”Karnevalen i klacken var öronbedövande”Peter Jansson om Hammarbys comeback till elitserien 1982
Bajen drömde om att i slutkvalet få möta gossarna från Djurgården, detta lag vars sönderköp av Hammarby hade startat på allvar i och med att Boork, kallad dasslocket, förhandlade fram ett kontrakt åt sig själv under den då pågående kvalserien (80/81). Med honom hade också Ridderwall lämnat klubben på egen begäran. Det sägs att Rolf likt en snorig tioåring stått med mössan i handen och med gråten i halsen snyftat fram att han bara måste få spela i fjärtlaget. Jag vet inte om han drog den där vanliga valsen om att Bajen var klubben i hans hjärta men att han bara måste svika. Det är många som gjort detta genom åren å på hösten 2004 var det dags igen, ett par brudar stack från damfotbollen och till dem kan jag säga detta: Fröken Ekblom, barnamörderskan älskade också sina barn. I Piteå hejade publiken på norrländskt vis fram de sina. De ettusenniohundrasjuttiofem gapade mest då man tyckte att någon 08 var taskig mot hemmapojkarna. Hemmalaget hängde med i ett par minuter sedan vart det stenkross från de både snabbare och tuffare stockholmarna. Första perioden slutade 3-0 till Bajen och de andra två 6-1 och 5-1 så det blev till att ta fram kulramen. Ingen skällde på dumma domare eller otur utan matchen var en regelrätt överkörning. Örjan Lövdahl, ”Myggan” Wallin, Janne Lindberg, Kenneth Nordström gjorde alla två mål var i denna 14-2-match. 14-2, det låter som en match mot Bollnäs då kung Claesson var i högform. Kvällspressen skrev att det skulle kunna bli en riktigt kul kvalserie om Bajen fixade att gå hela vägen. Både SSK och DIF till-sammans med Bajen, det låter som en kioskvältare. Expressen skrev: Alla de DIF-fans med hjärtflimmer och huvudvärk i dagar som dessa, hav tröst, era favoriter klarar det här. DIF är när det drar ihop sig klassen bättre än t.ex. Hammarby. Jo-jo, det fanns rätt många svettiga apor som klängde sig runt i Stockholm vid den här tiden. Returmöte på Hovet, Piteå måste vinna och 3 622 personer pröjsade sig in för att glutta på matchen. Bortalaget hade det förtvivlat svårt med skridskoåkningen under första perioden och inriktade sig helt på att hålla nollan så länge som det var möjligt. Många tacklingar, blockeringar och ett helt fång av icing. Laget försvarade sig likt en igelkott. Den första halvan av matchen bestod i spel mot ett mål. Visst, hemmalaget tröttnade och tjoss så pillade Piteå in en trissa bakom Dick Drott som annars fick roa sig med att göra åkarbrasa för att inte somna och undvika att börja frysa. Hammarby snurrade runt så det stod härliga till, men det är svårt att glänsa fullt ut om ens armar eller klubba hålls fast. Då hemmalaget för tionde gången är färdigt att jubla för mål gör den fantastiske Robert Skoog en ”hur fan hinner han med-räddning”. Bajen sköt tjuguett skott mot tre i första perioden, och under hela matchen femtio mot elva! 0-1 är ställningen då halva matchen är avverkad. En Piteågrabb får syna isytan och Claes Nordström får uppsöka syndabåset. Kors i taket, Piteå går till anfall med hela gänget. Pressen mot Drott blir kortvarig då den avbryts av den vindsnabbe nittonårige Peter Nilsson som snor pucken av en seg back. Peters skridskoskenor glöder och den grönvite formligen flyger över plan, hans pass till Pelle Göransson är bara så läcker, Göransson gillar läget, tar emot pucken och hänger in kvitteringen. Nilsson som var nära att bli ettårsfall då herr Boork vill sno med honom men Bajen sa nej tack. Meningen var att Peter skulle spela säsongen 81/82 i sin moderklubb för att sedan 82/83 dra på sig hockeyvarianten av överklasspyjamasen. Nilsson: Men de papperna är rivna nu. DIF har ingen som helst förtur på mig. Det vore kul om vi gick vidare till kvalserien. Möta DIF skulle smaka mumma! Hammarbys kvittering kom efter 10,29 i mittperioden och inför sista tredjedelen ledde Bajen med 2-1. Bäst fungerade formationen med Thomas Jägenstedt, Myggan Wallin och Janne Lindberg som backades upp av tuffingarna Classe Nordström och Pelle Levin. Utspelningen fortsatte men det blev inga mål. Drott fick mota tre skott i sista perioden, ändå lös 2-1 hånfullt ner på Bajenfolket på läktare och på is. Så långt in i matchen borde hemmaledningen ha varit i stil med 7 eller 8-1. Utanför var det marskallt och tisdags-mörkt och då Robert Skoog på nytt gjorde två idioträddningar blev suckarna från läktaren alltmer högljudda. Nytt nedsläpp, sex minuter kvar. Pang-pang, så lätt var det! Stackars Skoog föll ihop och Bajen hade gjort 3-1 och till slut pillade hemma-boysen in en balja till. Via mål av Pelle Göransson, Nordström, Myggan och Pelle Levin var Bajen klara för tredje omgången av kvalet. 4-1 mot Piteå hemma och sammanlagt 18-3 gjorde att man inte var det minsta skrajsen för nästa match. Så här sa tränaren Peter Johansson. - Skönt att det här är över, jag hade befarat att det skulle bli någonting sånt här. Myggan sa: - Vi får försöka slå Bofors, det blir nog svårt. Men jag tror på oss i Hammarby, vi har ett genomstarkt lag. Play-off 3, match ett. Nobelhallen, Karlskoga, bomber och granater och så Bofors. Hemmalaget hade slagit ut det formstarka Örebro IK och var i god form, och med legenden Leif ”Blixten” Henriksson som tränare och med den otroligt duktige Lennart ”Nenne” Andersson i målet var matchen helt öppen. Lägg därtill de 4 386 hejiga människorna på läktarplats så har ni förutsättningen. Bajen kunde inte bara ställa ut grillorna utan måste kämpa och vara skärpta. Vilka första 30 minuter Bajen gör! Klapp-klapp-klapp-spelet gick i raketfart och avslutningarna var både läckra att skåda och många. Under den första halvan av matchen skulle givetvis Bamsingarna ha avgjort. Peter Lindgren gick sönder på träningen och än värre blev det för Tony Landeskog som skadade knäet så illa under matchen att man befarade långtidskonvalescens. Bofors spelade lika bra som mot Örebro, men Bajen var bra mycket bättre än ÖIK både i försvars- och anfallsspelet. 9,42 och Nennes nolla blev ett minne blott. Stefan Öströms mål följs upp med två mål av Kenneth Nordström vars 3-0-mål var en riktig läckerbit, ett snärtigt handledsskott i krysset och säkra 3-0 i första periodvilan. Bajen leker! Hammarby är fullständigt överlägset. Den första halvan av mittperioden kör Bajen över Bofors. Gång på gång spelar man sig fram till lägen och bakåt kunde backarna ha tagit vinterlovsledigt. Men efter 10,23 skär ett genialiskt pass genom de grönvita å Bamsingförsvaret är grundlurat. 1-3 görs av Carlo Bodin å det såg nästan ut som om någon väckt stele Dick Drott mitt i natten. Den yrvakne Drott konstaterar från sin målbur att spelet jämnar ut sig. I slutet av mellanakten kommer först en vilt frustande Pelle Göransson fri med Nenne som dock räddar, sedan är det Örjan Lövdahls tur att bli snuvad av hemmamålisen. Nåja, 3-1 och en period kvar, lugnt eller? Nej! 2-3-målet görs efter bara 1,15 av Peder Johansson. Långt till slutsignalen och Bofors lirar i medgångens medvind, skall Bajen orka lyfta? Bajen kör vidare och ibland hänger inte de tyngre kisarna i hemmalaget med. Håkan Engren får till en mycket ful crosschecking och blir utvisad. Peter Nilsson pangar på och hemmaspelaren Sten-Åke Bark styr in trissan i egen balja. Via ett suveränt försvarsspel, bra forechecking och ett blixtrande snabbt anfallsspel står Bajen som segrare med 4-2. Otroligt stark seger, returen på Hovet söder om Söder. 4 291 bänkade sig och fick njuta fullt ut. Vilken hockeysamba Bajen bjöd på i in-ledningsperioden. Bofors hängde med i cirka tre minuter, sedan var det kört. Göransson fri, Nilsson fri, Kenta Nordström hade hela kassen vidöppen, men 0-0. Ändå blir segern kassaskåpsseger. Till slut då folket sökte sig ut i marsnatten stod Bajen som segrare med 6-1 (2-0, 1-1, 3-0). I Boforsmatchen var det spel mot ett mål i de två första perioderna, Nenne Andersson var grymt bra. Myggan passade till Thomas Jägenstedts 1-0-mål. Efter 3-0 inför sista perioden kändes matchen körd, vilket fick till följd att den berömda hawaiihockeyn gjorde sin entré. Kenta Nordström gjorde två baljor, Jägenstedt, Peter Lindgren, Hasse Malm och Janne Lindgren ett mål var. Med ett högt tempo och tuff skridskoåkning imponerade Bamsingarna på fansen, men inte på murvlarna. Inte skulle Bajen kunna rubba på ”stjärnlagen” Södertälje och Djurgården. Okej, dags att spotta i nävarna
Myggan: Det var fult och dumt av honom att behandla mig som han gjorde och DIF:s placering i Elitserien (näst sist!) avslöjade väl att han gjorde fel. På Myggans önskelista stod det en Elitserieplats för Bajen och seger mot DIF i kvalet. Boork själv satt och såg ut som om han hade en puck instoppad i käften och han blev väl inte direkt jublande glad över att Hammarby tog sig till elitkval första säsongen utan honom. Boork sa: Bajen är stabila och bra, farliga för vilka motståndare som helst. Myggan får sista ordet: Hoppas jag kan återgälda lite av den tacksamhetsskuld jag står i till Hammarby IF under resten av kvalet. Min rutin kanske kommer väl till pass när det drar ihop sig till matcher där nerverna kan vara avgörande för resultatet. En fluga gör ju ingen sommar men kanske gör en mygga en Elitserieplats! The green machine
Krokodilflickan sov. I en lång rad på parkettgolvet låg det ett gäng dammråttor samlade. Det såg ut som om de vore soldyrkare på stranden i Rio eller på franska Rivieran. De här råttorna var inte från Solna, inte heller sågs sosseråttan Ingvar Carlsson till. De här tussarna var födda och uppvuxna under ett stort tungt skåp från slutet av 1800-talet och de hörde hemma i en lya på Södermannagatan, Södermalm, Stockholm. Köksklockan på sovrumsväggen visade tjugo över åtta. Där nere låg gatan i vila och nattens lekar tog igen sig i ett billigt hotellrum i drömmarnas rike. När jag var ung och växte upp gick alltid solen upp före mig och det gjorde den i mars året 1982 också. Bajen, DIF, SSK och HV71 visste alla vad som gällde. Alla mot alla, hemma och borta och de två bäst placerade lagen var klara för Elitserien. Jag slog upp DN denna yrvakna söndagsmorgon och Myggan uttalade sig inför kvalet. - Skönt att slippa DIF-tröjan!
