgörande att han satt med näsan mot öster, läste han Idrottsbladet och Stockholms Tidningen och han avslutade rasten med att sluta sina ögon under en lång stund. Trots alla ritualer fick Hammarby stryk av Södertälje SK. Året efter var det likadant, Hammarby mot Södertälje SK och ritualerna ändrades lite men de tenderade att bli fler med tiden. Det året, 1932, förändrades något i hans världsbild, hans syn på livet blev aldrig som den var före vinsten. SM-guldet år 1932 betydde mer för honom än han någonsin kunnat förstå men det han förstod då var att några av de nya ritualerna hade hjälpt honom, Sigge, Stöttan, Liedstrand och de andra att till slut ta det vrålsvåra steget att bli mästare för första gången. Efter att ha gått på moln några veckor blev det tid för rannsakan, vilken av de nya ritualerna gjorde honom och Hammarby till vinnare? Han satt och svängde med benen vid kajen till Riddarholmskanalen då det gick upp för honom. Han stack ner handen i jackan och tog upp häftet med dikterna. Ett häfte som han läst på rasten på matchdagen och nu hade det hjälpt. Häftet var tunt och hade vitt omslag och i eldigt röd skrift stod det Fler dikter. Häftet var utgivet av typ diktens vänner och inte för att han blev överentusiastisk då han fick häftet men det var en viss ung dam som gav honom det och han gjorde nästan vad som helst för att imponera på just den unga skönlockiga damen. Ur allt detta tog Hammarby sitt första guld i ishockey, av bara farten lärde han sig några rader ur ett par av dikterna och det gav honom förutom guldet en rätt seriös åtta månaders lång romans med sagda dam. Sedan gick det med romans som det bruka, drömdamens fader liknade en bufflig dromedar och han slog upp deras förhållande. Dikterna blev dock kvar i skallen på Gångjärnet och det har hänt hundratals gånger att han tänkt på orden, raderna på väg till krogen där vännerna satt och laddade upp eller så har han muttrat några strofer av Dan Andersson, Gunnar Ekelöf, Fröding eller Nisse Ferlin mitt under ett hopplöst läge i sista perioden. ”Ett stjärnfall gnistrar på himlen; var det inte i mitt hjärta som den stjärnan föll?” (Ur Ekelöfs Skärvor av en diktsamling). Med hjälp av detta diktkoncept vann ju förstås Hammarby IF också ett andra guld året efter det första och vilken människa kunde då göra sig av med ett sådant stöd i svåra stunder. Sedan vände ju lyckan och gamla ritualer dog ut och nya dök upp. En av dessa förutom dikterna Gångjärnet behållit var att vandra långt och länge och med åren hade det blivit som en drog, han kunde helt enkelt inte sova gott natten före någon helt avgörande match. Detta vandrande var ju inte lika nödtvunget om arbets- och matchdag var den samma, då låg han för det mesta kvar och rullade runt i sängen eller så kunde han träffa Sven, Malle och Åke på lokal kvällen före, äta och ta ett par öl och därför kunde sova några timmar extra. Han torkade svetten ur pannan och drack lite ur den medhavda fickpluntan. Det var en lördag i månaden mars och året var revolutionens år, 1968. Gångjärnet hade vaknat vid tretaget, klätt på sig, druckit mjölk och knaprat i sig ett par skorpor och sedan gett sig av ut i den huttriga Stockholmsnatten. Han hade gått i maklig takt genom den allt tröttare efternatten, krogar och danshak var stängda eller på väg att stängas. Taxibilarna dundrade fram med sina nattrusiga passagerare. Han hade gått längst kajen på Skeppsbron och tänkt på då han och farsgubben cyklade upp till OS-stadion för att bevittna Bamsingarnas första tävlingsmatch i ishockey. Det var fyrtiosju (47) år sedan! Han stannade till av blotta tanken, såg ut över vattnet mot båten och Skeppsholmen. Vandringen fortsatt längst Strandvägen och sedan upp mot Karlaplan. Vid Oscars kyrka gav han bort ett par spänn till en man som levde och bodde i sina skor. Om det blev flytande eller fast föda till frukost bekymrade Gångjärnet föga, mannen hade säkert full koll på läget även om han halkat av den smala vägen och för det mesta vingla runt i diket längst den breda vägen. Då Gångjärnet gått genom Tessinparken och nått fram till de fyrkantiga funkishusen på Askrikegatan vände han om. Det var rofyllt att spankulerar de folktomma gatorna fram. Himlen färgades av morgonen då han kommit över Kungsbron och lutad mot en husvägg mitt emot Kungsholmskyrka torkade han sig i pannan och tog sig en plunt klunk. Södermalm vilade stilla och på Tegelbacken stannade en morgontrött buss. Klockan i Jakobskyrkan visade några minuter efter åtta. Han drog kammen genom håret och torkade sig i pannan med näsduken som bar hans moders monogram. Då han kommit över Gustav Adolfs torg och in i palatset stötte han på den grånade vaktmästaren. Ytterporten slog igen bakom honom. - Se herr Boman, arbeta i dag också fast att det är lördag? - Nä, inte arbeta. Skall upp till mitt rum och ordna lite. - Och hur är det med nerverna. Jag tänker närmast på ishockeymatchen. Gångjärnet tog sig för hjärtat, gjorde en grimas och log. Han sköt igen dörren till Utrikesministerns ödsliga rum. Rummet låg i vila och var lika tomt som stora delar av UD denna tidiga lördagsmorgon. ”Lycka till” hade hans unga assistens klottrat ner på en lapp som satt upptejpad på den gröna lampskärmen. Om det var obegripligt att det var så länge sedan han bevittnat Hammarbys första tävlingsmatch i ishockey så var det lika obegripligt att han tillhört Utrikesdepartementet i över femton år. Det är inte bara i slutskedet av hockeymatcher tiden kan fly iväg som lyckan utan det är en realitet även i själva livet. Han suckade, satt sig i besöksstolen och betraktade den målade tavlan föreställande Hammarbys lag från mitten av 1940-talet. Tavlan prydde verkligen väggen inträng bland några ruskiga tavlor föreställande ett sjöslag på Östersjön, ett fältslag från 1600-talet och två porträtt på bistra herrar med polisong. Utanför hans fönster men på Helgeandsholmen ståtade det pampiga riksdagshuset och med ett litet glas importerad rysk vodka i näven såg han upp mot skyn. Nedanför på Strömgatan kom en buss dundrande och nu hade nedräkningen till matchen på Hovet verkligen startat. Det sprängs, det tutas och skopas runtom i gamla kvarter. Det minsta staket ska slopas, såvitt jag bedömer och ser. En främling - skraltig och grånad, planlöst jag driver omkring i kvällningens bleka blånad och tänker på mången ting. Nils Ferlin 1956 Favorit i repris: vi skall tillbaks igen - sjunga vår sång!
Mitt ishockeyintresse ökade lavinartat liksom nyfikenheten för mycket annat i mitt dryga tioåriga liv. Ju fler säsonger jag upplevde ju större blev fascinationen för slaget om den stenhårda gummitrissan. Jag liksom många andra smågrabbar smög upp på efternatten för att läsa igenom morgontidningens hockeytabeller. I ficklampans sken med ryggen lutad mot ytterdörren läste jag om de svenska lagen som jag redan visste en hel del om inte minst tack vare ishockeybilder, tidningar typ Sport i bild och Idrottsbladet och böcker som Ishockeykalendern, Årets sport och andra. När allt från högsta serien till Stockholm olika serier var genomlästa övergick jag till NHL och ryska, finska och tjeckoslovakiska ligorna. På den här tiden visste jag om han eller han i det eller det laget var höger- eller vänsterskytt, hur gammal han var, vad han jobba med och kanske kända jag också till hans vikt. Det var viktigt, allt sådant där var viktigt för mig. Mina första riktiga hjältar Klimpen och Kjelle Svensson var båda målvakter och båda var detta revolutionens år ersatta av nya stjärnor på himlen. Både Klimpen och Kjelle var en bra bit vid sidan av det starkaste rampljuset men av olika skäl. Svensson var på väg att lägga benskydden och plocken på hyllan efter en lång och framgångsrik karriär. Klimpens karriär blev ett tomtebloss gemfört med Svenssons men han fick inte ge upp för att åldern blev störande utan i hans fall var det gympingen på grogglasets is som kom i vägen. Medan Klimpen kämpade för att inte sjunka och till sist drunkna i groggen en gång för alla så fladdrade mitt intressen över på hela ishockeylaget även om målvakter (liksom trumslagare) alltid haft en extra fin plats i mitt hjärta. Jag upptäckte nyanserna i spelet. Det var tuffingar, taktiker, eleganter, spelgenier, kämpar, snabbskrinnare, stjärnor, sopor och alla de andra som gör en bra ishockeymatch till en sådan upplevelse. Jag älskade alla sorter. Ta bara den hårde, tuffe på gränsen till galne kämpen och sätt honom mot den elegante, den geniale, den spel intelligente, sätt den med korta snabba skär mot den med lång vägvinnande dansande åkstil.
