Vandalisering och läktarvåld - ett samhällsproblem

Yrvakna politiker

Texten publicerad i matchprogrammet Hammarby-Södertälje 13/12 1981

Problemet med läktarvåld och vandalisering av färdmedlen i samband med matcher har också nått Stockholm. För Hammarbys vidkommande har problemet accentuerats i samband med matcherna mot Södertälje. Följden har blivit ruttna ägg, järnkulor och flaskor inne på arenorna och söderslagna bussar och pendeltåg efter matcherna.

  Denna verklighet har inte bara oroat klubbarna utan också politikerna. Fritidsborgarrådet Josefsson (s) fick en snyting, när han hamnade mellan ett gäng, som höll på AIK och ett som mer gillade Djurgården. Vilhelm Forsberg (s) föreslår vidare SL-styrelsen efter SSK-HIF-matchen, att överläggningar tas upp mellan SL, polisen, klubbarna och de sociala myndigheterna i dessa frågor. Stig Dingertz (m) har för sin del för moderaterna föreslagit att klubbarna skall betala det som slås sönder på trafikmedlen i samband med matcher etc. samt också betala den extra vakthållning på dessa det kan bli frågan om.

  Till detta kan sägas: Jag har som Hammarbyledare varit med på många sammanträden med fritidsförvaltningen, polisen, klubbarna supporterklubbarna och RF rörande dessa problem. Alla har talat om problemet, men ingen har en allmängiltig lösning. Lösningen eller rättare sagt målsättningen måste vara ett otal insatser från olika utgångspunkter.

  Nämnas kan att RF fått 500 000 kronor av socialstyrelsen för att vidta åtgärder mot läktarvåldet. För dessa pengar lejde RF en i idrottskretsar känd PR-firma, som producerade affischer och folders. Således gick största delen av pengarna till firmans löner och papper, alltså i dessa sammanhang mer eller mindre bortkastade pengar.

  Vad gäller klubbarnas kostnader vid matcherna kan följande konstateras. Hammarby betalar i dag 30 procent av bruttointäkterna i banhyra. Härtill kommer kostnader för vakthållning samt för ev sönderslagna stolar. Motiveringen för det senare är, att det är Hammarbys publik. HIF har protesterat mot detta, eftersom det kan få orimliga följder. Vidare torde inte andra gäster inom fritidsförvaltningen exempelvis på ungdomsgårdarna betala för sönderslagna eller trasiga inventarier.

  I sammanhanget kan konstateras, att Hammarby - som sysselsätter 1 000-talet ungdomar inom sina 15 sektioner - år ut och år in - betalar in mer i skatter och avgifter till stat och kommun än vad HIF erhåller i anslag av det allmänna.

  Eftersom problemen i samband med matcherna får ses som en spegelbild av samhället, måste också de olika samhällsinstanserna här ta sitt ansvar, alltså skolan, arbetsförmedlingen och de olika sociala instanserna i Stor-Stockholmskommunerna. Det går inte att skyffla över problemet till polisen och klubbarna, eftersom många av ungdomarna kanske behöver hjälp till arbete eller utbildning. Alltså någon form av uppsökande verksamhet.

  Hammarby IF skall givetvis hjälpa till på olika sätt för att minska detta problem genom olika åtgärder över spelare, ledare och supporterklubbar. Det räcker emellertid inte endast med sammanträden enligt Forsbergs förslag och än mindre med fler vakter och ekonomiska sanktioner mot klubbarna enlig Dingertz tankar.

  Till slut vill de ansvariga inom Hammarby IF och Södertälje SK vädja till sina respektive supportrar att gärna högröstat stödja sitt lag, men att göra detta på ett vettigt sätt.

Sivert Svärling