Hammarbys väg tillbaka till division ett 1967/68
öndagen den 16 mars 1968 är ett viktigt datum i Hammarbys hockeyhistoria. Efter en tvåårig sejour i division två tog Söderklubben för tredje gången steget upp i den högsta serien. De tidigare avancemangen skedde 1958 och 1965. Framgången 1967/68 berodde mycket på att kombinationen av unga och äldre spelare blev sällsynt lyckad. I den yngre generationen fick spelare som Kenta Ohlsson, Rolf "Råttan" Edberg och Tommy Blomqvist sina definitiva genombrott, men de kunde också luta sig mot rutinerade veteraner - då främst den förre djurgårdaren Hans ”Tjalle” Mild. Men även Ingemar Brandström, som Hammarby värvade från Leksand när 60-talet var ungt, bidrog med viktig rutin. Men hjärnorna bakom Hammarbys avancemang våren 1968 var duon i båset: tränaren Holger Nurmela och lagledaren Sten Mattsson.
edan i säsongsupptakten visade Hammarby prov på kvalitet. Premiärmotståndare var en ny bekantskap; detta var första gången som Hammarby i seriespel mötte Huddinge IK, ett lag som under decenniernas lopp har utvecklats till att bli en kär gammal rival. Premiärmatchen spelades den 7 november 1967 på den nya isbanan vid Björkängens IP. Den nya arenan hade invigts en knapp månad tidigare med uppvisningsmatchen Huddinge-Djurgården. Men Hammarby blev alltså det första lag som i seriespel gästade Björkängens IP, där Huddinge för övrigt spelade sina matcher ända fram till 1978 då Björkängshallen invigdes.
jurgården hade i invigningsmatchen besegrat Huddinge med 14-4, och Hammarbys segermarginal blev nästan lika stor. Slutresultatet skrevs till 1-9 inför 1 044 åskådare på den nya isbanan. Till en början höll dock hemmalaget jämna steg med Hammarby, och ställningen var 1-1 ännu vid första periodvilan. De båda återstående perioderna vanns dock båda av Hammarby med 4-0. Med segern visade Bamsingarna omgående att man - helt enligt förhandstipsen - hade kapacitet att vara med och slåss i toppen. Men tränaren Holger Nurmela försökte dock dämpa förväntningarna en smula i en intervju i Dagens Nyheter efter premiärmatchen: ”Svampen på! Lita inte på oss för det här. Vi kan i varje fall inte garantera någon serieseger”.
remiärsegern mot Huddinge följdes snart av nya vinster mot Väsby (4-3, hemma), Mälarhöjden (6-3, borta) samt Hanviken (8-3, hemma). I fjärde omgången väntade så den stora förhandsfavoriten Almtuna på Studenternas i Uppsala. Storpubliken (3 052 betalande) fick se hemmalaget ta ett snabbt kommando. Den vasse forwarden Rolf Pettersson kunde redan i första minuten ha givit AIS ledningen, men lyckades inte få till avslutet mot Hans-Åke ”Fajsing” Karlsson i Bajenkassen. Men strax därefter gick en säkring i Studenternas elaggregat, varpå ljuset slocknade. Det blev ett avbrott på cirka tio minuter, och det gynnade tveklöst de grönvita. Matchen hann nämligen inte mer än starta igen förrän Kenta Ohlsson passade fram Göran Hellman som gav Bajen ledningen med 1-0. Nu var det i stället Uppsalalaget som agerade osäkert och radade upp försvarsmissar. Hammarby - närmare bestämt Sten Hellberg - tackade och tog emot. Mitt i första perioden ledde så Hammarby med 2-0, och laget hade fått precis den start man önskade! Resultatet stod sig perioden ut, även om Almtuna så småningom fick bättre ordning på spelet och mot slutet skapade hemmalaget en del målchanser.