Jag älskade båda och pappa tog mig med då Mora eller Tingsryd, Västerås IK eller för den delen Sport från Södertälje kom till Hovet. Lill-Strimma riktiga namn var Lennart Svedberg och eftersom hans stabbes jobbarpolare kallade stabben för ”Strimma” så var ju smeknamnet givet. Lill-Strimma föddes 29 februari 1944. Han blev tidigt alldeles besatt av sporten ishockey och han hade en alldeles speciell talang. Via klubbar som Wifsta Östrand (debut 59/60), Grums, Brynäs, Mora och Timrå utvecklades han till att bli en av Sveriges bästa backar någonsin. Med sin enorma skridskoskicklighet och sitt exceptionella spelsinne kunde man nästan kalla honom en Åke ”Plutten” Andersson-light. Lill-Strimma började som anfallare men skolades om till back. Säsongen 1969/70 hände något väldigt unikt. Lill-Strimma blev inbjuden av världens genom tiderna bästa hockeytränare, ryssen Anatolij Tarasov, till Moskva laget CSKA:s försäsongsläger. Tarasov som hyllade kollektivismen inom hockey basade alltid för lag som hade mängder av individuella stjärnor hur motsägelsefullt det än kan låta. Tarasov såg något nytt i Lill-Strimma och han jämförde svensken med fotbollens halvbackar eller speluppläggare på mittfältet, spelare som Beckenbauer och Bobby Charlton tyckte han motsvarade Lill-Strimmas spel på rinken. I det ryska armélaget CSKA spelade stjärnor som Firsov, Ragulin, Misjakov med flera. Lill-Strimma gjorde succé både under den hårda träning och runt vodkabordet då det blev dags för lite avkoppling. Lill-Strimma debuterade i Tre kronor den 8 december 1961, han var sjutton år och gjorde mål på Tjeckoslovaken. Under Världsmästerskapen i Stockholm 1969 och 1970 valdes han till VM:s bästa vänsterback. Ett par VM silver och brons var han med att vinna, sen tog ödet en annan vändning. Den 30 juli 1972 kom Lill-Strimma körande med sin bil och det var det sista han gjorde under sitt jordeliv. Ännu en stor hockeyspelare hade kört ihjäl sig. Tusentals människor, bland dem Tarasov, tog ett sista farväl och en minnesfond instiftades i Lill-Strimmas namn. Ryssarna ställde upp i en match där överskottet gick till fonden. Vår egen Kalle Lilja fick äran att ta emot det första stipendiet 1973. Lennart Svedberg glömmer jag aldrig lika lite som jag glömmer Des Moroney.
Jag har ett sådant där kristallklart minne av Mr Moroney. Hovet är spelplatsen och Tingsryd (det här var säsongen 68/69 vill jag minnas) skulle ta sig an ett allt solkigare Djurgården, det blåskrudade ö-laget hade gått från total dominans av hockeyn i Sverige under en tioårsperiod till att bli ett av alla dessa dussingäng. Ö-lagets stora buse hette Thomas Carlsson och han kunde slå folk på käften och detta intresserade Des som åket och blängde under uppvärmningen. Då Skansenkämpen kom i närheten av mittlinjen gapade Des något, varje gång Carlsson var inom hörhåll gapade han och till slut gapade Dif-backen tillbaka och Des tände på i alla fall 5 av 8 cylindrar och drog över mittlinjen och gav tuffingen Carlsson stryk efter noter. Jag njöt i fulla drag. Men okej det fanns fler, många fler, Ulf ”tuffe-Uffe” Sterner, tacklingsmästaren Stig-Göran ”Stisse” Johansson, ”Taxen” Sjöberg, ”Antik” Johansson, Håkan Wickberg, Tord Lundström med flera. Så och ett par målvakter förstås. Först givetvis Bajen målisen Fajsing Karlsson som jag tyckte var klockren även om han fick släppa in en hel del mål lite längre fram i historien. Strömsbromålvakten ”Honken” Holmqvist som Solna-AIK värvat är ju en av Sveriges största målvakter genom tiderna, kanske är det bara vår egen Pelle Lindbergh som varit bättre, och Honken blev inte nationalhjälte för intet. Till sist gillade jag Moras Bengt-Åke Gustavsson som hade en skön stil på något konstigt sätt. Jag själv hade bytt upp mig ordentligt från de första utespelarskydden, bandyhjälmen, de billiga Klimpen-handskarna och utespelarklubban och det hade gått ganska smärtfritt. Det behövdes nämligen inte så mycket tjat på mamma och pappa efter det att mamma bevistat en tämligen stökig gårdsmatch på en asfalterad parkeringsplats i Stockholmsförorten Bredäng.
Vad jag diggade mina benskydd, plock- och klubbhandske, de blev liksom vänner för livet lika kära som min Nikon F3-kamera från 1981 är nu för tiden. Någon ansiktsmask var inte aktuell för nästan inte någon målvakt (fanns ju undantag) i Sverige använde en sådan vid den här tiden. Honken lär ha fått mellan två- och trehundra stygn i ansiktet och till slut blev ansiktsskydd obligatoriskt och själv köpte jag en Cooper-mask men det var i början av 1970-talet. Old boys och lammkött, bastu och krogen
Bajen som denna säsong innehöll ett helt gäng ungtuppar, eller lammkött som fältherren Tjalle Mild uttryckte det. Den egna produkten Jörgen ”Busis” Nilsson reservmålvakten med nummer 15 var 19 bast och hade vaktat juniorlandslagets kasse, backen Leif Fransson var 21 år och bar tröja nummer 2 och var egen produkt, nummer 3 var backen Bertil Persson, 19 år och från juniorleden, nummer 6 hette Karl-Gunnar Fredriksson kom från Ludvika å var fyllda 18 år. Framåt fanns Janne Engström 21 år (tröja 13), Sten Hellberg 20 år, egen produkt (16). Kenneth ”Kenta” Ohlsson, från juniorleden, juniorlandslagsman i både hockey och fotboll. Kenta skulle med tiden bli en av Stockholms största och bästa fotbollspelare genom alla tider i hockeyn bar han tröja nummer 18.