Bajen skulle utnyttja den träning Boork bedrivit under sina fyra år med laget. Man kan inte gå till Elitserien på en bra spelare, det var Bajen väl medvetna om. Bajens första motståndare Södertälje SK:s lag innehöll en massa namnkunniga spelare. ”Lill-Janne” Eriksson, Glenn Johansson, ”Kneten” Andersson och Bosse Andersson, för att namnge några. Vi samlades hemma hos Schotti på Folkungagatan. - En man med gamnacke trampar aldrig i vattenpölar, skaldade Poeten högt och med klar stämma. - Förvisso, sa jag. Höjde rösten och så förvisso igen. - Men han får aldrig chansen att se himlens stjärnor! - Bravo, utropade Poeten och gav mig en hövlig blick. De andra, de mer verklighetsbaserade, sjöng med i en Molly Hatchet-låt och de gav blanka fan i poesin. Det var inte lapp på luckan på Hovet men det var ett jävla drag på läktaren långt före första nedsläpp. För egen del var jag skitnervös. Så många drömmar som spruckit i dessa samanhang, och skulle SSK få igång sitt tunga, lite kantiga spel, och om deras backar fick tag i våra små kvicka anfallare så skulle matchen kunna bli ett helvete för oss grönvita. Bamsingarna på isen riskerade att bli gula och blå av tacklingar och vi på läktaren riskerade att återigen få knalla den långa tunga vandringen. Matchstart och de 7 297 på läktaren hade satt igång rena Söderstadionkarnevalen. Jag blev än mer konfunderad. Bamsingarnas små gröna män pilade runt och lät pucken gå i ett rasande tempo medan SSK:s lirare såg ut som om de stapplade omkring med för trånga skridskor. Första drömchansen föregicks av två snabba pass och en perfekt styrning, men Åke Andersson räddade. Redan i tredje minuten slår en SSK-spelare klubban i ryggen på Myggan som tappar både puck och klubba utan att dalmasedomaren reagerar. Det var inte mycket domaren reagerade på i upptakten av matchen. Det var inte kokt! Södertälje i sina grisfula dräkter, måste vara en av föreningens fulaste dräkter någonsin även om de haft en makalös förmåga genom åren att uppträda i rent fula dräkter, kommer knappt ur sin egen zon. Min hjälte Thommie Bergman greppar tag i Peter Nilssons arm och drar till. Nilsson far i isen, domare Olsson hänger inte med. Bergman som var en levande legend var mer legend än levande under den här matchen. Hans bakåtåkning var i klass med Rolle Stoltz och vi på läktaren la upp ett riktigt flatgarv då Bergman snurrades upp två gånger under samma byte. Den första perioden är en ren dröm, Bajen lirar ut sina motståndare fullständigt och det är bara storspelande burväktaren Åke Andersson som vill jävlas med oss Söderbröder. 13-4 i skottstatistik. Många målsumpningar, ett väldans grinigt bortalag och en riktigt pissdålig domare och bara 0-0 efter tjugo minuter. Södertälje tränades av en annan legend, nämligen den gamle stormålvakten Curre Larsson och han hade varit lite halvsäker på att hans lag skulle vinna. Visst var Bajen bra, men för småväxta - SSK skulle tackla sönder Bajen. Insmugglad burkbira av märket Gösser och skön sång fick pausen att kännas väldigt kort. Vi var alla nöjda med spelet men många var också tvärsäkra på att SSK skulle vakna till och det stod ju 0-0, vilket inte var bra med tanke på alla chanser som sumpats. Man måste sätta sina chanser. Period två var igång och publikens goda humör höll i sig och spelarna fortsatte i samma explosiva stil och vi läktarfolk exploderade. Hovets tak höll på att spricka en gång för alla. Kort sagt, det var ett jävla drag. SSK fick in ett par överlagda tjuvnyp och det såg ut som om Bamsingarna skulle slå tillbaka. Det lugnade ner sig och slags-målet uteblev. Nedsläpp, pucken som vanligt i Bajens ägo. Anders Johnsson snurrar runt å passar, byter position och får tillbaka trissan. Acke drar iväg ett klassiskt rent pass som skär genom SSK:s stabbiga försvarslinje och i rätt ögonblick dyker Kenta Nordström upp och han hamrar in pucken mellan Åke Anderssons benskydd. Fansläktaren råkar i fullständig glädjeyra. Nästan uppror, kramar, tjut, pussar, ryggdunk, knutna nävar och överallt ölskum. Södertälje tjurar ner sig alltmer. De får visserligen en och annan utvisning men proportionen mellan lagöverträdelser och brott är larvig. Olsson blundar och ler. Åke Andersson fortsätter att rädda typ Scanias löpande band. Bajenkedjan bestående av Peter Nilsson, Kenta Nordström och Acke Johnsson är helt hopplös ur SSK:s synvinkel. De gör precis som de vill och med lite flax hade de kunnat avgöra matchen redan fyra fem minuter in på andra perioden. Klockan visar 8,53 och Janne Lindberg fintar sig fri och vid pass 8,58 hänger han in tvåan. Åke Andersson ser ut att smälla av, han är helt slut. Vi dansar och hoppar och Orvar Stambert får till slut nog och drar igång rena gatslagsmålet, och vårt ”slå Orvar slå, slå Orvar slå” eggar upp lirarna. Det är först efter en lång stund som domarna får ut de boxningsglada och innan någon i klacken hunnit lugna ner sig slår Acke Nilsson till på Björn Borg-viset och tennisslaget ger Bajen rättvist 3-0. Hur Borg reagerade vete väl sjuttsingen, han höll på SSK i hockey och Bajen i fotboll. Trean efter 9,50 känns som matchavgörande då Södertälje fortsätter att komma på efterkälke och deras gnäll på domaren tar alltmer av deras fokus. Nytt numerärt överläge för Bajen. SSK har spelat som bäst då de varit en man mindre men nu då Matte Larsson klappar till från blå och Stambert styrlobbar in 4-0 hänger bortalaget ordentligt med huvudena. Stämningen inne i Hovet är sagolik. Bajen seglar starkt i medvind då föreningens basketkrigare lirat sig upp till högsta serien några veckor tidigare och hockeylaget går som tåget och leker med Södertälje SK. I den tredje perioden uppträder bortalaget bara fult och otroligt grinigt. Detta sätter sina spår på läktaren där folket stundom verkligen hatar bortaspelarna för alla deras överfall och livsfarliga efterslängar. 2,17, pang-pang, 5-0 Mats Larsson (pass Öström). 4,55, pang-pang, 6-0 Pelle Göransson. 14,29, pang-pang, 7-0 Kenta Nordström (Nilsson/Johansson). Och så pricken över i, 8-0, pang! Janne Lindberg gör sista baljan och sänker SSK som just denna säsong fyller 80 år och det där med 08 kan de ju bara suga i sig. Jublet ville aldrig ta slut. Skotten vinns med 53-13! Det var inte bara en stor seger, det var en fullständig överkörning. Bortalagets tränare Larsson körde med det där vanliga tränartugget om att de bjöd på ett par mål och dessutom slapp de ju att vara favoriter i fortsättningen av kvalserien. DN tyckte att: Söder sjunger året om. Bajens tränare Tommy Nilsson: SSK var irriterade från start. Det gick ut över spelet. Alla var bra i Bajen. Dessutom får man ta den här storsegern med en nypa salt. Han surrade också lite om Boork och DIF-matchen, vilken Bajen verkligen såg fram emot. Att mäta sina krafter med money-money-laget. Närmast skulle Bajenkisarna träffas i Farstahallen. Janne Lindberg: Vi brukar basta och simma av oss stelheten. Det gör vi ofta så här års. Grundkonditionen den har vi. Det enda vi behöver vårda är psyket. Lindberg log glatt och vi från läktaren gapade om SSK och deras gamnacke. Jag, Poeten, Krokodilflickan och ett par hundra andra glada välde ut från tunnelbanan vid Folkungagatan. Jag kände mig stirrig och skränet lät allt skrovligare men humöret var det inget fel på. Skrovlig hals, trött i ögat dagen efter hör bara till pjäsen och vi var Hammarbyare, orädda, unga, starka och friska.