ndra perioden gav åskådarna rejäl valuta för pengarna. Matchen spelades i ett högt tempo, och spelet böljade fram och tillbaka. Almtuna var kanske något bättre till en början, men periodens första heta chans var Kenta Ohlssons. Kenta fick ett friläge från mittzonen, men lyckades inte överlista Anders Skarin i Almtunas mål. Almtuna radade å sin sida upp mängder med chanser, inte minst när nyttige Hammarbybacken Björn Igglund satt utvisad. Därför var det knappast särskilt rättvist - men desto mer befriande - när Jan Engström mitt i perioden fick på ett långskott som touchade en Almtunaback och ställde Skarin i målet. Hemmalaget fortsatte dock att ligga på, och till sist kom belöningen. Med knappt två minuter kvar av perioden slog Almtunas stora stjärna, den kanadensiske backen Don Hughes, in reduceringen till 1-3.
tärkta av målet skapade Almtuna en tung press i början av slutrundan. Trots ypperliga chanser dröjde det till efter sidbytet innan Mats Eriksson till slut reducerade till 2-3. Hammarby hade inte dittills inte haft något spel att tala om i tredje perioden och hemmapubliken väntade på kvitteringen. Och det var förvisso en Uppsalabo som gjorde nästa mål - men för Hammarby! Veteranforwarden Hans ”Tjalle” Mild bodde nämligen i Uppsala, där han sommartid representerade IK Sirius i fotboll. Mitt i pressen slarvade Almtunaförsvaret vilket gav Mild en gratischans som han förvaltade på bästa sätt. Matchuret närmade sig då 14 minuter i tredje perioden och Hammarby hade en 4-2-ledning!
fter målet gick luften ur hemmalaget, och Hammarby kunde spela av matchen. Men känslorna var fortsatt heta, bland annat utbröt ett jätteslagsmål när mindre än två minuter återstod av matchen. Sju sekunder före slutsignalen gjorde Almtunas kanadensare Don Hughes ytterligare ett mål, men Hammarby vann alltså matchen med 4-3. Därmed förstärkte man serieledningen, även om spelet lämnade en del i övrigt att önska. I Upsala Nya Tidning lämnade Holger Nurmela denna analys: ”Glimtvis spelade vi bra, men än fattas det mycket, för att spelet ska gå friktionsfritt.” Matchhjälten Mild kommenterade i Expressen: ”Tycker det här med seriefinal har kommit in alldeles för tidigt i bilden. 21 ronder återstår varför alla fortfarande har chansen.”
fter matchen mot Almtuna fortsatte Hammarby att rada upp segrar. Närmast väntade de båda IFK-lagen Stockholm och Lidingö, vilka heller inte förmådde hota Hammarby. Bortamatchen på Lidingö den 28 november 1967 blev faktiskt en av Hammarby Hockeys största segrar genom tiderna. Matchen slutade med det smått osannolika resultatet 0-16 (0-5, 0-9, 0-2)! Hammarby fick dessutom oväntad hjälp av IFK Stockholm som sensationellt fick oavgjort i derbyt mot serietvåan Traneberg. Matchen slutade 4-4 och tre av IFK Stockholms mål gjordes av Rolf "Kocken" Andersson, som i fotboll spelade center i, just det, Hammarby!
ven i nästföljande omgång blev det vinst, om än med beskedligare siffror. Hemma på Johanneshov den första december slog Bajen Nacka med 5-4, dock efter att i slutperioden ha tappat 5-1 till 5-4. Att spelarna hade problem med koncentrationen var dock ursäktligt. Före matchen frontalkrockade nämligen Uppsalapendlaren ”Tjalle” Mild i höjd med Ulriksdal, där han mötte en bilist som hade ”glömt bort” att Sverige tre månader tidigare övergått till högertrafik! Mild fick tillbringa kvällen på Karolinska i stället för på Hovet, men klarade sig dessbättre från allvarligare skador trots att bilen totalkvaddades. Efter bara någon vecka var han på is igen. Tre dagar efter Nackamatchen hemmabesegrade Hammarby Norrtälje med 5-3, och laget hade därmed inlett seriespelet med nio raka fullpoängare. Bamsingarna hade satt sig i respekt och visat att man tänkte sälja sig dyrt i toppstriden!