För att avsluta lammköttsresan skall också nämnas nummer 20 Christer Granberg, 18 bast och Per-Arne Andersson, 17 bast och båda fostrade i Hammarby förstås. Per-Arne i tröja nummer 21 var också juniorlandslagsman i fotboll. Mitt i rinken bland alla dessa ”junisar” stod målvakten Fajsing Karlsson (27 år), nye och superbe fotbollsspelaren Lasse ”Lunkan” Lundqvist (26 år, tröja 5), ”Blomman” Blomqvist, nummer 7 och 27 år och framför allt var det Ingemar ”Brandy” Brandström, dalmasen som blev kvar i storstaden, 32 år (tröja nummer 11) och Hans ”Tjalle” Mild 33 år och bärandes tröja nummer 22 som stod för tyngden, rutinen och visdomen. Tjalle kände sig jävligt nöjd med att serien var avklarad. - Ja, det känns verkligen skönt. Den här mammutserien avgjorde alldeles för tidigt i vår favör och det må vara oss förlåtet att vi inte kunnat visat några kvaltakter i de avslutande omgångarna och trots att vårat gäng är purungt, mestadels grabbar i 20-års åldern, kan jag inte låta bli att känna en viss optimism. Vi har ju haft den turen att få möta Skellefteå hemma på Hovet i första kvalmatchen. Det blir en hård pärs, men respektlösa ungtuppar har gjort underverk förr. Det måste bli stenkul för vår nya kull, Kenta, Råttan, Engström, Busis å det andra att möta sina krafter i något så svårt som ett kval. Över detta unga gäng härskade tvenne hövdingar. Sten Mattsson som hade åtskilliga år bakom sig som lagledare och så tränaren, en av Sveriges största hockeylegender genom tiderna: Holger Nurmela. Det ”vackra-Hogge” inte visste om spelet ishockey var fan inte värt att veta. Hogge var dessutom bra på att mobilisera den rätt kampviljan, han kunde verkligen få kolet att börja brinna. I serien gjorde Bajen överlägset mest mål, på 26 matcher drog man in 172 baljor, Tranan var näst bäst men orkade bara med 127 baljor. Målfarligast var Kenta Ohlsson, han målade 28 gånger och blev tvåa i skytteligan, inte bara i Bajens serie utan i hela division II, efter Väsbys Anders Täpp, 23 mål hängde Janne Engström medan Tjalle och Lasse Söderström gjorde 16 mål var. Uppladdningen inför kvalet var helt klar inte vad den brukar vara men det hade sin förklaring. De styrande hade helt enkelt stängt Hovet för hockey (undantag matcher) veckan före första kvalnedsläpp. Men så mycket ledsamheter har det ju aldrig vilat över Hammarby hockey genom åren så man valde bastu och krogbesök istället för att träna spel i nummerärt överläge. Tränaren Hogge Nurmela: Redan i fjol var Hammarby nära men Fagersta drog stråt (den gången i seriespelet). I år är laget ett år äldre, har mer rutin. Egentligen lever vi väl på vår jämnhet. Vi har tre lika bra kedjor men visst finns det stjärnor. Hogge ser sig runt bland Söderkisarna där det sitter och smäller i sig krubb på krogen Romance beläget på Upplandsgatan. Krogen ägs av en herr Dino, en italienska krögare som bara älskar sitt Hammarby IF. Dino har ofta diverse Bajen folk på besök och man kan lätt kalla krogen för hockeyns stamställe. Tjalle Mild torkar sig om mun, smackar förnöjt. - Dagens Hammarby är bättre (än laget som vann kvalet 64/65 och 66/67 års lag, författarens anmärkning). Skellefteå har förståss kultur och bakgrund, Häradsbygden en massa gamla leksingar, det kan bli ett marigt kval det här. Tjalle hade egentligen ingen större koll på kvalmotståndarna, han konstaterar. - I ett kval hänger utgången till sjuttio åttio procent på viljan. Han tyckte också att det var lite av en drömlottning att få ta sig an Skellefteå på Hovet redan i första matchen. Och leksing-kolonin hade veteranen Ingemar ”Brandy” Brandström rätt bra koll på. För åtta år sedan tröttna han på Leksand och drog på sig den betydligt snyggare grön/vit/röda Bajen tröjan men då tjurade dalmasarna ihop och stängde av honom. - Leksands farmare i Häradsbygden vet jag en del om. Tror alldeles bestämt att vi kan lista ut hur vi ska ta dom. Brandy ler och klappar Kenta Ohlsson på axeln som om man han ville säga ”nu tar vi det här!”. Nu slår vi Skellefteå
På Hamburger börs, Jakobsgatan 4, underhöll Cornelis Vreeswijk med kabarén D´ä grönt. Danshaken stod som spön i backen, Adam & Mari (Strömsborg), Bacchi vapen, Baldakinen, Berns nightclub, Cecil på Biblioteksgatan, Tattersall, Gillet på Brunkebergstorg, Hjälmaren i Årsta, Dambergs, Göta Källare, Pelikan och med adress Götgatan 48 Källaren Drufvan, för att nämna några. Vilgot Sjömans Jag är nyfiken blå med en alldeles naken Lena Nyman hade just haft premiär och på bion Göta Lejon kunde man spana in rullen Rånet med Stanley Baker och Joanna Pettet. Med det var den svenska synden vars rykte spridit sig runt klotet som en löpeld och som både var avskydd, älskad och mest av allt väldigt spännande för pryda utlänningar som var mest i ropet. Det var inte bara porr det var också ett livligt protesterande mot imperialisterna från USA och deras bombande av Vietnam. Vietcong/FNL stod högt i kurs och vart man än vände sig så satt en liten bokstavskommunist och spred sin propaganda. Mycket fantastisk musik skapades under det här åren å det är här jag byter Kalle Stropp (sagofiguren alltså, inte vår förre moderate statsminister) och grodan Boll mot först Hep Stars och Tages som genast ledde mig in på de tunga boysen, Hendrix, Deep Purple, Led Zep och inte att förglömma, den vildaste av brudarna, hon med sin säregna röst å sitt totala sätt att leva, Janis Joplin. Som sagt, nöjena stod som spön i backen å till Hovet kom det bara 2 027 hemmafantaster. Bortalaget Skellefteå AIK innehöll bland andra en trumpen, seg, sävlig lappskalle som mycket senare i livet buttert stod i TV och mumlade fram en tvär analys om hur fan det var möjligt att med Sveriges kanske bästa ishockeylandslag någonsin torska mot Vitryssland i ett OS. Javisst var det en purung Hardy Nilsson. Skellefteå hade vunnit sin serie och satsade hårt på att ta sig tillbaka till den högsta serien som man tillhört sedan slutet av 1950-talet. Matchen starta i ett rätt gott tempo, hemmalaget var något snabbare på rören och västerbottningarna som bestämt sig för att spela tuff drog på sig utvisning på utvisning. Många efterslängar blev det. Bajens målvakt Fajsing Karlsson motade ett par farliga skott men överlag var det de grön/vita som hade hand om spelet i den första perioden - inte minst då lapparna trilskades med att dra på sig utvisningar - anförda av Tjalles första kedja den med tuffingen själv, Roffe ”Råttan” Edberg och Janne Engström. Kedjan spelade briljant och starta målfyrverkerit då Engström fick en macka av Råttan vid offensiva blå, han tar emot pucken å tar ut riktningen och drar i väg, på botbänken sitter Skellefteås Martin Waltin. Engström stormar mot målet och fyra meter från målvakten Kenneth Holmstedt drar han från höften och det blixtsnabba skottet träffar mitt i målet, 1-0 till Söders stoltaste bröder. Målet faller efter dryga tio minuter och får till följd att bortalaget blir ännu grinigare och satsar ännu hårdare i närkamperna och så får Gunnar Johansson släpa sig till utvisningsbåset, det är väl skönt när AIK:are sitter utvisade sedan spelar det ingen större roll om de är hemmahörande i nedre eller övre Norrland. Repris på 1-0 baljan, Janne Engström står för en snygg puckmottagning, skrinnar sig fri och retfullt enkelt får han ner den vita masken Holmstedt på isen och kolungt lyfter herr Engström in 2-0. I slutet av perioden kommer Tjalle glidande, det gick inte så fort längre, mot en Skellefteåback. Tjalle tar ett djupt andetag och spänner ut bringan detsamma gör motståndaren. En kis som satt några meter från rinken beskrev smällen som om man slår ihop två skinnhandskhandflator. Tjalle vacklar till, karotten på skallen for på sned men han förblev stående vilket man inte kunde beskylla den svartskrudade motståndaren för. Matchen går vidare och hemmalaget är ett strå vassare i allt, spelet, tacklingarna och inte minst i de fyra rätt omfattande slagsmålen som uppstår. Vid 3-0 målet serverar Tjalle Mild Råttan Edberg som är cool som en filbunke i avslutningen. Andra perioden och Waltin drar på sig sin andra tvåminuters utvisning med samma resultat som då han satt på skambänken i den första perioden, mål. Det är Bertil Persson vars skott möjligen tar på Tjalle men 4-0 blir det och målet bör vara avgörande. A-kedjan gör alltså 3 mål och Råttan, denne 17-åring är alldeles lysande. Matchtiden flyter likt timret i en norrlandsälv och Hammarby kämpar på men Skellefteå äter sig närmare och närmare i målprotokollet. Skyttekung Kenta är alldeles borta från liret, då han får en pass så antingen krånglar han till det så in i helvete eller så strör han sina passningar som en värsta maskrosblomma. Sista perioden, klockan visar 17.22 och Bajens säkra 4-0 har blivit 4-3 och de både rutinerade och unga grabbarna från övre Norrland har en sådan fruktansvärt mäktig press mot den genomsvettige Fajsing att det inte bör finnas en chans i världen att klara hem båda poängen. Hårt slagskott, eller som vi sa, slappare, från en av deras backar tar på ett grön/vitt-ben och Fajsing ser helt ställd ut men på något mirakulöst sätt räddar han med vänstra benskyddet. Blockering och nedsläpp, Bajen går på knäna och Skellefteå har bestämt sig, puckfan skall in och dom skall ha minst en poäng med sig på hemresan. Bortalagets Börje Ulvebäck spelar mer kanadensiskt än många infödda lönnlöv, stentuff, tajmade tacklingar och ett kämparhjärta som kan göra vem som helst avundsjuk. Kalabalik, pucken glider mot mållinjen, en Hammarbyback vräker sig ner på isen och ovanpå honom Fajsing Karlsson. Ny blockering och ny förlorad tekning. Pucken till Skellefteås Martin Waltin, han glider smart in i rätt position och lägger pucken tillrätta, fixerar, siktar och slappar i väg värsta Bobby Hull-skottet. Pucken far igenom luften i Isstadion likt ett Draken-plan från svenska flygvapnet. Fajsing ser puckskrället för sent, det är alldeles tjockt med folk framför honom, klockan visar 18.19 och under den sista tiodels sekunden innan pucken är framme vid sitt slutmål far mången tankar genom de hyperstressade Bajen supportrarna runt om på Hovets läktare. Klangen är kliniskt ren, som ett höga c sjunget av Alice Babs. Fajsing faller baklänges och stolpträffen får skytten att skrika rakt ut av frustration. Bajen behåller ledningen och de fans som gapat om att bänka Kenta Ohlsson får nu sig en upplevelse till livs som de aldrig skall glömma. Herr Ohlsson stormar in i rinkhörnet dit pucken har farit, han buffar sig fram och tar tag i trissan. Hans mål är att lugna ner det hela och att hålla pucken så långt borta från Fajsing Karlssons målbur som bara är möjligt. Den förste frustande Skellefteåspelaren lurar han nästan på ett hånfullt sätt. Motståndare två och tre fladdrar runt som löv i höststormen. Den fjärde hinner inte med och Kenta plockar med pucken än hit än dit och med knappt styrfart på grillorna lurar han in sista hindret i planket och publiken formligen exploderar då vita masken, Kenneth Holmstedt, luras på det grövsta. Kenta har gjort som Plutten, Stickan, Tumba, Nisse Nilsson, Lill-Strimma och de andra stora stjärnor inom ishockeyn, lurat hela motståndargänget i en perfekt solorusch som tar sin början bakom den egen mållinjen och som inte tar slut förrän pucken slår i nätmaskorna på andra sidan banan.