Pundande gårdare fastnar i hissen
Kvällen före derbyt satt vi vid ett bord på en citykrog. Ishockeyn och fotbollen gick alltmer in i varandra. I fotbollsvärlden hade Hammarby valsat omkring ordentligt under mars månad. Micke Rönnberg, han med torskmuschen, hade efter ett långt bråk med styrelsen skrivit på för de bebisblå Skånedegosen och han skrev ett öppet brev och tackade oss ”supportrar för det otroligt fina stöd han fått under åren bla bla”. För mig klev Rönnberg in i den geggiga klump som jag lite slarvigt kallade jävla svikare. Än i våra dagar (2006) har Rönnberg sin plats kvar och han är i gott sällskap av bland andra Jane Thörnqvist, Boork, Micke Andersson (den äldre) och en bunt hockeyspelare. Vad som var kul på fotbollsfronten var att Lennart ”Nacka” Skoglunds grabb Georgio befann sig i Stockholm tillsammans med sin gravida hustru Elisabeth. Georgio hade själv bett att få komma till stan och visa upp sig som fotbollsspelare. Stabben Ahlner tyckte idén var bra. Stabben: När vi fick veta att Georgio hade intresse av att komma hit och spela för oss tyckte vi spontant att det var vår skyldighet att ge honom en chans. Jag och femtonhundra andra Bajenfans såg Georgio iklädd den vita tröjan med nummer 17 på ryggen och med Tipstjänsts 1x2 på bröstet spela mot Sandviken. Bajen vann med 1-0 och Nackas son var bra men fick inte plats i 1982 års trupp. Man kan ju konstatera att han hade totalt oflyt, för ett bättre lag än Hammarbys det året har föreningen aldrig haft.
Matchdagens morgon. Rostat bröd, Janne Anderssons pop (JAPOP) nya platta Rysk post på stereon. Blaskorna skrev om Johnny Thunder, Stenmark, Borg. Mitt regemente F18 hade fått sin dödsdom under mars månad. Det skrevs om syntband och i en tid då det gick femtiotre talanglösa Pernilla Wahlgrenar på en Cornelis Vreeswijk fick man välja sina nöjen med stor omsorg. På bussen till min spanskakurs läste jag om Karin Söder som tyckte att vi svenskar varken kunde eller skulle dricka alkohol. Jag blev sur men den surheten försvann då morgonens Navahoflicka steg in i bussen vid Odenplan. Dagen fortskred och nerverna knöt sig allt hårdare i mellangärdet. Kvällsblaskorna skrev om Myggan och Boork. Jag blev än mer nervös då det gick upp för mig att man plockat över en finne för att döma. Karl-Gustav Kaisla hette han och jag visste att finnarna inte tyckte att det var helt fel att hålla i andras klubbor, låsa andras armar osv. Klar fördel för hemmagossarna. Dessutom var jag helt säker på att lappen Bosse (Berglund), som visat en otrolig form men tappat den, i just matchen mot oss åter skulle hitta formen. Suck. Eftermiddagen brusade då vi ramlade ut från fjärthotellet på Strandvägen. Nina och jag tillhörde inte samma samhällsklass men vi hade skoj då vi hade tid för varandra. Nina tyckte det där med kindpussar var sliskigt vilket jag uppskattade och sög lätt på hennes underläpp. Hon skulle träffa sina blåbruna föräldrar, båda folkpartister, och jag var på väg mot Hovet och skärselden. De röda rosorna på Ninas kind blossade då vi sagt adjö färdigt. Jag gick mot Norrmalmstorg och Nina mot Karlaplan. Jag konstaterade surt att våren inte gjort några avtryck alls och genom BZ-parkens späda trädkronor såg jag lätt skithusets röda klocka snurra runt. Tio i fem, drygt två timmar till nedsläpp. Boork hade gapat att dom skulle utklassa oss. Jag fnös. På T-centas perrong trängde sig två pundare iförda Djurgårdshalsdukar före i hisskön. De flinade men nästan på en gång stannade hissen. De hoppade och skrek. Jag gav dom fingret och en liten parvel med Hammarbymössa gick fram till hissfönstret och lipade åt pundargårdarna. Det var ett jävla liv inne på Hovet. Ba-jenklacken sjöng och häcklade. AIK:s apberg fick duga för kvällen. Det slängdes konfetti, serpentiner och muggrullar. Vi hurrade och skrek: Dif åker ur i år! Djur-gårn, Djurgårn, Djurgårn fulast i stan fy fan! Deras ”klack” svarade men det var bara vår klack som var av Elitserieklass. Matchöppningen blev en chock. DIF:s plufsiga backar tacklade från alla möjliga och omöjliga vinklar. Domaren såg präktigt Finlandsbåtsbakis ut och blåste inte för något, så var min känsla i alla fall. Johnsson slås till isen och finnpajsaren Särkijärvi slänger sig över honom, tumult. Nedsläpp. Djurgårn åker ur i år, skrek vi och då gör gossarna mål efter bara 2,36, en förvirrad läktargosse slänger en flaska mot sittplats och tjugo Hammarbyare är på väg över stängslet. DIF gör sitt mål med en man mer på isen! Slaget fortsätter, nya utvisningar följer men domaren blundar för det mesta. Bajen trycker ner motståndarna i en bananasplit och pang, en gårdare till åker ut. 4,07, spel fem mot tre, Pelle Levin får tillbaka ett pass från Jägenstedt och skjuter Ridderwall sönder och samman 1-1! Perioden fortsätter i samma helt vilda stil och Bajen står upp bra men tappar bort sitt rappa spel då alla dessa klubbfäktningar, tacklingar och hakningar krymper ytorna. Efter 12,08 stapplar trötta Hammarbyare till sitt bås och stressade slipsnissar jublar. Bajens försvarare glömmer bort den där Bosse Berglund som busenkelt lurar Drott och gör 1-2. Skotten till Bajen, 8-4. Andra perioden är inte bra av Bamsing-arna. Nattsvart var ordet. Lätt trötthet och slöa uppspel gör att DIF dominerar lite som de vill och då de får sitt 3-1 genom Eriksson i numerärt överläge visar det sig att målet är av typ in i helvete tungt. Läktargossarna är så där dumdryga som med åren blivit deras kännetecken. Jag känner att Bajen är riktigt illa ute. Men vad händer? Bajen börjar sista perioden strålande och motståndarna ser så där larvigt klumpiga ut igen. Hammarby trycker på men många missar blir det. I hörnet bakom Drott kubbas lite folk och Lindgren ser att Håkan Södergren åker in i gruffet bakifrån och samtidigt ändrar han greppet om sin klubba och då Södergren är allmänt känd som ett part-time-psycho, det är många käk- och näsben Södergren har slagit av, ofta oprovocerad, så glider Lindgren in och tar tag i DIF-spelarens klubba. Södergren sitt fast i ett järngrepp men hans käft går igång och en Bamsing puttar ner hjälmen i nian. Södergrens hår är tovigt av svett. Han hade både mer hår och var smalare är Lasse Kronér på den här tiden. Hammarbys press blåser bort. Myggan behandlas illa av sitt forna lag, han får mycket stryk och en del tilltag är av typen rena överfall, kan vi gissa på att Boork har sagt åt de sina att spela på detta vis. Matchen är helt jämn och Bajen är på väg mot en tung torsk. Med mer än halva avslutningsperioden kvar glider Myggan omkring vid egen blå och får tag i trissan och skrinnar loss mot anfallszon. Tord Nänzén hänger på och han åker så fort som han bara kan men att han skall få tag i Myggan, glöm det. DIF-målvakten luras och Myggan tar ett glädjeskutt med armarna uppsträckta. 2-3 och vår klack exploderar och en julgranssnut muttrade ”Vinner Bajen välter dom hela Söder”. Avslutningen blir läskig att se, hopp och glädje blandat med fruktan och sorg. Lagen byter chanser och de är på väg att krokna ihop bägge två. Hängande mot gallret högst uppe på klackläktaren ser jag allt avgöras. Med två minuter och arton sekunder kvar avgör gossarna, 4-2, och med femtiosex sekunder kvar spottar Boork ut pucken ur käften och höjer näven mot gosskören. ”Kremera Boorken”, gapar ett gäng mycket besvikna grönvita polare på väg till tricken. Jag tog snabbaste vägen hem, låste ytterdörren, lät lamporna vara släckta och drog ur telefonen. Det ekade tomt i skallen morgonen efter och det var tufft. På något sätt var jag tillbaka till normaliteten igen. Nu kändes den blöta pissiga stanken i trappan upp till S:t Eriksplan igen. Det var som om jag åkt av en HD i en skarp kurva och landat mitt i ett biodynamiskt odlat morotsland där bonden såg ut som en flumbollsskär Lars-Gunnar Björklund. Hej å hå - hå ve
