Foto: TOBBE GUSTAVSSON, Reportagebild

Sofia kyrka, Södermalm - en mörk novemberdag -85



Klicka på bilderna för en större version.
Texterna publicerade i Hammarbyiten #86 december 1985

In memorian - Pelle Lindbergh

De flesta svenskar har med bestörtning tagit del av det grymma öde som nyss drabbade Pelle Lindbergh, den enkle Söder-grabben som kom över till Amerika för att söka lyckan.
  Han fann den och efter hårda, uppoffrande år i den kanske mest krävande av hockeyligor, NHLs, blev han ett världsnamn.
  Vi som träffade honom när han ännu var i de lyckliga pojklagsåren, fäste oss snabbt vid den gladlynte grabben, som verkligen hade glimten i ögat men framförallt hjärtat på rätta stället. En högklassig kamrat bland kamrater. han var sannerligen väl värd alla de framgångar som följde hans väg såväl här hemma som i Philadelphia.
  Med de idrottsliga framgångarna följde också många, många dollars och han var tillräckligt förståndig att förvalta dem på rätt sätt. Att många av slantarnaskulle gå till förvärvandet av en bil som var snabbare och dyrare än de flesta förstod vi som kände hans hobby, nämligen den att köra fort, men för det mesta med blicken glasklar för vad som kunde hända, om han tvingade upp vrålåket i alltför höga hastigheter.
  Efter de lyckliga åren i Hammarby, där hans far Sigge skrev in honom som medlem i klubben genast efter Pelles födelse, kom han så småningom till AIK innan proffsäventyret väntade.
  Det äventyr som slutade så djupt tragiskt och till synes helt meningslöst.
  Mor, far, fästmö och syskon sörjer en sällsynt fin idrottsgrabb, som oss veterligt inte hade annat än vänner. I Hammarby finns åtskilliga som vill räknas dit.
  Din kasse i Philadelphia står tom. En nära nog omänsklig uppgift för den som skall ersätta.

Sten R Ahlner

Sivert Svärling vid minnesstunden på Isstadion 18 november 1985

Det var med bestörtning vi nåddes av beskedet om Pelle Lindberghs bortgång.
  Jag minns de första gångerna jag träffade Pelle. Det var omkring 1970 och Pelle vaktade målet i vårt 59-lag. Han var minst i laget, men han var bäst. Han var redan då så bra att när de äldre Hammarbygrabbarna spelade slutspel i S:t Erikscupen ville man ha Pelle som målvakt.
  Det sägs att första gången Pelle kom till en pojklagsträning i Hammarby, hand i hand med pappa Sigge, skulle han ha sagt: ”Hej, jag heter Pelle och ska bli målvakt i NHL.”.
  Kanske föll orden just så. Kanske. Men vad som var helt säkert, det var Pelles målsättning. Ambitionen att bli nummer ett. Landslagsman och proffs.
  Grabben från Hammarby Idrottsförening och Barnängsgatan på Söder drömde om framgången. För Pelle blev drömmen också sann. Spel i Tre Kronor och proffskontrakt med Philadelphia Flyers och som kronan på verket kröntes han förra säsongen till hela proffsligans bäste målvakt. Den finaste utmärkelse någon enskild svensk ishockeyspelare någonsin fått.
  Pelle Lindbergh glömde dock aldrig sitt ursprung. Senast såg vi Pelle i augusti månad när han medverkade i Hammarbys karnevalståg i samband med Midnattsloppet. Han ställde upp för oss inom Hammarby-hockeyn och åkte runt sitt Söder. Hyllad som den hockeyidol han var.
  Historien om Pelle Lindbergh var både ovanlig och fantastisk. Den var som hämtad från gamla Rekord-Magasinet men högre makter ville att det blev fel slut på sagan.
  Vi i Hammarby minns Pelle med vördnad.

Janne Lindberg vid minnesstunden på Isstadion 18 november 1985

Varje ishockeyspelare bär på en dröm. Att en gång i karriären bli ”stor”.
  Det är kanske att bli uttagen till landslaget, att bli proffs, eller helt enkelt att bli bäst... För de allra flesta förblir det bara en dröm.
  Pelle hade också en dröm. Den var glasklar. Han skulle bli professionell i Philadelphia, där Bernie Parent fanns.
  Vi skulle snart inse att Pelle skulle uppfylla sin dröm. Det var inte en fråga OM? utan NÄR?
  Med sina enorma framgångar ”over there” kändes det som om vi här hemma i Bajen, på Söder, i Stockholm och Hockeysverige fick vara med och uppfylla en del av våra egna drömmar genom Pelle. En enkel Söderkis som lade hockeyvärlden för sina fötter.
  Vi var så stolta över Pelle.
  Trots alla fina kontrakt med miljonbelopp så förblev han alltid sig själv. Enkel, glad och som oftast klädd i blåjeans.
  När säsongerna var slut ”over there” så kom han alltid hem till sina gamla polare. Och det var i gamla Bajen han gärna kom och sommartränade litet för att hålla igång men också för att hålla kontakten.
  Vi älskade honom för att han var och förblev den han alltid varit och för att han visade oss alla att även de största av drömmar går att förverkliga.
  Tack Pelle!

(030831)