den tionde omgången väntade ett derby mot topplaget Traneberg, som tillsammans med Almtuna och Norrtälje var det enda lag som så långt någorlunda hängde med Hammarby i tabellen. ”Tranan” vann derbyt med 2-1 och tog därmed chansen att hänga på Hammarby i toppen. Stor matchhjälte för hemmalaget blev tvåmålsskytten Lars Sättare. Hammarby reducerade i slutperioden genom ”Tjalle” Mild, som var tillbaka i spel en vecka efter trafikolyckan. I den tionde omgången kom alltså det första nederlaget. ”Tranans” förhoppningar om att nå ikapp Hammarby blev ännu större efter den följande omgången där Hammarby bara fick 3-3 hemma mot Sundbyberg, efter att ha tappat 3-0 till 3-3 i sista perioden! Två matcher återstod därefter före juluppehållet. Den första slutade med planenlig bortaseger med 8-0 mot Österåker. Men den 17 december 1967 noterade Hammarby sin andra förlust för säsongen, sensationellt nog mot bottenlaget Roma IF borta på Gotland.
evansch på Roma fick dock Hammarby då seriespelet återupptogs i trettonhelgen. Segrar blev det också mot Österåker och Sundbyberg. I mitten av januari gick så division II östra B in i ett avgörande skede då Hammarby med några dagars intervall mötte toppkonkurrenterna Traneberg och Norrtälje. Mot ”Tranan” blev det denna gång en klar seger med 6-2 inför 725 åskådare. Därmed släcktes i praktiken Tranebergs redan lilla hopp om serieseger, men den andra toppkonkurrenten Norrtälje återstod alltså att möta. Det skulle bli en betydligt tuffare historia för Hammarby. Hemmalaget NIK kunde vid seger skaffa sig ett fint slagläge inför seriespelets avslutning, och förutsättningarna fanns onekligen. På sin hemmaplan var Norrtälje dittills obesegrat och till Hammarbymatchen hade man lyckats mobilisera en storpublik. Hela 2 050 betalande hade löst entré för att följa kampen om den allsvenska kvalplatsen.
ubliken blev heller inte besviken. Matchen var enligt Upsala Nya Tidnings referat, ”en av de bästa som spelats på Norrtälje isbana”. Och allra bäst spelade hemmalaget, som - inspirerade av storpubliken - tog ledningen efter tre minuter via ett långskott av Anders Molin. Några minuter senare ökade Sören Andersson på till 2-0, och ett passivt Hammarbylag hade uppenbara problem att hinna med rospiggarna. Anförda av Åke Fagerström ryckte NIK loss till en 6-2-ledning innan Hammarby mot slutet kunde putsa siffrorna en aning. Men Norrtälje vann med 6-4 och gjorde därmed Traneberg och Roma sällskap i den exklusiva samling lag som i historieböckerna kan ståta med att ha besegrat Hammarby i division två östra B säsongen 1967/68.
rots förlusten behöll dock Hammarby sin ”pole position”, vilken man förstärkte genom fyra raka segrar efter debaclet i Norrtälje. Bland dessa förtjänar även returmatchen mot Lidingö att räddas ur historiens glömska. Som nämnts hade Hammarby i slutet av november 1967 krossat ö-laget med 16-0! Den 26 januari 1968 gästade IFK Lidingö Johanneshov för returmatchen, och en förvånad hemmapublik fick se gästerna ta ledningen efter bara 15 sekunders spel. Mitt i perioden gjorde så Lidingö 2-0 inför en allt mer förundrad Hammarbypublik, som inte förstod någonting när ö-laget minuten senare också gjorde 3-0. Det sista målet dömdes dock bort för spark, och stärkta av det domslutet kunde Hammarby både reducera och kvittera innan perioden var slut.