HV71 skulle satsa allt på att hänga på Elitserietåget. Fyratusenfemhundra hemmafans och några tillresta grönvita fick uppleva en jämn match där just publiktrycket i hallen gång på gång hjälpte fram hemmaspelarna. Men Bajen var mentalt och fysiskt starka och vek inte ner sig. Efter periodsiffrorna 2-1 och 1-1 leder Stockholmarna och Rosenlundshallen kokar. Sista perioden och båda lagen skapar mycket, där hemmalaget ligger närmare till att göra en balja. Klockan går mot nio minuter då HV:s bäste back Olli Saarinen har pucken under kontroll och han jagas av Thomas Jägenstedt och plötsligt sumpar Olli pucken i samma ögonblick som Stefan Öström är på väg mot båset. Stefans puls slår hårt och han är ordentligt trött men han hinner inte stiga av isen för i ögonvrån ser han hur hemmaspelaren sumpar pucken och den blir liggande mellan blålinjen och målvakten Kenneth Johansson. Öström chansar, han får tag i pucken och lagpolarna på bänken hoppas men är också medvetna om alla chanser som Stefan har missat under spelåret. Tränare Peter blir kallsvettig, måtte Stefan inte tappa pucken. Stressigt och upphetsat alltså och på läktaren gapar hemmapubliken och i målburen är Johansson bredd. Sammelsurium? Nä, inte för Stefan Öström, han fintar lugnt åt ena hållet och sätter pucken i andra burhörnet. Bajenbåset spricker ut i ett enat JAAA!
Timo jublar och tar chansen. Femtio sekunder kvar och HV plockar ut sin målvakt. Pressen blir om möjligt ännu starkare. Skott som blockeras, skott som sveder stolpen, skott än hit än dit. Pang, det sista jätteskotten räddas och tiden rinner slut. Bajen hade tagit en otroligt viktig bortaseger. Många svettiga grönvita blev det och många var bra, Nilsson, Stambert, Larsson, Johnsson, Löwdahl, Öström med flera. DIF kvaddade SSK och tabellen efter halva serien såg ut så här:
Kvart i fyra ringde Poeten, han hade kommit hem och han somnade under samtalet. Serien vände och vid seger för Stockholmslagen skulle Södertälje halka fyra poäng efter Bajen med två omgångar kvar att spela. En blaska ringde upp Hammarbys Peter Johansson. - Läget i Bajen? - Lugnt. - Skador? - Nej, inga orosmoment alls. Vi tränar lätt klockan elva. - Tuffa matcher, vad gör ni mellan matcherna? - Spelarna fick sig en vilodag i lördags. Skönt att få återhämta sig, i går tränade vi. - Om Hammarby går upp i Elitserien behövs det nytt folk då? - Det vill jag inte svara på. Vi har i alla händelser en bra stomme som räcker långt. Spanskan höll mig borta från Hovet men de 5 844 som gick fick upp en god stämning. Glada ramsor, lite sång och lite pling och plång. Bajen ställde tyvärr bara in grickorna och de få chanser man orkade med att skapa motades lätt av en Brynäsare! Göran Henriksson var 22 år och han hade suttit som reserv i etthundraåtta Elitseriematcher och bara fått lira tjugofem. Jävla Brynäs, hade Henriksson fått vakta kassen vid lite fler tillfällen hade Bajen sluppit honom den där blådåliga kvällen på Hovet. Roger Bergsten gjorde 0-1 och Thomas Lindster 0-2. Då fem minuter återstod av den andra perioden ringde Svens dotter Sofia ”Jair” och upplyste mig om att HV säkert hade punkterat matchen då Hans Wallin prickat in 0-3 och att sittningen på Pelikanen var inställd. Mats Larsson tröstmålade. Så lägg då till att SSK forecheckade sönder DIF och vann med 4-3 inför över sjutusen på läktaren och ni kan förstå att läget kärvat till sig ordentligt. DIF 5 poäng, Bajen å SSK 4 poäng och HV71 3 poäng. Det var bara att hälsa välkommen till den fortsatta kvalrysaren. Bajen hade kvar att möta DIF och SSK. Det krävs blod, svett och tårar, helt klart. Jag somnade och sov så där oroligt som var fallet då Bajen var inblandat i något avgörande. DIF kunde förstöra allt och jag hatar då DIF överhuvudtaget förstör för oss. Bara hatar det. Långa timmar och långa dagar
En öl, sedan en tunnbrödrulle på Hötorget. Helt slut i nerverna. Ett par jidderskallar rusade omkring bland stånden. Bredvid mig stod det två brudar och beklagade sig över något som skitit sig. - Jag som trodde vi hade våra påsar ihop sa den blonda med lätt sprucken röst. Jag lämnade tjacken åt deras öde då jag skulle träffa Borman, Schotti och de andra på Sveavägen, men det var timmar dit. Jag bestämde mig för att uppsöka mitt favorithak. Vickan i Kungsträdgården. I lokalen fanns min favoritbartender, åtta finniga hårdrockare från Hagfors, en böse från Malmö, en full musiker typ kanonkänd, två lik från Östermalmsgatan och så jag då. Vickan hade sett bättre dagar, om man säger så. Efter torsken på Hovet hade tränare Johansson beordrat självrannsakan och bastubad. Det var ett gäng där precis alla skämdes över senaste matchen och man snackade om resan som var kvar. DIF och SSK, ett DIF som mer eller mindre kunde säkra förstaplatsen och fortsatt Elitserie-spel vid vinst mot oss och SSK som nästan aldrig torskar i Scaniarinken. Det var svettiga matcher som återstod. Hammarby såg sig om inför nästkommande säsong och i DIF:s organisation fanns målvakten Reino Sundberg, men han hade vilat under säsongen och de övriga Elitserieklubbarna hade lovat DIF att inte ta emot Sundberg. Snacka om uppgörelse, yrkesförbud, och att andra klubbar kunde göra en sådan uppgörelse med köp-köp-köp-gossarna, otroligt. Okej, Elitseriens klubbar hade lovat, men det hade inte Bajen! Reino stod högst upp på önskelistan. En annan som nämndes var Bruno Ohlsson som skippat Bajen för Modo. Sören Johansson var ett annat intressant namn. Ringvägen invaderades av kvällsmörkret. En kyrka klämtade halv sju. Gångjärnet hade trots sina dåliga knän tagit en långpromenad på östra Södermalm. Det var en halvtimme kvar till det att domaren skulle sätta igång matchen och Hammarby IF:s hockeykrigare hade hela sin framtid i sina egna hockeyhandskar. Kaffe och Malle hämtade upp Gångjärnet och de tre åldrade männen tände ett ljus till minne av Sven i Katarina kyrka. Sven hade aldrig missat en sådan här match om han inte sprungit på liemannen och fått sjukdomen blodkräfta som orsakade Svens död i slutet av 1968. Jag hade passerat ett gäng rakade gossar, några bebissvullna nissar, och dessa hade följt efter mig då jag svängde in i tunneln. Jag märkte att de följde efter och fick för mig att de ökade takten och gnäbbet höjdes. De hade noterat Bajenhalsduken som jag hade knuten runt min vänstra handled. Tunneln svängde och två av gnäbbarna bar tunga kängor som slog i takt mot stengolvet. Gänget hann aldrig i fatt mig för i slutet av tunneln stod Borman och ett tjugotal glada Hammarbyare. Gossarna bakom mig väsnades lite men vände snart på klacken och försvann åt det håll de kom ifrån. Hovet kokade och de grönvita färgerna dominerade stort. ”DIF fulast i stan fy fan”. Jag noterade med tacksamhet att domarna var svenska. Matchen började tungt och ett par tuffa tacklingar fick spelarna att flyga som vantar. Anders Johansson proppade på Södergren och Hasse Malm torpederade Peter Ekroth så perfekt att han kraschlandade på rygg. De båda lagen kämpade och släpp-te inte till några ytor, men allt detta hållande i andras klubbor och detta låsande av armar, jag säger bara - hallå! Dick Drott plockade rysarsnyggt ett hårt slagskott från sex meters håll. Ridderwall dubbelräddade och perioden var stökig men tiden tycktes flyga iväg. ”Kremera Boorken”, gapade ett par glada grönvita fans av typen ett par öl för många. Perioden dog ut och Bajen vann skotten med 18-9 vilket speglade perioden bra. Bajen var på gång. - Låt dom köra sig trötta så kör vi över dom sedan, skrockade Schotti med sprucken stämma. - Jaförfan, orkar gossarna hänga med i två perioder till dör jag, sa Sofia ”Jair” och såg uppspelt nervös ut. Gubbarna Gångjärnet, Kaffe och Malle drack spetsad glögg och Gångjärnet mindes några rader av Ferlin. Jag skålade med i ”Bajen va namnet” då vi åter intog läktaren. DIF:arna skrek medan jag konstaterade nervöst att jag inte märkte av små myggbett en sådan här kväll. Bajen var bättre i första perioden, det var helt klart, men dessa ständiga utvisningar (Bajen hade 10 x 2 och DIF 9 