5-3 vinsten är en riktig fullträff och en kanonstart på kvalet 1967/68. Matchhjältarna, i första hand Fajsing och Kenta men också hela A-kedjan. Spelarna får svara på pressens frågor inne i det överfulla omklädningsrummet. Kenta är redan van med kval av det större formatet trots sina blott 19 år. Redan hösten 1966 var denne yngling med i den riktigt tuffa hetluften. Tillsammans men bl.a. Nacka, Ya, målisen Svenne Lindberg mötte Södertigrarnas fotbollsgäng Saab på Råsunda fotbollsstadion. Kentas familj var där tillsammans men 25 000 andra glada människor. - Den matchen glömmer jag aldrig. Jag gjorde första och fjärde målet, härliga skott båda två. Om det stora kraven och 5-3 målet mot Skellefteå säger han. - Det är väl ingenting. Jag skall väl göra någonting jag också. Kentas mål på Råsunda bidrog till att Hammarby och Holmsund tog steget upp i fotbollsallsvenskan. Till vardags plugga han vid folkhögskolan i Västerhaninge. Han var superstjärna i fotbollens juniorlandslag och stor stjärna i Bajens fotbollslag. Med tiden utvecklas Kenta Ohlsson till ett av fotbollens största spelgenin och de mackorna han en gång fick levererade av Nacka Skoglund glömde han aldrig liksom de medspelare som fått en Kenta-macka på kängan inte heller glömmer dessa. Om kvalmatch två vill jag bara skriva detta: Sandåkern överraskade positivt, bra försvar och nära på 100 % utdelning, Hammarby raka motsatsen. Så: Sandåkern 5 Hammarby 1. Ridå, slut på akt två av kvalets sex akter. Matta applåder, en mellanöl i pausen, tack. Akterna 3 och 4 uti vilka Bajen skall koppla greppet om kvalserien
Efter baksmällan mot Sandåkern gled ett lätt förvirrat Bajen in på Hovets is. Inga gamnackar, det är inte det jag menar, men ändå, laget kryllar av fjuniga kisar som inte direkt var överlastade med erfarenhet av då livet på rinken börjar krångla och då det bara fanns ett mål. Kort sagt, vinst för Hammarby var helt nödvändigt. För motståndet stod Leksands ”farmarlag” Häradsbygdens simsällskap. Kan det vara rätt att låta simmare halka omkring på frusna bassänger? Legenden som svek var bortalagets Vilgot Larsson, gammal rutinerad landslagsback som istället för att dra sitt strå till stacken stannade i obygden och tränade Leksands juniorlag, snacka om att ställa upp. Publiken uppgick till föga smickrande 2 176, hockeykvalet hade överlag svårt att dra till sig betalande åskådare, varför vet jag inte men en match en lördagseftermiddag på Hovet som är så pass viktig borde ju dra minst det dubbla. Det såg onekligen lite spänt ut bland de grön/vita inför nedsläppet men vilken kanonstart. Måldomaren bakom bortalagets Olle Jacobsson hade inte hunnit plocka fram termos och smörgåspacket ur bandyportföljen innan det var dags att trycka på knappen så att den röda lampan lös. Efter 16 sekunder hänger Råttan Edberg nämligen in 1-0 på en snabb pass från Tjalle. Jubel och applåder. Hela första perioden går i den andan, Bajen trycker på och skapar målchans på målchans men på något förunderligt sätt blir Råttans strut den ända. 1-0 kunde utan överdrift varit 3 eller 4-0 och det märkligaste är att bortamålisen Jacobsson på intet sätt är överjävlig utan det hänger mer på de anstormande hemmaspelarnas oförmåga att peta in trissan.
Det är en sagolik tur att Fajsing Karlsson är i en sådan storform då Göran Lysén å hans knätoftspolare stormar fram. Lysén är direkt lysande i mellanperioden. Bajen irrar runt men sticker då och då upp men med lika klent resultat som i början av matchen. Snabbt tillsynes otagbart handledskott från tre meters håll men Fajsing tokräddar. Styrning från en halv meter och Fajsing plockar pucken. Bajen får pucken under kontroll men i ställe för att gå till anfall börjar man dutta och pang där kommer Göran Lysén och snor pucken och med ett snabbt skott ställer han burtigern Karlsson. 1-1 och klockan visa 8.42. Bara någon minut tidigare prickade Bamsingarna stolpen. Nu var det fara på färde. Råttan blir lurad av en motståndarback men kämpar vidare och sliter tillbaka pucken som via ett par klubbor söker sig till Tjalle Mild. Han tar i för hela kungliga Södermalm och lyckas slita sig loss, resten är en ren skönhetsupplevelse.
Detta undersköna mål får läktarfolket att hoppa upp med armarna uppsträckta. Mäktigt jubel med tanke på antalet folk. Tjalles avvaktande dragning skulle man minnas länge. 2-1 och kanske lite ro kanske skulle man hitta tillbaka till sitt spel. Bajen vinner tekningen och Tjalle är inne i ett stim, han viker förbi en motståndare och just när nästa kommer och trycker in honom i planken får han i väg en pass som slås vidare och där helt fri kommer Råttan forsande mot Jacobsson. Råttan kollar läget, han är helt ren, ingen hinner i fatt honom och han är helt säker på att skottet skall vara högt, helst i burtaket. Tre, fyra och i femte skäret låter han bössan talar, djupa suckar runt rinken. Råttan bränner chansen att hjälpa Bajen rycka. Perioden skrider vidare med rätt hårda tag och med en Fajsing som räddar på ackord. Senast då Hammarby tog sig upp i högsta serien var en av de största hjältarna målvakten Jaka Jacobsson och nu hade Fajsing axlat dennes hjältemantel och det var tur för man klarar inte av ett kval med en medelmåtta i målet. Efter en ny jätteparad av Fajsing får han släppa in ett vältajmat skott från Lollo Lantz. Spelet jämnas ut efter kvitteringen och Sten Ohlsson drar på sig en solklar utvisning och det är allt som behövs för att dalmasen i Bajen, Brandy Brandström, skall få chansen att klappa in 3-2 kort tid före det att åter hesa-Fredrik gör sin skrovliga stämma hörd. Ledning men en bräcklig sådan, det är ett vanligt omdöme i mörkret i Hovets gångar under pausvilan. Sista perioden är jämn men Hammarbys tyngd vinner allt mer mark mot ett lätt trött Häradsbygden. Hemmabacken Lunkan Lundkvist är lysande matchen igenom och är tillsammans med den superbe tacklaren Bo Liss i bortalaget matchens bästa back. Tjalles kedja är bästa anfallsenhet och Lysén är bortalagets bästa anfallare men även Lars-Eric Jacobsson stökade om ordentligt med Hammarby försvaret. Det är Tjalles kedja som lirkar fram chansen som herr fältherren själv hänger, 4-2 målet är Tjalles andra för kvällen. Matchslutet närmar sig med god fart och Häradsbygden orkar helt enkelt inte få till den där riktiga pressen men man kämpar mycket tappert och det är först när ungtuppen Christer Granberg offrar sig och får in 5-2 som allt känns kört och sen avslutar Janne Engström målandet då han hänsynslöst slänger sig fram mot Jacobsson och de båda ser liggande på då pucken larvigt enkelt glider över mållinjen. 6-2 och Hammarby är med i snacket om att knipa en av det två platserna som belönas med uppflyttning. Applåder och jubel då Bamsingarna lämnar isen och ett ännu större jubel bryter ut då junior Mild (Håkan ”lill-Tjalle”) får syn på bulan som pappa fått i pannan. - Va` kul farsan! Harù fått en smäll! Pappa bara ler och drar den genomsvettiga tröjan över skallen. - Pappa, titta vilken härlig bula! Sonen garvar då farsgubben tar sig en flukt i spegeln. - Jo-jo inte illa. - Du gjorde en otrolig match! De båda kvällstidningsjournalisterna pratar i mun på varandra och Kenta klappar Tjalle på axeln. Mild senior ler och Mild junior garvar alltjämt åt farsans bula. - Skriv inte att vi är så bra. Vi kan bättre och en sak är säker: Skärper vi oss lika bra även i fortsättningen och har rätta turen blir det ettan igen. - Och då ställer du upp förståss? - Ja. Men Hammarbyledningen bör inse att vi måste förstärka med fyra, fem riktigt bra gubbar till den eventuella comebacken i storserien. Med de talanger som finns hos oss kan det tända till ordentligt för Hammarby om något år bara laget hänger kvar första året . Sen räknar han upp en hel del av talangerna men trycker extra för Björn Igglund, Råttan, Janne Engström och C-kedjans Christer Granberg. Det negativa Bajen fick ta med sig från matchen mot Häradsbygden var att man stundtals tappar positionsspelet så fullständigt. Det var som om ungtupparna likt småbarn som