När Toronto Toros came to town

Om en träningsfight mot förvirrade kanadensare

Klicka på bilderna för större version.

Vad gör man med ett gäng kanadensare som är så vilse i pannkakan att dom inte ens har koll på vilket årtionde dom lever i?
  Säg det.

Men först lite bakgrund.
  Det hela börjar tidigt 70-tal. I Nordamerika har National hockey leauge (NHL) varit den stora proffshockeyligan i decennier. Ligan har varit synonymt med världens bästa hockeyliga. Från starten var lagen få och de spelare som platsade var av yppersta klass. Sedan ruckade man lite på principerna och några år in på 70-talet bestod NHL av 14 lag men det förblev svårt att ta en ordinarie plats. Några svenskar hade försökt. Uffe Sterner, ”Honken” Holmqvist och jag tror att även Tumba varit över och misslyckats med att få ett kontrakt. Juha Widing från Göteborg spelade i Los Angeles Kings och han var det förste att lyckas med detta. År 1972 for backjätten Thommie Bergman över till Detroit och gjorde det med den äran, han blev lite av en pionjär. Kort sagt var det nästan omöjligt att komma från Europa och bli proffs i NHL (Ryssarna, som hade många spelare fullt i klass med proffsen over there, fick inte av politiska skäl).
  Allt detta ändrades då ett gäng amerikanska affärsmän plockade fram stora checkhäftet och utmanade NHL genom att starta en egen liga, World Hockey Association (WHA). Varför i hela världen gjorde de så kan man undra. Tjäna ännu mer pengar givetvis. I USA och Kanada dräller det av TV-kanaler och det finns miljontals sportfånar. Alltså 1+1 blir 2. I och med att ytterligare 14 proffsgäng etablerades så var behovet otroligt stort av att hitta goda hockeyspelare. Man insåg att spelare måste importeras och var fanns de bästa? Jo i Europa. Spelarna jublade, det här var som att fira julafton tre dagar i sträck. Massor av spelare som tidigare varit chanslösa att ta en plats i ett proffsgäng var plötsligt heta. Hur många svenskar skulle få chansen? WHA hade strategin klar från början. Publicitet var viktigt och hur får men det? Jo genom spektakulära värvningar. Bobby Hull, mannen som uppfann slagskottet, värvades till Winnipeg Jets från Chicago Black Hawks. 2,5 miljoner dollar fick Bobby som garvade, tjackade sig en peruk och drog ut på den kanadensiska landsbygden. Jets blev senare rena svenskkolonin. ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Lars-Erik ”Taxen” Sjöberg, Anders Hedberg, Curre Larsson m.fl., lirade i de blå tröjorna.

Den 11 oktober 1971 startade WHA och det var från denna ligan Toronto Toros kom och nu fanns dom på Hovet för att möta kära gamla Hammarby. Jag hade några veckor innan sett just Jets mot en Stockholmskombination och det var en småtrevlig match. Detta plus att en av mina stora hockeyidoler genom alla tider, Tjecken Vaclav Nedomansky (har fortfarande den klubban jag fick av honom under en landskamp liggande under min säng), skulle spela mot Bajen gjorde utflykten till Hovet högintressant. Toros hade gått rätt bra i WHA och förutom ”Nedo” fanns hans landsman Richard Farda plus NHL legenden Frank ”Big M” Mahovlich, båda briljanta lirare, i laget. Det var dags, datum: 29 september, år: 1975.

Det hela blev en besvikelse från början, Varken ”Nedo” eller ”Big M” spelade och det gäng som hasade sig ut på isen verkade komma från ett helt annat decennium. Inte för att jag vet om dom hade någon koll på alla Bamsingar som en gång lirat i den gröna tröjan men det verkade som om dom fruktade att tuffingarna Kurre Kjellis, Plutten, Gösen, Landelius, Ragge eller Rune Johansson stod där på andra sidan mittlinjen. Ett var säkert, kanadensarna hade inte kommit till Sverige för spela till sig en plats i Toros trupp, nej dom skulle fighta till sig en plats med hjälp av knytnävarna.
  Från första nedsläpp skulle dessa ”rednecks” hellre jaga runt motståndarna och använda klubban som en påk än att spela hockey. Det var en jävla massa ”chicken” hit och ”chicken” dit. I varje närkamp åkte handskar och gärna klubban upp mot Hammarbyarnas ansikten. Man var här för att slåss, punkt slut. Till en början bet de gröna ihop och fick en del numerära överlägen men vi svenskar var inte vana med det här sättet att spela. Och till slut tröt ju Hammarbyarnas kyla också och även om man inte var en Kurre Kjellis eller Gunnar Landelius, eller inte ens en ”Gösen” så slog man tillbaka och det var ju detta Toros väntat på.
  Några Bajare lyckades riktigt bra och i gammal god raggar/kanadensisk stil hoppade givetvis tre man på just denne, samtidigt. Det var bök och bråk hela tiden. Folket på läktaren bua och skrek och när Toros ledare i båset skulle över till Hammarbyarnas bås och slåss med våra ledare då rusade ett gäng ner från läktaren och hängande över kanten bakom Toros bås skrek jag vartända fuckord jag lärt mig av Fritz the cat, Lenny Bruce, Frank Zappa och amerikanska TV-deckare, samtidigt!

Jag har för mig att Farda spelade men alltså inte Vaclav Nedomansky. Jag såg då han och Mahovlich lämnade Hovets läktare och till pressen sa Vaclav med tom blick. ”Jag skäms...”
  Och det gjorde tammefan jag med.

P.S. Matchen vanns av Toronto med 5-2, om ni skulle undra menar jag. (030505)

Peter Jansson