x 2 i matchen) kom ständigt och bröt av mönstret i matchen. En olycklig utvisning kunde lätt vända hela matchen och det var inget jag ville vara med om. I slutskedet av första perioden var det ett sådant utvisningstillfälle. Dick Drott lyckades dra på sig en tvåa och in i buren gled en helt ouppvärmd Thomas Lundgren, men han grejade det. Andra perioden började där den första hade slutat. Bajen ökade trycket alltmer och blev lite vassare och lite farligare. Inte minst hade man jämnat ut det här med tuffheten, i den här matchen togs det och gavs med samma frenesi från båda gängen. Ett jätteskott à la Bobby Hull fick Ridderwall att vackla. Tuff närkamp vid planket och rödtoppen Mörth crosscheckade ned Janne Lindberg, och kavalleriet i form av Hasse Malm och Pelle Göransson kom till undsättning men det blev mer munhugg än klubbhugg och knytnävar. Bajen passar smart och motståndarna får jaga allt vildare för att hänga med. Myggan Wallin kommer på högerkanten, slår en spänk på läget, tänker och så slår han en helt genial passning till Janne Lindberg och glädjen i klacken var ultimat. Vi simmade runt i lyckorus och Gångjärnet glömde av sina krånglande knän och reste först på sig varpå han gömde fejset i handflatorna. Kaffe och Malle kramades och Lindbergs mål kom 2,14 in i perioden. - Håll i nu ett tag, håll i nu, bönföll jag. Jair tuggade på sina naglar och Gångjärnet tittade mer på oss i klacken är på liret i rinken. Hammarby är fortsatt det bästa laget men Drott får göra en fin räddning à la idiotlight. Bajen dansar samba medan gårdarna trillar omkring i en tungfotad vals. Mörth hinner inte med och drar på sig en lätt löjlig utvisning. Peter Lindgren får pucken vid blålinjen, han följer devisen ”våga skjuta, tufft att göra mål”. Ridderwall skakar till och lämnar en jätteretur och brandsoldat Hasse Malm stöter in returen i fiendeburen. 2-0 och ett par pseudo-tvkändisar med Skansenmärken på kavajen lämnar sina platser. Vi dansar i extas, 7,09 och det känns som om DIF:arna är på väg att tappa taget. Ja visst blev det så, Bajen formligen mosade motståndarna under en fem sex minuter lång period. Dansa samba med oss, sjöng vi, men så klumpfotade som gossarna på isen var haltade dansen ordentligt. Peter Nilsson lurade en motståndare och stötte fram pucken till Anders Johansson som utan pardon hamrade in 3-0-baljan (tid 9,45). Det kändes som om vi var oövervinnliga. Vad skulle dasslocket hitta på för att vända? Jovisst ja, stök och bök och hållna klubbor och påhopp bakifrån som ibland liknade rena mordförsök. Bo Berglund som en del tyckte var stans bästa hockeyspelare var fullständigt blåst i det här skedet av matchen. Den gode Berglund slogs och knuffades, spirade och använde klubban som en yxa. Bajen kom av sig då de började ge igen med samma mynt, och som man gav igen. Pelle Göransson och Håkan Eriksson fick lugna ner sig på botbänken under sex minuter. Bo Berglund fixade till sig en två gånger två minuters utvisning och Boork tvärtröttna på honom och förpassade honom till reservbänken. 3-0 och en period kvar, tyvärr ledde SSK mot HV71 med 3-1 så något avgörande av serien var inte att tänka på denna klapp- och klangkväll på Hovet. Bortalaget tar över matchen i början av den sista perioden, och efter 7,34 hittar dom en lucka hos Drott och Matte Waltin står som målgörare, men vad gör det, för innan Bajen tappade spelet hade Classe Nordström gjort 4-0 efter bara 1,46, passen från Myggan. Efter Waltins mål blir Bamsingarna ordentligt tillbakatryckta och farligast är just Waltin som har oflyt ett par gånger. Gångjärnet sitter nöjd, det känns inte som om Bajen skulle kunna tappa ledningen och då Dick Drott är i den formen släpper han inte in tre mål på tio minuter. Sången rulla runt och avbryts bara då Anders Johnsson spikar igen locket på Djurgårdarnas torskkista. Med 44-25 i skott och med 5-1 på tavlan fanns det inga bortförklaringar i världen som lät trovärdiga. Bajen körde helt enkelt över sina motståndare och det var så många i laget som var bäst, kedjan Nilsson-Johnsson-Nordström, felfrie Dick Drott ... Ja alla var bäst denna gyllene kväll på Johanneshovs isstadion anno 1982. Peter Johansson: Visst är det grymt, men jag måste erkänna att DIF har det bästa och Bajen det sämsta utgångsläget för att nå Elitserien. SSK har inte förlorat hemma, vi fick stryk med 3-7 och 6-7 i våra seriematcher borta. Undrar om det spelats en sådan tuff match tidigare under säsongen än det första mötet mellan Bajen och Djurgårn. Kaisla (domaren) hade en sådan hög toleransnivå. Myggan Wallin: Vi i Hammarby är inte sämre än SSK. Vi får strunta i snacket om SSK:s segerrad hemma. Det står 0-0 när matchen börjar och det går inte att spela på oavgjort i ishockey. Bajen måste satsa på vinst! Vi måste också komma ihåg att Bamsingarna har haft för vana att stupa på sluttampen. Säsongen 80/81 spelade Bajen hemma mot Leksand i sista kvalmatchen och seger skulle betyda uppflyttning. Det blev en uddamålstorsk. När spekulationens vindar blåste på Hovet sprang vi runt och jublade i kapp. Vid Skanstull stötte vi på ett gäng blöjsaintar, dom var typ femton tjugo stycken Där fanns julgranar uppblandat med tunnhåriga snubbar iförda tunga kängor. - Väx upp pungrunkare, skrek Schotti medan jag mest sjöng roliga sånger och så kom polisen rusande. Det var inga problem för ordningsmakten att komma in mellan de båda gängen. Jag ville dra vidare till systrar och bröder på Pelikan men det stod en hel skog av taggade snutar i vägen och bakom dem ett gäng gossar. Polisen började knuffa på oss och Borman började tjafsa med en julgransprydd gråhårig snut. - Lite polisbrutalitet mot den menlösa överklassen skulle väl smaka som omväxling? Bakom den skyddande paltmuren stod gossarna och gapade. Där stod radhusraggaren Sune från Upplands Väsby med sina kompisar tillika jätte-Stockholmarna Lars-Einar från Stocksund och Jörgen från Nynäshamn, där fanns den halte och lytte från Huddinge och så snortaren från Norrköping. De flintskalliga tonåringarna i bomberjacka och åttakiloskängor samsades med de fyra finniga gossarna iförda Coca cola-glasögon och hålfotsinlägg. De lät som en sprucken ljuddämpare då de öppnade näbben och skrek ”hugårn” eller ”hata sömalm”. Borman hade spanat in den störste äggskallen med dubbla dubbelhakor. - Ägg kan vara smarrigt, garvade han medan Schotti mest var förbannad över att han inte kunde komma iväg och träffa puman från Fjällgatan. Vi fick vänta tills de andra lämnat Skanstull för att åka hem till sitt radhusområde. Till Pelikanen kom vi och på efterfest kom vi också. Sofia ”Jair” somnade sött medan jag, Pingel och Poeten gaggade. - Det finns en värld som tunnelbanefolket inte känner till, sade Poeten och Kenta G vrålade och vi vrålade med. 5-1 men det var i kringelstaden måndagen den 29 mars som allt skulle avgöras. Vinden visslade till och den djupt mörkblå natten lös upp av en kall halvpackad måne. Jag och Tolle gjorde sällskap över Stallbron och in i Kungsan. Det klirrade gott om hans kasse och inne på Cafét dansade ensamheten omkring med städpatrullen. Visst fan var det sent eller snarare tidigt i Stockholms city då nattkrogarna bommat igen och kört ut människorna i marsnatten. Tolle log och eldade på sin pipa, tobaken luktade surt. Vi tog varandra i hand och skiljdes sådär som krigsbröder gör då deras vägar skiljs åt. Jag knallade via Hamngatan och orkade ta mig per fot till Norra Bantorget, nästan hemma men ändå inte. Fick syn på en taxichaufför utanför Röda Rummet där han stod och torkade av strålkastarglasen. Han bolmade på en fimp och hade kepan käckt på svaj. Vi kom överens om att han tyckte att det var okej att köra mig Torsgatan fram hem till Vulcanusgatan. Till min stora besvikelse hade varken DN eller Stocken kommit och jag hann somna långt innan det att dom trycktes igenom brevinkastet. Att sova med en 5-1-seger mot Djurgården som huvudkudde gjorde sömnen fridfull och lång. ”Hammarby kommer inte att rubba oss!”Tabellen inför det sista slaget:
Södertälje var Sveriges mest oslagbara ishockeylag på hemmaplan. Curre: Vi har förstås förlorat mot Dynamo Moskva och Motor Ceske Bude Jouice från Tjeckoslovakien. Någon nervositet känner jag inte inför Hammarbymatchen. Vi överlåter favoritskapet till Stockholmarna med tanke på 0-8-matchen. Jag beklagar samtidigt de två lag som inte går upp i Elitserien. Alla fyra kvallagen har kapacitet för en högre serie. Över niotusen personer kommer och vi lär få ett bra stöd. Som aktiv övertog Curre Larsson målvaktsposten från Kjell Svensson. 1974 utnämndes Curre ”till världens bästa målvakt” i samband med VM och efter en tid blev han proffs i svenskkolonin Winnipeg Jets. Denna säsong skulle Södertälje kröna sitt åttioårsfirande med en comeback i ishockeyns finrum. Dagarna fram till matchen kröp fram och Ågren gjorde sina visiter och timmarna var lika klartänkta och rappa som den före detta statsministern Fälldin. Jag for runt och ville hinna med, fönstret på vid gavel mot världen och det var ett av skälen till att jag stod där igen. På Vickan, menar jag. Fick plats i baren och surrade gott med Bonzo, bröderna Halldoff, Tolle och en fulltankad donna från Bagis. Eftermiddagen dog sakta ut. - Heja Bajen, morsade Bonzo och bogserade iväg med Bagisdonnan. Tolle droppade av och då jag inte var hungrig blev jag ensam. Lokalen låg öde och jag drog upp på Söder. Underligt det är, livet menar jag. Tolle träffade jag nästan dagligen den där marsmånaden 82. Efter det sågs vi aldrig mer. Varför vet jag inte men det var väl så att jag bytte nattkarusell och han stannade kvar i den gamla. Mer var det nog inte. Dryga tjugo år senare träffade jag Tolle i muggkön på ett svinkallt Zinkensdamm. Lite surr men muggen blev ledig och jag fick plats vid pissrännan och så fick det bli. Bajen tränade lätt och alla var fokuserade på måndagen den 29 mars klockan 19.00 då ytterligare ett slag mellan två av Sveriges största hockeylag genom tiderna skulle stå. Ända sedan 1920-talet hade klubbarna drabbat samman på liv och död. Livsviktiga matcher i jakten på SM-guld, seriesegrar och tunga ödesmatcher om vilken serie respektive lag skulle tillhöra. Året 1982 kände sig kringelgubbarna rätt säkra, men jag tvivlade inte, visst fan hade Bajen chans att både sabba SSK:s hemmafacit och att ta sig upp i Elitserien. Poeten var hos Jacki, och snubben som satt i vardagsrummet verkade lite väl flipprig så jag och Sofia ”Jair” Vargöga hade tagit vår tillflykt till Poetens sovrum. Jair satt bekvämt nedsjunken i lägenhetens äldsta och mest kvaddade fåtölj. Jag sippade vin, läste på kassettomslag och lyssnade på musiken. - Du kände min pappa va? - Sven? - Ja. - Nja, kände och kände. - Men du var väl på hockey med honom och de andra gubbsen? - Jo då. Men jag tror att vi såg fler fotbollsmatcher men så blev han ju dålig, helt plötsligt. - Berätta, snälla! Sofia slängde iväg Playboytidningen hon suttit och blängt i. - Jag var på en match 68, det var en avgörande kvalmatch mot Sandåkern. Din och min farsa, som var med, var helt kolugna medan jag och Gångjärnet darrade som asplöv. Det var den dittills värsta match jag varit på. Men jag var ju bara tio bast. - Hur var min pappa? - Jag vet inte riktigt, snäll och kolugn. - Såg du hans tatueringar? Den där med de korslagda hockeyklubborna under ett Bajenmärke. - Jo visst. Gångjärnet har visat foton. - Målvaktsklubban tillhörde Liedstrand och utespelarklubban Plutten Andersson, visste du det? - Javisst, Sven kom visst fram till det, och snygg var tatueringen, skitsnygg. - Du vet jag vill inte tatuera mig men ... Sofia krängde sig ur fåtöljen och kom mot mig. Busleende knäppte hon upp byxknappen, drog ner gylfen och en bit av trosorna. - Bli inte skraj nu, men titta! Jag svalde tuppen i halsen och såg med skygga ögon och vände snart bort skallen för att slippa visa mina faluröda kinder. - Snyggt va? - Snyggt, mumlade jag och fumlade ut kassetten ur Philipsbandspelaren och snabbt som ögat satte jag i första bästa kassett jag hittade på det röriga golvet. Gasolin vrålade i gång med Girl you got me lonely. Jag vände tillbaka mitt ansikte och Sofia log så rart. - Snygg grön nyans va? Det blev bara så perfekt mot min ljusa hy. Grönt och vitt grabben! Hon skrattade gott och jag flinade till jag med. Hon satte sig på trekvart i fåtöljen. - Väldigt perfekt. - Har du syskon, undrade hon och knäppte igen byxorna. Hon tog sin ölflaska och drog i sig en snabb skummande klunk. - Nja, en halvbrorsa som är sådär fjorton år äldre och som jag nästan aldrig träffar. - Jag har tre, två som lever och en som dog tidigt. Snacka om att jag är sladdbarnens sladdbarn. Mamma och pappa flyttade isär och levde skilda i flera år, det var i samband med att lillen dog och pappa härjade runt i åratal, men så tog han sig i kragen och bjöd ut mamma på Cirkeln. - Jazzklubben på Sveavägen? - Hum och så blev jag till. - Det tycker jag dom gjorde jävligt bra. - Va? - Dig! - Du såg inte den andra tatueringen va? Han gjorde den till minne av mig. Den föreställde Gustav den XI Adolfs kungamonogram. Han hade den på höger biceps. - Kungen? Jag flipprade med bandaren och ur den spräckta högtalaren strömmade Frank Zappa. - Min mamma jobbade på Slottet under sextiotalet och en lördag smugglade hon in pappa och han lämnade inte panget förrän på måndagsmorgonen då kneget kallade. Den där helgen blev jag till och det i en mycket speciell säng. - Va, vilken då? - Jag vet inte, pappa hann aldrig berätta och mamma ska avslöja det då hon tycker det är dags. Undrar vilken säng det var, kanske drottning Victorias ... Dörren slets upp och in kom Borman och Poeten. - Vad är det som försegår här då? Inget omoraliskt hoppas jag, tösen är ung och ... Poeten lät som en ilsken rektor men hans pillriga snälla ögon förrådde honom. - Vi måste dra, Gezo har kört fram bilen. I hissen tog jag Sofias hand och kysste henne lätt på kinden. - Din far var en stor man! Hon log rart och drog på sig läderjackan. Gezo hade inrett Transiten med en tjock höjdhopparmatta. Vi trängdes, drack och sjöng. Jag hade köpt mäster Cees senaste skiva Hommager & Pamfletter och jag reciterade ur Blues för Göteborg så gott jag kunde. 07,58 går tåget - nå äntligen! Inget större fel på Götet, egentligen Bor man här länge så blir man kanske van Noterar jag tacksamt och far mot stan! (Cornelis Vreeswijk) Bilen rusade motorvägen fram. Lou Reed sjöng om Crazy feeling och Coney island baby. Neil Young tog vid med My my, hey hey (out of the blue), Powerfinger, Cinna-mon girl och Like a hurricane. Nerverna nöjde sig med billigt vin och vi gapade i kör till Magnus Lindberg: Så kall Har luften hunnit blivit nu Så vi går in någonstans Och får oss en kopp té Jag vill ha med sprit i Och du får en du med Så tätt tillsammans sitter vi Jag och Jerry i Jerrys Chevrolet (Magnus Lindberg Midnatt i City) - Fiendeland, gapar Gezo. Poeten ser eftertänksam ut och Sofia ler glatt. Vi lämnar motorvägen och sjunger om Bajen. - Snart framme nu! Tolle kränger på sig sin hemstickade mössa. Jag får en öl av Sofia. - Fem minuter kvar! - Om tre timmar vet vi. - Yes, å svaret skall bli hur cool som helst. - Någon som vågar tippa? - Nä, lägg ägg, framåt för segern och för alla våra vänner! - Amen! - Amen! Vi, folket bak i bilen, höjer det vi råkade ha i näven och förenades i sång. Och gott öl kom Och gott öl for För gott öls skull Har jag sålt mina skor Och satt mina strumpor I pant i en bod Med gott öls hjälp Håller jag upp mitt mod (Ulf Lundell Och gott öl kom) Jag halvramlade ut ur Transiten och höll på att trampa på ett gäng glada ungar som sprang runt och lekte ”Nu dör jag”. Det var så jävla mycket folk utanför Scaniarinken och nervositeten hade tagit över och förpassat den där sanna optimismen till en bortglömd vrå. Jag gav ölflaskan till en vakt och trängde mig in. Sextio minuter kvar av säsongen!