spelar fotboll i mycket unga år bara koncentrerar sig på pucken/bollen och har nollkoll på både var målen står och framför allt vad motståndarna håller på med. Janne Engström, Kenta och Råttan morsar på hockeysektionens ordförande Robert Wranning då de lämnar omklädningsrummet i samlad trupp. Wranning som såg nöjd ut men var inte riktigt helnöjd då han pratade med en journalist efter matchen. - Vi måste ta tre poäng till för att definitivt vara klara för storserien, sex poäng räcker inte. Då Tjalle lämnar Hovet med sonen har bulan i pannan börjat ändra färg och det smärtar lite men ute i den friska luften svalkar det gott och det känns skönt. En tunnelbana rasslar fram och nere i slakhusområdet jobbas det febrilt. Eftermiddagshimlen skiftar om till kvällshimmel och Gångjärnet ser ut över det parkerade bilarna på Palmfeltsvägen i väntan på tricken in till Söder. Det var så skönt att Hammarby fick med sig denna seger. Malle som ringt upp bruden gjorde sig en kul kväll på The Brick Celler i Gåsgränd, Gamla stan. För att inte bomma sista tricken, avgick 02.30 från Gamla stans trickstation, kom de båda upp på perrongen i god tid och där kunde de avnjuta originalet Sörmlands-Frasse och hans fru Dagny som underhöll i bästa cabaret stil. Frasse hette egentligen Frans G Hellström och var läcker att skåda i sin höga 1700-tals hatt, kråsskjorta och frack. Hans fårade ansikte pryddes av två långa, jättelika vita polisonger. Det är ont om sådana original i tvåtusentalets Stockholm. Returmatchen mot Häradsbygden blev en skum historia. Hammarby trummade på bra men missade på det grövsta sättet gång på gång vilket inte hemmalaget gjorde och hej å hå. En bit in i andra perioden leder hemmalaget med 2-0 och det luktade sensation lång väg men Bajen boysen tog sig samman och efter mål av Kenta Ohlsson, Råttan Edberg och Jan Engström (är osäker på vem som gjorde två mål är inte ens säker på att någon av dessa gjorde två, kanske fanns det en målskytt till - författaren) vände Bajen på steken och vann. Man låg väl till och skulle kunna avgöra kvalet i nästkommande match mot Skellefteå borta. En lång resa mot norr där tuffingarna puckla på varandra och en pajad hockeyklubba sabbade och där Tjalle och Brandy tar till vingarna!
1 Hammarby 4 3 0 1 16-13 6 2 Skellefteå 4 2 1 1 22-17 5 3 Sandåkern 4 1 1 2 17-20 3 4 Häradsbygden 4 0 2 2 13-18 2 En vinst för Bamsingarna och uppflyttningen skulle vara grejad. Men nu åker man inte upp till Skellefteå och bara plockar hem poängen hur som helst och skulle hemmalagets spel fortsätta där det sluta i Hovet matchen så skulle Fajsing få genomlida rena tortyren mellan stolparna. 5 264, japp det kom en massa folk ty hemmalaget kunde också greja sitt avancemang vid en seger då de andra huvudmotståndarna, Hammarby och Sandåkern, skulle mötas i sista matchen. Nedsläpp och ett väldans liv i hallen. Matchen blev tuff, frän nästan som en tungviktsmatch i boxning men med den skillnaden att tempot var betydligt högre på rinken i Västerbotten än i ringen i Eriksdalshallen. Hemmalaget börjar otroligt bra och detta trots att Hammarby inte alls gör en dålig insats under första perioden. Fajsing fick börja storrädda redan från första anfall och Lasse Lunkan spelar säkert i försvaret. Tjalle och Brandy Brandström kom med flyget strax före nedsläpp och sedan slängde de sig på flyget efter matchen för att vara tillbaka i stan så fort som var möjligt. Spelet är inte på långa vägar skönhetsmässigt av någon Ryssland-Tjeckoslovakien klass men kampen, hjärtat och närvaron hos spelarna gör att folket på läktaren suger i sig varända sekvens och också högljut deltar. Skellefteå vinner skottstatistiken överlägset men Fajsing är som den levande väggen och det ser ut som om Bajen skall härda ut men då klockan når fram till 17.20 kommer det ett sådant där skott som en målvakt bara inte kan ta. 1-0 står Christer Bergmark för. 2-0 är också på väg men publiken får sätta ner byxbaken igen för Fajsing är nere vid stolproten med klubbhandsken å styr bort skottet. Från början av andra perioden är Hammarby det bättre laget och stundtals, mestadels vid numerära överlägen, blir pressen mot den vita masken, Kenneth Holmstedt, enorm och då Tjalle klappar till en retur mot öppet mål är man säker på 1-1 men nej då där dyker hemmalagets bästa back Hasse Westberg upp och gör någon slags bandymålvaktsbenparad och räddar. Trycket fortsätter och kvitteringen kommer, Tjalle Mild som är otroligt pigg denna kväll hänger upp den under ribban och det kändes att gästerna är bättre och att de hade tagit över matchen helt för att inte tala om då Skellefteåspelarna som sagt hamnar på utvisningsbänken då uppstår rena orkanvindarna nere hos hemmalagets målvakt. 1-1 står sig och lirarna proppar på ordentligt i närkamperna och helt plötsligt ligger pucken bakom Fajsing förpassad dit av en överlycklig Lennart Lindquist (tid 16.28). Hammarbyarna lämnar isen med underläget 1-2 trots sitt fina spel men okej då, Skellefteå var bäst i första perioden. Inför tredje vet de grön/vita vad som gäller. En biljett till hockeyadeln står på spel, vinst krävs och det ser inte omöjligt ut. Rent taktiskt sätter Hogge Kenta Ohlsson som center istället för Råttan Edberg men just den ändringen förändra inget i matchbilden. Spelet jämnar ut sig till en del men det är gästerna som är bättre. Hemmamålvakten övertar Fajsings roll som levande vägg och trots många storfeta chanser är det hemmalaget som gör nästa mål. Ett mål med viss dramatik. Bajen backen Stefan Lundström skall ta emot ett pass, Bajen trycker på då hemmalaget har en utvisad. Då Stefan får pucken ger hans klubba upp, den går helt enkelt sönder och hemmalaget drar till anfall ett anfall som slutar med att Christer Bergmark gör 3-1 och den utvisade Gunnar Johansson reser sig upp i utvisningsbåset med händerna uppsträckta mot halltaket, kanske känner han hur nära allsvenskan är för deras del. Målet kommer strax före sidbytet och det såg tungt ut för Hammarby. Kenta hänger över sargen och snackar med Jörgen Nilsson, Råttan och Tjalle surrar med Hogge och Skellefteå är bara tio minuter från att åter ta sig upp i högsta serien. Men inte en ända gamnacke syntes på Söderbröderna utan de kämpade på av bara fan de sista tio minuterna och vem om inte Råttan styr snyggt in reduceringen och med fyra minuter kvar på klockan fanns hoppet kvar men lyckan hade vänt jämfört med Hovetmatchen. Hemmalaget har turen på sin sida och efter fighten slänger Brandy grillorna i omklädningsrummets golv i en uppgiven gest. Nere för räkning, kanske, men uträknade, aldrig! - Hammarby spelade mycket bättre nu än i förra matchen sa Skellefteås lagkapten Anders Rönnblom. Hogge sa: - Det (tur och otur) jämnar alltid ut sig. Vi hade turen på vår sida i förra matchen och nu var det Skellefteås tur. Skellefteå firade och Tjalle tänkte framåt innan han rusade iväg till flygplatsen. I ett ovanligt stökigt omklädningsrum konstaterade han. - Grabbar, efter en sådan här förlust så tror jag på allsvenskan! Med den här kämparglöden så slår vi Sandåkern. Det går vägen (oavgjort räcker i sista matchen). Vi verkar ha nått toppen på formkurvan. Det här var vår bästa match hittills i kvalserien. Kämpar grabbarna på det här sättet är jag verkligen optimistisk. Trots att vi förlorat så är det uppåt i hela gänget. - Och hur tänker du själv inför nästa säsong? - Klarar vi nu Sandåkern, som vi räknar med, så får vi inte slå oss till ro. Vi måste ha några förstärkningar om vi ska räkna med att hålla oss kvar i allsvenskan. Sa Tjalle och ilade i väg och medan det var fest i Skellefteålägret så ställde Hammarby in siktet på lördagsmatchen på Hovet. Det fanns återigen ingen återvända, ingen kollaps eller frilägesmiss kunde rättas till genom en ny chans. Läget var givet, en poäng måste bli kvar på kungliga Södermalm! Tabell kval till division 1 1 Skellefteå 5 3 1 1 25-19 7 2 Hammarby 5 3 0 2 18-16 6 3 Sandåkern 5 2 1 2 22-24 5 4 Häradsbygden 5 0 2 3 17-23 2 Bara in med pucken å revolution nummer nio får vänta!