te på Lidingö hade Hammarby vunnit andraperioden med 9-0, och den siffran lyckades man faktiskt överträffa på Johanneshov! Periodresultatet i andra perioden blev denna gång osannolika 10-0. I slutrundan gjorde Bajen ytterligare fem kassar, varför resultatet till sist blev 17-2. Har det någonsin hänt på denna nivå att ett lag har vänt 0-2 till 17-2? Jag tvivlar! ammarbys glädje blev ännu större då man nåddes av beskedet att Nacka SK överraskande som första lag i serien lyckats med att bortabesegra Norrtälje IK. Efter Lidingösegern stod det därför klart att endast en total genomklappning stod emellan Hammarby och den allsvenska kvalplatsem. Klara för allsvenskt kval även på pappret blev Hammarby den 9 februari 1968 sedan man hemmabesegrat Mälarhöjden med 4-2. De två avslutande matcherna hade därför endast akademiskt intresse, men båda slutade med Hammarbyvinst: 8-4 borta mot Väsby respektive 5-3 hemma mot Huddinge.
ärmed var division II östra B slutspelad. Hammarby hade tagit 44 poäng av 52 möjliga, och vann serien sju poäng före Tranebergs IF. För femte gången sedan degraderingen 1957 hade Hammarby kvalificerat sig för kvalserien till division ett. Nyckeln till framgången var att laget förfogade över två jämna målvakter i Hans-Åke ”Fajsing” Karlsson och Jörgen ”Busis” Nilsson. Därutöver hade Hammarby två riktigt vassa anfallsformationer som kunde briljera på division två-nivå. Förstakedjan utgjordes av ”Råttan” Edberg, ”Tjalle” Mild och Janne Engström, medan Kenta Ohlsson, Lasse Söderström och Sten Hellberg bildade en andraformation. Dessa båda kedjor hade i grundserien svarat för vardera 40 mål. Giftigast av alla var Kenta Ohlsson, som på egen hand gjorde 28 mål i seriespelet. Med detta var han näst bäst i hela division två-systemet efter Väsbys notoriske målskytt Anders Täpp som kom upp i fantastiska 30 mål på 26 matcher.
kvalserien skulle Hammarby, Sandåkern, Skellefteå och Häradsbygden göra upp om två platser i division ett. Inför kvalet skrev Expressens Singel Ericson några rader om Hammarby som förtjänar att citeras: I Hammarby är det med KVALSPELEN som med "Nacka" Skoglund - och hans födelsedagar (julafton): I någon form kommer dom alltid tillbaka ... Hammarby är klubben "ständigt på väg ..." Uppåt eller neråt. Just nu ere upp - i hockey. "Tjalle", "Råttan", "Fajsing" och grabbarna ska kvalpucka. "Drosken" i vanlig ordning hålla reda på trunken. Och "Dino" (Söders italienske fantast!) på "Romance", stamkrogen nere på Upplandsgatan, hålla segergrytan kokande för "partajerna" efteråt ... Detta gott folk, detta - är Hammarby!
nför 2 027 åskådare på Hovet inledde Hammarby kvalet hemma mot Skellefteå den 23 februari. Allt började bra! Anförda av förstakedjan med ”Tjalle” Mild, Jan Engström och 17-årige ”Råttan” Edberg satte Hammarby hård press på västerbottningarna. Resultatet lät inte vänta på sig. I spel i numerärt överläge gjorde Jan Engström två mål, och 2-0-ledningen stod sig perioden ut. I andra perioden fortsatte förstakedjan att briljera. "Råttan" Edberg förvaltade Milds passning på bästa sätt och ökade till 3-0. Strax därefter var det dags för Mild att antecknas för en ny assistpoäng - denna gång till Bertil Persson. Plötsligt ledde Hammarby med hela 4-0, och vägen till division ett syntes ligga öppen. Men därefter bytte matchen karaktär. Skellefteå tog över fullständigt och reducerade tre gånger om. När några minuter återstod av matchen pressade Skellefteå ordentligt för att också sätta kvitteringspucken. ”Fajsing” briljerade i Hammarbymålet med räddning efter räddning. Men på läktarna fruktade supportrarna det värsta. Hammarbylaget höll på att klappa igenom och allra tyngst gick det för Kenta Ohlson som inte lyckades med någonting.