The final countdown
Jag tappade bort mina vänner men träf-fade genast nya. Vi sjöng en sång, skrålade en ramsa och gapade något om Curre Larssons brist på frisyr. En flicka höll på att svimma. Svetten rann och nerverna hade inte lugnats av uppvärmningen, och inne i Bajens omklädningsrum var stämningen trygg. - Vi var bombis att vi skulle ta dom, sa Drott. Dick Drott var tjugofem bast och en alldeles superb målvakt. Han bodde med Maud Ekman på Årstavägen 79 och blev en av denna treaktares viktigaste pjäser. Bajens back Mats Larsson var inne på sin elfte säsong i grönvitt och han tejpade upp en artikel i omklädningsrummet, en annan lirare tejpade upp en annan artikel och båda gick ut på hur bra och överlägsna dessa kringelknäktar var. ”Ingen kan slå oss i Södertälje” och ”Nu kan inte Hammarby stoppa oss”. Så löd rubrikerna. Lagen intog isen och Bajenklacken sjöng och skrek skiten ut resten av Scaniarinken och det fortsatte vi med hela matchen. Curt Larsson såg segerviss ut och en rödklädd tennsoldat fräste åt mig ”Nu din Stockholmsjävel är det kört”. Jag flinade och puffade till honom modell hårt på axeln och han backade tillbaka in i skuggan bakom läktaren. Allt var klart. Domaren Nässén kollade att alla var redo och så slog pucken i isen likt en betongklump. Jag tittade ner på mina cowboyboots då SSK rusade in i vår zon och passade förbi vår back och sköt ett äckligt bra skott, men pucken vållade Drott noll problem. I rinkhörnet buffade ett par spelare och båda lagen anföll vackert men det var helt klart hemmalaget som hade ett visst övertag och plötsligt står det en kringelgubbe fri framför Drotten och han styr pucken till vänster om Bajenkeepern som snabbt som blixten avvärjer farligheten med sin klubbhandske. Bamsingarna kontrar och formligen flyger in i SSK:s zon och innan hemmalaget hinner hitta sina positioner tar Myggan sig en tur framför Åke Andersson och det slutar med att de stöter ihop och i samma ögonblick har Classe Nordström tagit emot en pass från Pelle Levin och Classe hamrar in skottet och nätet står som en strut, allt medan ståplatsen exploderar. Efter 4,20 har vi fått den start som var helt nödvändig. ”Bajen är vackrast Bajen är bäst Bajen är laget som vinner mest”, skanderar klacken glatt medan hemmapubliken såg ut som surande surströmmingar i nian. De femtio poliserna som var på matchen fick ett lätt jobb denna marskväll. Det var glädje som drev Bajenklacken och SSK hade inte särskilt många hardcordefans. Fy fan vad vi är bra-ramsan avbröts i ett nej, nej det kan inte vara sant. Nu är det kört-tanken for runt i min skalle. Stefan Öström blir utvisad för en skitsak i femte minuten och ”Kämpa Hammarby” avbryts i ett unisont ”nej” arton sekunder senare då kämpen Hasse Malm också blir visad av isen. Bajen har svårt med Södertäljes höga forechecking. Surströmmingsfejsen skiner upp och mina nerver dör och jag ser åter ner på mina boots. Dick Drott gör i detta skede ett par av de svettigaste räddningar som gjorts i en ishockeyrink någonsin. I ren Pelle Lindbergh-stil dyker han från den ena stolpen till den andra och räddar med klubban varpå han hamnar platt på magen på isen men hinner upp och plockar returen. Vrålet stiger och jag ser inte längre ner i backen utan lyfter blicken mot hallens tak och känner att om Drott lirar så här så är våra chanser otroligt stora.
- Jag hörde bara hur de flåsa mig i nacken, skrattade Pelle efter matchen. Levin skrinnar mot Åke Andersson men han vågar inte vända in mot planen för han har ingen koll på hur nära de förföljande är. Pelle gör en backhandfösning och pucken smiter under Andersson och sju minuter in i matchen exploderar vi på ståplats igen. Pelle Levin jublar och vi fortsatte tokjubla. 0-2. Målet gjort med två man mindre på banan. Det här var inte klokt. - Helt sjukt, stönade en rufsig blondin klädd i en vackert stickad Bajentröja. Jag bara ruskar på skallen och höjer näven mot taket och snurrar min halsduk. Bajen rider ut stormen och har 2-0 då man åter blir fulltaliga. Matchen är jämn, 20-16 i skott för Bajen och en del praktchanser. Den första periodens kung är Dick Drott, inget snack. Han räddar ett flertal skott som inte går att rädda. Vid ett par tillfällen lyckas hemmalaget lura honom men då slår man knut på sig själv och pucken har inte en chans att passera hans mållinje. I slutet av period ett spelade Södertälje fem mot tre i tjugofyra sekunder men Drott stod trygg på sin post. Spelet var inte briljant men väldigt hårt. I slutet av första perioden kulminerade det hårda fula spelet då ”Kneten” Andersson kom för nära Drott, ja i alla fall var det Kenta Nordströms uppfattning, och han crosscheckade bort Andersson varpå han återvände mot Bajenbåset, trött som han var och väldigt sugen på att byta, men han nådde aldrig fram. ”Kneten” blir bindgalen och klippte Kenta över nacken med klubban och det svartnar för Hammarbyspelarens ögon och han stupar i isen. Avdomnad blev han liggande. Till slut hjälps han av isen och SSK:s läkare Nisse Rehn gör en första koll och han ser mer än bekymrad ut. Total vila och kanske en färd till Södertälje sjukhus, lyder utlåtandet. Vi var saliga i paus, vad som än skulle hända så spelade Söder-Bamsingarna med flaggan i topp. En fickljummen Gösser i väntan på period två. Ny period och jag hamnar illa till i klacken och det är en jävla tur att jag är lång. Kenta Nordström glider in på isen och sätter sig i utvisningsbåset och han slänger ett par ord efter ”Kneten” som sätter sig i det andra båset. Sjukhus, vila, glöm det, Kenta bara skall vara med. Snacka om Södertiger i rakt nedstigande led från ”Stöttan” via Berka, Berra, Rune Johansson och Landelius. Hårt virke även i Bamsingboysen från 1980-talet. Ledningen står sig och Kenta kommer ut på isen igen. Straffet är avtjänat, nu återstod bara hämnden. Bajen spelade fem mot fyra och under första bytet river Hasse Malm åt sig trissan och under avancemang framåt slog han än spänk, lämnade över pucken till nämnda Nordström som klippte på ett oerhört slagskott och Åke Andersson flaxa till och Bajenjublet bröt ut. 3-0 3,04 in på andra perioden och Nordström har fått sin hämnd. Festen i klacken slår över och där står vi och sjunger att vi krossat SSK trots att långt mer än halva matchen återstår. Den andra perioden är inte lika bra som den första och Bajen vinner skotten med 9-8. Dick Drott och hans backkrigare håller fortet rent. Men inget imperium varar för evigt och Glenn Johansson vinner en tekning och Thomas Gustavsson drar från höften och Drott står på fel fot. 1-3 efter 5,54 i den andra perioden. Sport toppar upp laget och det är jämnt på isen, på läktaren regerar Bajens alla fans. Drott idioträddar igen och SSK för spelet men blir lätt hjälplösa då Bajen virvlar igång sina sylvassa kontringar. Matchen står och väger och som så många gånger förr är det ett måste att ha en överjävul i buren och sådan är Drott. Bajen drar iväg i en snabb, smart, snygg och vältajmad kontring. Passen från Peter Nilsson är lika precis som Anders Johnssons skott och återigen skanderar vi att vi krossat SSK! 4-1-ledning 13,44 in i mittperioden. Jag känner mig lugnare och då Sofia kommer och slänger sig om halsen på mig blir jag direkt sprallig. Hon däremot vågar inte längre se ner mot isen då det gått upp för henne att vi står utanför Elitseriedörren och är redo att vrida ner handtaget och knalla in.