Pappa och jag knallade vänster och så var vi på Norra Smedjegatan, en bit upp på denna gata som nu för tiden inte längre finns, stannade jag till. Utanför Sankta Eugenia kyrkan, med adress nummer 24, stod en flummigt målad Volvo PV parkerad. Jag beundrade de guldfärgade navkapslarna. Sankta Eugeniakyrkan kom att hålla sin sista gudstjänst den 12 maj 1968 och det blev som en sorgemässa. När orgelbruset tonat ut kom grävskoporna och Gud fick maka på sig för mammon i form av inomhusköpcentrat Gallerian. Pappa och jag fortsatte över Brunkebergstorg och i fonden ner mot Hamngatan där numera Riksbankens hus ligger låg det då ett stor fyrkantigt gulbrunt hus. Huset hade först varit det gamla Brunkebergs hotellet, en föregångare till Grand hotell. Bakom den höga rundade entrén hade en magnifik pompös förhall hälsat gästerna välkommen. Hotellet togs över på 1920-talet av Kungliga Telestyrelsen som omvandla hotellet till förvaltningsbyggnad och huset förblev så till sin död. Mitt på torget stod en pissoar, bakom den en halvtom parkeringsplats och strax till höger om entrén en telefonkiosk. Pappa visade mig Bellmanstatyn på Sankta Klara kyrkogård. Bellman som år 1968 för mig var en historiegubbe och inte en briljant skald. Ni vet ”det var en tysk en norrman och Bellman som skulle hoppa fallskärm, först hoppade tysken osv.”. Själv hade jag börjat fuskat med att både skriva små texter och en och annan sångtext. Min stora hit 1968 sjöngs glatt av kidsen i vårt hus. Vi var som ett stort gäng och i betongklumpen där vi bodde fanns det fyra hissar, fyra uppgångar om åtta våningar. Vi ungar garvade, lira hockey, hade gårdskrig, böt samlarbilder och sjöng. Låten jag tolkat om texten på var den där som handlade om den rödhåriga bruden som var starkast i världen och vars farsa var negerkung. ”Här kommer pippa långsamt...” Började texten och längre fram hade brevbärarens dotter och den söta rödhåriga tjejen en egen vers som de sjöng ”har du sett min apa min lilla fina söta apa” och i slutet skrålade Tommy något om sin lilla gubbe. Men som sagt, jag var tio bast och så många rader som Gud fått förlåta genom åren så känner jag mig lugn, han förlät mig säkert direkt.
- Peter såg du vem det var halvviskade pappa då han böjde sig ner mot mig och vi kommit ut på Drottninggatan. - Beppe, det var Beppe hojtade jag till svar med en röst som var inställd på Bajen-gör-mål-volym. För några ögonblick glömde jag av matchen, att få se Beppe Wolgers livs levande komma gående på en Klaragata det var mäktigt för en kis från betongen. Den vimsige brodern Beppe språkade med visade sig vara poeten och blivande akademiledamoten (blev invald 1971) Forsell, Lars ”mannen med den suveränt stukade mjuka hatten och det svårmodiga leendet”. Appropå poeter det fanns fortfarande kvar ett par gatupoeter i Stockholm, bostadslösa, fårade män i slitna gångkläder som sålde en dikt för pengar på gatan. Allt för att få ihop till livets nödtorft. Pappa stannade Saaben vid Karlaplan. Jag la ifrån mig Buster-tidningen och tryckte näsan mot det kalla bilfönstret. Mina ögon fastnade på det så kallade Strindbergshuset. I den massiva röda tegelbyggnaden hade mäster August haft sin näst sista bostad. Rivningsraserit hade nått ända upp till fjompiga Östermalm och diskussionen blev elakartad och infekterad. Ingen ville ge sig så det blev betongsosseregeringen som fick fatta det avgörande beslutet. Dödsdomen klubbades igenom vid en konselj i oktober 1968 men om detta viste jag intet när mamma pussa mig på kinden och strök undan min Beatleslugg. - Ishockey är inte hela världen, killarna kan vara trötta dom spelar ju så många matcher så du får inte bli ledsen om inte Hammarby vinner. - Hammarby vinner snäste jag. - Jo vi får hoppas det. Men jag säger om... - Hammarby vinner, Råttan gör mål och Fajsing håller nollan! - Men. - Låt honom vara, vi syns i kväll. Pappa fann sig snabbt i situationen. Mamma slog igen dörren och jag var tjurig, dumma mamma klart att Hammarby vinner, vi måste bara vinna! - Mot Johanneshovs isstadion ropade pappa, la i ettan och vi var på väg. Nu fanns ingen återvändo. Pappa övervägde att åka upp till Gulf-bensinmacken i Katrinavägens backe men soppan skulle nog räcka. - Soppatorsk i plånboken fnittrade jag och pappa rattade vidare. Knuttar på Norrbro, Finlandsbåten Bore vid Skeppsbrokajen, raggare vid Slussen. Svartvit polisbil och röda stora spännande bussar. Scania lastbilar, Hundkojor, Cittror, MG:n, en röd Porsche, en svart Merca-taxi, en gammal Hillman, SAAB:ar i alla former och färger, Folkabuss, PV, Taunus, Amazon, Mustang, en dubbeldäckad buss, en orangemålad Televerksmoppe och så min dåtida favorit, en röd P1800 med extraljus. Hur kul skulle inte livet vara om man ägde en röd P 1800 med extraljus! Överallt i asfalten fanns spåren kvar efter spårvägstrafiken men de blå spårvagnarna stod på en lång sorgsen rad i Högdalen på den så kallade spårvagnskyrkogården utbrända eller i väntan på att brännas. Kenneth och Gustav är vid den här tiden ett par garvande mycket unga och mycket okända luffare som inom en snar framtid blev både hej och tjaa med alla knegande svennar i Sverige då den första modsfilmen gick upp på biograferna. Modsen mot svennarna, Högerpartiet mot sossarna. FNL mot USA och Hammarby mot Sandåkern. Pappa blev irriterad på en gul/svart Björknäsbuss som gjorde en konstig sväng. I Götgatsbacken stanna en stor svart tung Bedfordlastbil. Café Ölstugan var beläget vid adress nummer 42 mitt emot begravningsbyrån och Malungsbutiken och hade som granne butiken Dé Bond. En bister man plockade ner ett stort isflack från Bedfordens flak och bar in den till ölfiket. Mödosamt placerar han det tunga isstycket ovanpå skåpet innehållande ölflaskor och mat. Kylskåpen var på stark frammarsch i konungariket Sverige men det var långt ifrån alla som hade ett. Vi susade förbi Medborgarplatsen då jag fick syn på en snubbe i svart hatt, långrock och med en stor grön/vit flagga på en lång käpp, flaggan vajade i vinden. Pappa pekar och skrattar och på bilradio spela dom en Povel Ramel låt. En äldre man rota i busshållplatsens orangefärgade papperskorg, två skrattande flickor tränger sig ut ur telefonkiosken som har sitt kännemärke på taket, sockerbiten. Utanför Hovet stod redan ett par herrar och konverserade. De hade krukan på skallen och bandyportföljen i näven. Jag räknade H-märken efter vägen och då vi hittat en parkeringsplats och hoppat ur bilen hade jag räknat till 16 svarta skyltar med gult H och två röda med gult H. Vänstertrafiken var djupt rotad i Svedalas bilförare och den nymodiga högertrafiken måste bankas in i deras skallar. Kul var det för mig och andra ungar som gilla klistermärken för sådana med högertrafikpåminnelser fick man överallt. Morsan var väl inte lika glad att man också satt upp dom överallt. Vid det underliga konstverket utanför Isstadion stod redan Gångjärnet och Sven och väntade på oss. En finnig yngling i afghanpäls kom emot oss, först skrek han: Tage och Geijer Lyndons lakejer! Sedan: Preludin och flin imperialisternas svin! Ynglingen fortsatte flinande i riktning Gullmarsplan och Gångjärnet tog mig i hand. - Är du lika nervös som jag frågade han och jag nickade blygt men ivrigt. - Känner du hur min hand skakar, vi måste bara vinna fortsatte han. - Vi vinner stort sa farsan och rätta till hatten och rotade fram pengarna. - Ja bara vi inte släpper