ågra Hammarbysupportrar sprang i slutet av Skellefteåmatchen ned till Hammarbys bås och skrek till lagledaren Sten Mattsson att Kenta måste bänkas. Men Mattsson vägrade. I Expressen konstaterade han efteråt frankt: ”Men man kan ju inte byta ut en sådan som Kenta. Det kan man inte ...” Mattsson och tränaren Holger Nurmela valde alltså att behålla Kenta Ohlsson på isen, och det beslutet behövde de inte ångra! Med knappa minuten kvar av Skellefteåmatchen fångade nämligen Kenta upp pucken i egen zon, åkte över hela isen och lurade bort Skellefteåkeepern Kenneth Holmstedt med en dragning. Klockan stod på 19.17 och resulttavlan visade 5-3 till hemmalaget! Direkt efter målet hamnade Kenta i ett rejält slagsmål med Skellefteåbacken Lennart Lindqvist, och båda fick bevittna nedräkningen från utvisningsbåset. Matchen var över huvud taget mycket ful och hetsig. Inte mindre än fyra gånger fick spelet avbrytas på grund av "allmänt slagsmål"! Men Hammarby bärgade trots allt segern och Kenta hade iklätt sig rollen av matchvinnare. En bättre start kunde kvalserien inte ha fått.
andra omgången, den 25 februari, väntade Sandåkern från Umeå. Det blev Hammarbys floppmatch i kvalserien. Umeålaget kunde vinna ganska enkelt med 5-1 (2-0, 0-0, 3-1) inför 969 åskådare. Hammarbys reduceringsmål gjordes av Per-Arne Andersson. Umeålaget hade två tvåmålsskyttar i Agne Bylund och Ulf Engman, och för det sista målet svarade Lars Sjöström. Förlusten satte press på Hammarby inför dubbelmötet med Häradsbygden, en klubb som i praktiken var ett farmarlag till Leksand men som icke desto mindre gjorde en seriös satsning för att nå elitserien. Första matchen spelades på Hovet den 2 mars, och Hammarby kunde vinna komfortabelt med 6-2, efter bland annat två mål av ”Tjalle” Mild. Bortamatchen uppe i Leksand några dagar senare blev en tuffare historia. En bit in i andra perioden ledde hemmalaget med 2-0, men Hammarby vände på steken genom fyra raka mål. Häradsbygden reducerade på slutet, men Hammarby vann den viktiga bortamatchen med 4-3 samtidigt som Skellefteå besegrade Sandåkern.
ärmed kunde Hammarby säkra avancemanget till högsta serien vid vinst uppe i Skellefteå i kvalseriens näst sista omgång den 9 mars. Även ett oavgjort resultat hade i praktiken inneburit att Hammarby kunde kvittera ut biljetten till division ett. Men Skellefteå borta var ingen lätt uppgift, och till en början dominerade hemmalaget stort. Skottstatistiken i första perioden skrevs till hela 11-3 i hemmafavör, och därför var det inte heller orättvist att Skellefteå också tog ledningen med 1-0. Men i resten av matchen var Hammarby väl så bra som SAIK, detta trots att skyttekungen i kvalserien, Janne Engström, stannade kvar hemma i Stockholm på grund av en viktig tentamen. Med tanke på det fina spelet blev det något av en skuffelse att norrlänningarna höll undan och vann med 3-2 (1-0, 1-1, 1-1). Därmed skulle söderbröderna tvingas spela en direkt avgörande match hemma mot Sandåkern i sista omgången. Gladare miner var det i hemmalaget Skellefteå som i och med segern definitivt säkrade en plats i kommande säsongs division ett.