- Säg inte så, stammar hon. - Det är lugnt, jag lovar. - Du kan inte lova något. - Vi gör det absolut. SSK-folkets jubel avbryter mig, det känns som om jag fått en rak höger över käften. Klockan stannar på 18,37 och det är Glenn Johansson som reducerat. 2-4 och hemmalaget har bud på ytterligare mål men Hasse Malm offrar sig och Myggan lyckas kränga ut pucken ur zon på något förunderligt sätt. Tunga slutsekunder, men pausvisslan ljöd till slut. 2-4 lös på tavlan och jag var inte säker på någonting, vilket däremot Tolle var då han glatt presenterade sig för de blonda blåögda brudarna iklädda Södertälje SK-tröja. En brunögd brud i skinnjacka var faktiskt Hammarbyare och hon erbjöd oss att hänga på till den väntan-de segerfesten hemma hos henne i villan i Linahage. - Segerfest, mumlade jag tvivlande. - Hur är det med magen, garvade Gezo och tryckte i sig kvällens fjärde korv. Med tunga steg tog jag mig upp på ståplatsläktaren. Klacken var i full gång och det var tjugo minuter kvar, det var allt. Tag plats, stäng dörrarna nu avgår spårvagnen genom det ljuva livet. Slutperiodens inledning är direkt dålig. Lagen blir försiktiga och säkerheten är viktigare är chansningen. SSK måste vinna och Bajen skyfflar ut pucken ur sin egen zon gång på gång och SSK skyfflar in pucken igen. Drott ser lite nervös ut och efteråt erkände han att hans nervdaller i början av tredje var plågsamt. Mina nerver var bortdomnade, det kändes som om dom låg i naftalin eller något liknande. För varje räddning Drott gjorde slog mitt hjärta dubbelslag. SSK jagade men Bajen drog iväg i anfall och fick till ett visst tryck. Tiden var 8,37 och Myggan den räven gled fram till ena stolpen och avvaktade. Ett par pass och pucken från Thomas Jägenstedt når Myggan och han dödar allt hopp för hemmalaget och dess publik. 5-2 och nu tror både Sofia och jag på seger och karnevalen i klacken är öronbedövande och att Conny Jansson gör 3-5 12,35 in i slutperioden tränger inte fram till oss. Visst, vi ser tavlan men vi bryr oss inte för Bamsingarna är i Elitserien och vi svimmar nästan av alla intryck - all lycka. Fansen klänger över de skyhöga stängslen och fintar bort leende snutar och rusar in på isen då slutsignalen går. Bamsingarna gör ärevarv och spelarna blir av med tröjor, hjälmar, klubbor, handskar och ingen kan ta ifrån dem deras prestation. Dick Drott hissas gång på gång, nytt ärevarv och allt går i grönvit äkta segerglädje. Inget hata eller hån, bara ett stort flatgarv à la Kenta G. Slutet gott, allting Bajengott
- Jag har spelat i tolv år i Hammarby och det blir förstås svårt att lägga av med hockeyn nu, sa kämpen Hasse Malm. - Om vi hade missat hade jag stuckit direkt. Men nu är det inget snack längre om saken. Jag stannar i Hammarby, upplyste Anders Johansson och flinade glatt. - Vi behöver inte värva några spelare. Hammarby klarar sig ändå, tyckte ordförande Siwert Svärling. - Om grabbarna vill ha mig kvar så fortsätter jag, log tränaren Peter Johansson. - Allt är toppen! Ingen kommentar om framtiden. Det går väl inte att sluta spela efter en sådan här seger mös Myggan Wallin. Det är roligare att vinna än att förlora det märks - den slutsatsen kom SVD:s utsände fram till efter ett visst grubblande. - SSK föll på sin kaxighet. Det finns för många skyttekungar och för lite vilja. Det räcker inte i dagens hockey, garvade Matte Larsson och tuggade på en röd segerros. - Tror det kan gå bra i Elitserien. Vi har i alla fall ingen respekt för lagen där, log Nordström. - Nu får vi ut och värva. En komplett femma ska nog räcka. Siwert Svärling ändrade sig längre framåt natten. Södertälje då? Ordförande Nisse Andersson stod och tog spelarna i hand och tackade för säsongen. Han tittade avund-sjukt bort mot Hammarbys omklädningsrum efter matchen, ett omklädningsrum där jublet aldrig ville ta slut. Tränaren Curre Larsson satt dyster men samlad: Jag var livrädd för den här matchen. Vi blev totalt utspelade på Hovet, stryk med 8-0 och när så Bajen gör första målet i avslutningen fruktade jag det värsta. Men det är bara att gratulera Hammarby, dom är värda att gå upp. Samtidigt känns det inte så bra att vår första hemmaförlust skulle komma just i den här matchen. Segerdansen och ruset var av den typen att den skulle ha kunnat hålla på hur länge som helst. Hade något föreslagit att vi skulle dansa samba hela vägen från Scaniarinken genom de mörka skogarna och ända upp till Björns trädgård så hade vi gjort det. Sofia och jag skålade med glasen höjda upp mot himlen; vi skålade för alla frånvarande vänner i allmänhet och hennes pappa i synnerhet.
Dick: Jag har spelat arton A-lagssäsonger, nu slutar jag! Det är klart att jag inte fungerat helt och hållet på jobbet dagen efter en förlustmatch som den här. Det gick ganska bra förra säsongen i Elit-serien. När vi trilla ur tyckte jag att jag skulle fortsätta och försöka vara med om att föra upp laget igen. Den här säsongen har varit tung, kroppen slits mer och mer ju äldre jag blir. (Dick var 34 år 1982. Bilden är från slutet av sextiotalet.) The end
I höjd med Myren, Mälarhöjdens IP, slog Gezo mig hårt på axeln. Vid första slaget fick jag upp jacken, vid andra slaget skramlade hjärnan i gång och i exakt det ögonblick jag blev varse om min existens sparkade gitarrsolot i Clash-låten Tommy Gun igång. Vilken perfekt uppvakning! Jag gick över Västerbron och på brons högsta punkt stannade jag och såg ut över Riddarfjärden, Riddarholmen och Södermalm. Det lös i ett par fönster längs Norrmälarstrand. Jag tog ett par djupa andetag och kände mig nästan religiös. Denna vackra stad, denna vackra förening i sitt otroliga segertåg. Det kunde bli lite mycket ibland. Dick Drott, fantomen, intervjuades morgonen efter. - Det var bara så att vi skulle upp. Det känns otroligt underbart. Jag hade en jävla röta också, hade tur i rätt läge så att säga (om den första perioden). - Det är ingen tvekan, Hammarby är mitt lag och det är i Bajen jag vill spela om jag får. Drotten hostar och rösten är hes och rosslig. - Vi fira hos Kicki och Kaj på Söder. Dansa en hel del med ölkruset i näven och yllemössan på skallen. Det blev så mycket sång och stomp igår att man kan knappt prata. Fästmön pussade Dick länge på kakintaget och salig log han som en rusig Bajensol. - Det är otroligt, underbart! (061007) Peter Jansson
(Med ensamrätt för Hammarby Hockeys hemsida. 2006. Alla rättigheter är reserverade/©Peter Jansson) |