till för mycket bakåt, 1-5 torsken uppe i lapphelvetet var inte imponerande. Sven log och vi gick i samlad trupp och ställde oss i en av köerna för att köpa biljett. Väl inne liksom kurrade det till i magen men hungrig var jag inte ändå köpte farsan varsin chokladkaka och ett matchprogram. Gångjärnet träffade på ett par glada gentlemän och blev kvar medan pappa, jag och Sven letade upp våra platser. Det small gång på gång som av domedagssmällar då puckarna träffade sargen bakom lagens respektive målvakt. Jag zoomade in Råttan, Tjalle och Fajsing i nämnd ordning. En speakerröst tjattrade något och jag tittade mig omkring. Matchen var viktig men publiken svek till en del. Gångjärnet kom med en korv i näven och jag fortsatte flukta runt. Spelarna lämnade isen. Ismaskinen kom in och lamporna släcktes. Isreklam och musik. Jag kände igen den tandlöse spanjoren så väl. Han satt där på sin vanliga bänkrad och stirrade, trots dunklet, som vanligt i sin tidning. Han var oklanderligt klädd, grå/svart kostym, ren vit skjorta, diskret slips, blankputsade skor, hans ståndsmässiga överrock låg hopvikt i hans knä och den lilla guldringen i hans öra glänste till då han rörde på huvudet. Det var ringen som fascinerade mig. Män hade inte ring i örat år 1968 om dom inte var, tänk om, nä, jo så var det nog. Spanjoren var säkert kapten på ett sjörövarskepp. En sjörövare eller en pirat det stämde så väl och att han heja på Hammarby fann jag bara naturligt. Vilka skulle annars en pirat hålla på? Lagen: Hammarby IF: 1 Hans-Åke ”Fajsing” Karlsson, (15 Jörgen Nilsson), 4 Björn Igglund, 8 Stefan Lundström, 5 Lars ”Lunkan” Lundqvist, 3 Bertil Persson, 22 Hans ”Tjalle” Mild, 19 Rolf ”Råttan” Edberg, 13 Jan Engström, 20 Christer Granberg, 18 Kenneth ”Kenta” Ohlsson, 16 Sten Hellberg, 23 Lars Söderström, 11 Ingemar ”Brandy” Brandström, 9 Göran Larsson, 7 Tommy ”Blomman” Blomqvist. Sandåkern: 1 Jan Lövgren, (20 Jan Pettersson), 2 Rolf Jäger, 6 S E Bengtsson, 4 Anders Norberg, 7 Dan Andersson, 8 Ulf Strömsöe, 9 Ulf Engman, 18 Lennart Ström, 11 Agne Bylund, 17 Lars Sjöström, 14 Roger Österlund, 15 Per Käll, 12 Arne Westin, 19 Dick Sjöström, 10 Gunnar Oskarsson. Domare: Den gamle storspelaren Sven Thunman och Nils Ross båda från Södertälje.
- Vi dras inte med några skador och formen är det inget fel på ler Tjalle. - Hur tror du det går ni fick stryk med 5-1 uppe i Umeå? - På första frågan skulle jag vilja svara följande. Alla grabbarna kommer laddade till tusen och sedan tror jag att Sandåkern tycker det blir ”kusligt” att spela på Johanneshov så vi har stora chanser att vinna. Vi behöver ju också bara ta en pinne. Jag tror vi underskattade Sandåkern i första drabbningen. Sandåkerns Nils Svanholm var pessimistisk inför matchen, han sa. - Man kan ju alltid hoppas, men två poäng. Johanneshov och nerver, i sanningens namn tror jag inte vi går upp. - Men ni vann ju senast, med 5-1! - Ja det är klart, men det är som Tjalle säger vi blev nog lite underskattade i första mötet. Nu får vi alldeles säkert se på andra takter från stockholmarnas sida.
- Bonnie och Clyde. Såg dom härom da´n. Vilken film! Clyde hade sån här rock! Han klappar rocken som är upphängd på favoritkroken i omklädningsrummet. - Visst ska jag fixa så Hammarbaj får lira i allsvenskan garvar Råttan och får medhåll av Kenta. - Visst vore ju öken om det här skulle gå åt fanders. Nisse Åkerby, Bajen ledaren ler då han säger. - En matchvinnartyp! - Hänge´re bara på mig så ska`re gå vägen, vi ska fixa Sandåkern. Smeknamnet fick han reda som liten knapp då han rusade runt med den tigerrandiga fotbollströjan - en tröja som hade nummer 11 på ryggen. - Nummer 11 i Hammarbaj A-svängen på den tiden bars av Lars ”Råttan” Boman alltså blev jag också Råttan. Edberg bar smeknamnet men stolthet dels var föregångaren en alldeles förträfflig fotbollslirare och så skulle man ju ha ett smeknamn om man höll på Hammarbaj. Annars var det Nacka Skoglund som var den stora idolen och förebilden. Herr Skoglund som under mars månad 1968 definitiv avsluta sin fotbollskarriär i Hammarby. Hammarby hade skrivit på övergångspapprena och Nacka var klar för Kärrtorp. I Kärrtorp som var nyuppflyttade till division IV var brodern George Skoglund lagledare och klubben hade stora förhoppningar på den nybantade herr Skoglund. - Jag har gått ner tre kilo och flåset är nästan på topp. Nog ska gubben få trasan på dojan och även om det kostar dom ett par tovor så får de snart tillbaka dom. Nacka var nöjd med dealen, i allfall utåt och Bajens PR-man ”Stabben” R Ahlner konstatera. - Vi hoppas få tillbaka Nacka - ett annat år. Men inte som spelare utan som instruktör för våra ungdomar. Enda problemet är väl att klara av invasionen av smågrabbar. Nacka är ofantligt populär bland killarna på Söder. Nacka Skoglund var inte populär, han var gud i smågrabbslandet vid den här tiden. Jag som bara sett honom i några matcher älskade honom. Schlagern Vi hänger med kunde jag utantill både fram och baklänges. Råttan Edberg för sin del hade gjort succé i den årliga matchen mellan Tre Kronor och ett lag som pressen tog ut. - Blev uppringd kvart över fem precis, när jag kom hem från jobbet. Tur att man gick hem direkt. Den som ringde berättade att Råttan var uttagen i Presslaget och det var bara att dra. Direkt från streetan in i finrummet å det slutade med två snygga baljor. Nervös? Nä det kändes bara naturligt för denne jättetalang. Nu satt han där bland lagpolarna, han strök luggen ur pannan drog lite i Ingvar Ericsson tröjan. Råttan blundade och drog på sig matchtröjan, klockan var en kvart i fyra lördagen den 16 mars och över 4 000 pers satt som på nålar där ute i det halvmörka Johanneshovs isstadion. Min mage kurrade och kved och det kändes som om jag hade ettusen myror i kroppen, det kliade och då lagen kom i spelargången for jag upp från stolen och drog in vänster kardan i pappas hand och blev stående så ett bra tag. Så när hjärnsläppet släppte taget drog jag tillbaka handen utan att se på farsgubben. Jag som var den tuffe tioåringen och nästan inte var rädd för någonting. Okej jag gillade inte huggormar, sillbullar, gubbar med konstiga ögon och kramiga tanter som alltid skulle rufsa mig i håret. Men att hålla pappa i handen offentligt där gick gränsen. Matchen var i gång och Hammarby hade pucken under kontroll men jag plågades av mina myror och min kvirrande mage och så fort pucken gled in i vår zon for hjärtat omkring i kroppen och jag blev härligt glad bara vi fick ut pucken ur zonen. Pappa pratade lugnt med Sven medan farbror Gångjärnet såg plåga ut, kanske var vi tvillingsjälar även om de ända tvillingar jag kände till var deckare och inte riktigt förstod jag mig på det här med själ och så. Pappa gav mig en chokladbit och Sven hällde upp två muggar med något svart. Det var Gångjärnet som upptäckte förändringen i Bajen. - Blomman (Tommy Blomqvist uppsatt som reserv) ersätter tydligen Hellberg. Och visst var det så, Tommy Blomqvist som var en sådan där genuin Södergrabb. Vaggan stod på Bondegatan och sin smedja hade han på Nackas mammas gata, dvs. Katarina Bangatan. Blomman hade blivit 27 år och hade spelat i Bajen sedan 1958 och gjort sig känd som en smart och snirklig center i A-kedjan men i och med det att lagen invaderades av lammkött så hade han blivit förpassad till att nöta bänk. Nu var han med i självaste hetluften och det berodde helt och