å var vi då framme vid lördagen den 16 mars 1968. Inför 4 038 åskådare tog sig Hammarby an Sandåkern på Johanneshov. För att Hammarby skulle göra Skellefteå sällskap till division ett räckte det med oavgjort resultat, medan Sandåkern följaktligen var tvunget att vinna. Efter två perioder ledde Hammarby med 3-2, varför Sandåkern måste göra två mål fler än Bajen i slutrundan. Det mäktade inte västerbottningarna med, tvärtom var det Hammarby som kunde vinna slutperioden med 4-2. Således skrevs slutresultatet till 7-4 (1-1, 2-1, 4-2). Matchhjälten framför andra hette Tommy Blomqvist som själv svarade för tre av målen, trots att han egentligen var reserv. Övriga målskyttar för Hammarby i den historiska matchen var Rolf ”Råttan” Edberg, Jan Engström, Björn Igglund och Hans ”Tjalle” Mild. De fyra bortamålen prickades in av Dan Andersson, Agne Bylund, Ulf Engman, Lars Sjöström.
ägen till division ett hade varit lång, och allra längst hade den varit för Hans ”Tjalle” Mild som pendlat de 14 milen tur och retur mellan Uppsala och Johanneshov mellan fyra till fem dagar i veckan. Sammanlagt beräknade Mild att han hade pendlat 1 134 mil under säsongen. Och pendlandet skulle fortsätta. I april 1968 flyttade Mild nämligen tillbaka till Stockholm, varför han lagom till fotbollsäsongen fick köra bilen i motsatt riktning: till IK Sirius matcher och träningar i Uppsala!
ammarby var tillbaka i finrummet, något som klubben knappt hade vågat hoppas på - och än mindre budgeterat med. Nurmela och Sten Mattsson hissades av spelarna ute på isen, och i omklädningsrummet skickades en tvåliters stålkanna med lämplig dryck laget runt. Hammarbys speciella kranskulla uppvaktade med blommor (jodå, en sådan fanns och hette Solveig!) Men, som så ofta när det gäller Hammarby, blandades euforin med oro för framtiden. I Dagens Nyheter konstaterade Nurmela: ”Men det har gått alldeles för fort. Man skulle behövt ha hand om laget längre för att nå allsvensk klass. Min dröm är att ha ett helt lag med ekenskisar, således grabbar uppfödda i Stockholm.”
venska Dagbladets karakteristik av det nya division ett-laget förtjänar att återges: ”Hammarby i ishockey spelar precis som Hammarby i fotboll, lättsinnigt och charmfullt, skickligt och slarvigt i en salig blandning. Inte håller det här gänget allsvensk klass - det måste förstärkas på flera punkter - men det innehåller förvisso på andra punkter både rutin och talang!” Mer optimistisk var Hans ”Tjalle” Mild, som konstaterade i Expressen: ”Vi har ett sammansvetsat gäng nu, en riktigt bra A-kedja - Rolf Edberg, Jan Engström och så ... hm, jag själv - och så har vi en bra målvakt, det har vi haft mest hela tiden. Jag tror vi klarar allsvenskan. Hänger kvar, menar jag.”
yvärr var Svenska Dagbladets profetia betydligt mer realistisk: Hammarby hade inget lag av allsvensk klass. Men som så ofta i Hammarbys hockeyhistoria fanns det inte resurser att göra en ordentlig satsning, trots att Holger Nurmela, Sten Mattsson och den tillträdande ordföranden Sivert Svärling gjorde sitt yttersta. Division ett-säsongen 1968/69 blev ett stort bakslag för Hammarby Hockey, och det skulle dröja innan Bamsingarna åter fick chansen. 1970-talet blev det första hela decennium under vilket Hammarby aldrig någonsin spelade i högsta divisionen.
åväl 1982 som 1984 tog dock Bajen steget upp i den nya elitserien. Tyvärr blev det respass direkt de gångerna också. Men Rolf ”Råttan” Edberg fick i alla fall år 1984 vara med om ett nytt avancemang till högsta serien då Bajen slog Västerås på Hovet. Då hade det gått 16 år och 15 dagar sedan han som 17-åring var med och tog upp Hammarby första gången. Var han tillbringade merparten av åren däremellan behöver vi inte orda så mycket om! Det behöver vi heller inte göra om Kenta Ohlsson, som med tiden kom att bli en av sin generations största Hammarbyprofiler i fotboll, där han som bekant ingick i silverlaget 1982. (031105) Carl Frängsmyr |