hållet på det faktum att Sten Hellberg vaknade sent fredagskväll med obeskrivliga magsmärtor och det blev att fara in till sjukan och där låg han nu på en sal nervös, nyopererad och en blindtarm fattigare. - Det är helt okej. Blomman vet vad han gör och även om han inte är pinsnabb så är han ju stor, har tyngd och bra skott. - Ja det ordnar sig nog. Sven och pappa pratade i vanlig samtalston jag kunde inte förstå hur dom kunde vara så lugna. En Sandåkerspelare, jag tror det var Jäger, lyfter in en flipppuck och Fajsing tar ett par skär ut från sitt mål men pucken hoppar över hans klubblad och den tiden det tog till det att jag insåg att trissan skulle fastna på benskyddet fick hjärtat att volta. Jag hade aldrig varit så nervös. Första perioden är rätt jämn, lagen är som enhet ganska lika men Hammarby har några fler lirare som kunde göra det där lilla extra. Den första perioden var den dittills värsta jag upplevt som åskådare. Visserligen är Fajsing säkerheten själv men deras målvakt, Janne Lövgren, är lika vass han. Efter diverse strul och nervösa råtjut från mig slutar perioden 1-1. - Jaha så är vi klara för allsvenskan, det gäller bara att spika igen. Sven var kolugn där han satt och smuttade på det medhavda drickat. Gångjärnet däremot var så nervösa att han lämna sin plats två gånger, den andra gången kom han tillbaka med ytterligare en korv i näven, två vurrar samma kväll och han som hade slutat med all skräpmat. - Jag tog mig en vända svara han kort då min pappa fråga vart han blev av första gången. Sjörövarkaptenen satt kvar på sin plats och så gjorde en hel del av det 4 038. Hammarby hade rätt bra koll men det gick inte att slappna av, bortalirarna hade både tyngd och snabbhet. Fajsing var nog bäst i den första perioden men även Lasse Lundqvist tycket jag skötte sig bra. Tjalle slet som en oxe och både Råttan och Kenta hade haft ett par läckra dribblingar. Andra perioden började och en extremt lång man stod mitt i trappan och gapa åt sin pyttelilla dam. - Lägg på en rem gumman, nu ska vi till allsvenskan.
Den store backen i Bajen tröjan Bertil Persson lägger inte fingrarna emellan då han först trycker upp en motståndare hårt mot planket bakom Fajsing och sedan tar ett par skär och flyttar undan Sandåkerns Ulf Strömsöe framför Bajen målet. Ingen fan ska ge sig på Fajsing var mottot. Råttan anfaller och lägger upp pucken på läppen till en lagpolare som missar fullständigt. Snabb vändning och en av gästerna rinner igenom å blir helt fri igen, Fajsing blir åter ställd öga mot öga med en Umepojk och Fajsing vinner striden igen. Vid minst fyra tillfällen är Sandåkerlirare fria med Fajsing men han klarar vid samtliga tillfällen. Period två vinns av Bajen men spelet tenderar att bli sämre. Sandåkern är fett på gång och även om hemmasönerna gick fram till 3-1 så ger de vitskrudade inte tappt. 3-2 smälls in före paus. Mittperioden är den jämnaste om man ser till skott på mål, Hammarby laddade 7 och Sandåkern 5 skott annars var Hammarby överlägsna på just den detaljen eller vad sägs om 37-17 sammanlagt. Ett enda mål till tänker jag och lägger upp ett scenario om hur det skall gå till. Gångjärnet, Sven, pappa och jag gick och åt varsin mazarin i periodpausen. Den sista perioden stod likt en lindansös och vickar fram och åter högt där uppe under taket, linan blev allt slakare för Bajens del då 4-2 ledningen krymper till 4-3 och visserligen måste västerbottningarna gör två mål till för att ta den allsvenska biljetten ifrån det grön/vit/röda men jag lyssnar inte på något sådant snack. Jag flyttade och stod vid sidan av Gångjärnet och jag visste inte vem av oss som var mest nervös. Fajsing plockar pucken och påpassligt slänger han ut den till Lunkan som slår en tjugometerspass till Granberg, han tar sig in i zonen och lägger tillbaka trissan till Kenta som direktpassar till Engström som krutar på en rackarrykare och jag är på väg att höja armarna i luften men pucken smiter någon centimeter utanför Lövgrens vänstra stolpe. Alltjämt 4-3 och det hade blivit en smula lugnare nere i Hammarbys försvarszon men det är ändå direkt farligt några gånger. Så kommer äntligen det förlösande målet. 5-3 målet får läktarfolket att hiva både hattar och mössor i vädret, 5-3 får de stridlystna bortaspelarna att börja inse fakta, 5-3 gör mig så glad att jag slänger mig om halsen på Gångjärnet. Fast att matchen inte på långa vägar är slut tidsmässigt så känns det som om den vore över ändå. 5-3 blir 6-3 som blir 6-4 och till sist 7-4 och kvalseriejublet bryter loss ordentligt. Alla kramar alla och Hammarbys ägna kranskulla Solveig kom in med blomster och boysen hissa Hogge och jag kan inte glömma hur otroligt hårt Tjalle Mild slet då Lunkan satt å skämdes över sin femminuters utvisning, då kom knappt Sandåkern ut ur sin egen zon vad de än försökte göra så dök den järnhårde Mild upp med en skridsko, en klubba eller ett ben - pucken skulle helt enkelt inte komma i närheten av Fajsing kasse. Matchen slutar 7-4 (1-1, 2-1, 4-2), Tommy ”Blomman” Blomqvist gör 3 mål, Råttan Edberg, Janne Engström, Björn Igglund och Hans ”Tjalle” Mild ett mål var. Målen för Sandåkern görs av Dan Andersson, Agne Bylund, Ulf Engman och Lars Sjöström. Det var en ovanligt stojglad massa som välde ut från Johanneshovs isstadion, ut i den mörka lördagskvällen. Sven och Gångjärnet fick skjuts och pappa släppte av dom vid Medborgarplatsen. De styrde stegen mot Grållan på Tjärhovsgatan. Pappa och jag gapade hejarramsor under färden hem till höghuset i Bredäng. På kvällskvisten då vi hunnit se delar ur De tre musketörerna, Nyheter och väder och då något för mig ytterst stenrist program sändes kom mamma med stora kaffebrickan. Vi firade lördagskväll och Hammarbys triumf på bästa sätt. Morsans hembakade bullar och ett bautastort glas mjölk. Jag var fortfarande pigg och uppspelt då programmet Estrad startade tio över åtta. Estrad var god lördagsunderhållning där Gunvor Bergkvist, Inga Gill och den eminente Lars Ekborg underhöll med gästen för kvällen Per Myrberg. Dryga timmen senare låg jag med huvudet i mammas knä och verkligen kämpade med att hålla mig vaken för på slaget 21.00 var det Just nu, ett av pappas älsklingsprogram då det handla om djur och natur och till slut, då jag kände mig färdig kom kvällens klo. Uffe Thoréns Hvar fjortonde dag. Jag piggnade till och höll på att garva läppen av mig. TV:n stängdes av och tuben in mot stan kom dundrande in på Bredängs station. Bajen var hemma i eliten igen och då jag alldeles för sent tryckte mitt öra mot lättbetongväggen i sovrummet kunde jag tydligt höra att brevbärarens större dotter hade party. Jag hade Tjalle Mild och Fajsing på näthinnan och det sista jag mindes innan det att John Blund vann var en ylande gitarr och det skulle inte dröja länge förrän jag visste att det var Jimi Hendrix som lirade på den gitarren. Utanför fönstret var det kolsvart och miljonprogramstadsdelen kändes trygg för en liten grabb som redan älskade sitt Hammarby IF från Södermalm. Fotnot: Gunnar Ekelöf, författare/skald, föddes 15 september 1907 och var en av Gångjärnets favoriter, avlider samma dag som Hammarby vinner över Sandåkern, nämligen den 16 mars år 1968. Ekelöf var ledamot av Svenska Akademien från år 1958 till sin död. (040812) Peter Jansson
(Med ensamrätt för Hammarby Hockeys hemsida. Januari år 2004. Alla rättigheter är reserverade/©Peter Jansson) |
