Krönika:Praorapport från speakerbåset
Ända sen jag som fyraåring kom hem från Hovet och
sa: "Mamma, mamma, verkligheten sänds i FÄRG!!", har jag funderat över vad de där Humle och Dumle-figurerna egentligen sysslar med. Förutom att med myndig stämma säga "offside" och sånt.Jag menar förstås de sju personerna i speakerbåset. Dom sitter där match efter match och på långt håll ser det ut som de är helt lugna och stilla. Men vad gör dom? Och varför är dom sju stycken? Det ska den här praorapporten inte handla om. Ett sånt reportage kommer senare under säsongen, så håll ögonen öppna. Det var träningsmatch mot Piteå och båspersonalen hade några vakanser. Som den wallraffande reporter jag är (Günter Wallraff: Känd tysk journalist som bl a klädde ut sig till turkisk gästarbetare och beskrev hur illa behandlade de blev) klädde jag snabbt ut mig till en PRAO-elev. Jag fick platsen längst till vänster från huvudläktaren räknat. Eftersom jag var övertygad om att personalen i speakerbåset endast satt där för att få se hockey gratis och på nära håll, samtidigt som de drack läsk och kliade sig på magen, så fick jag en chock när jag blev varse mina arbetsuppgifter. Till att börja med skulle jag se till att övervaka matchpuckarna. Ett ansvarsfullt arbete i klass med uppfödning av pandor. Puckarna måste nämligen ha rätt temperatur. Framför mig på bordet satte de en liten kylbox full med is-sörja och ett gäng puckar nerklämda. Puckarna måste vara kalla, fick jag veta, annars skulle de frysa fast i isen. Tjafs, tänkte jag, tempot i den här träningsmatchen är väl så låg så att pucken fryser fast ändå. När spelarna så drog iväg sina välriktade skott till sjunde bänkraden var det alltså jag som skulle se till att domaren fick en ny puck. Och då kommer vi fram till den viktiga underhandsknycken som krävs för att få pucken över både sarg och plexiglas. Lagom hårt så att linjedomaren kan fånga den. I min nervositet (jag var på helspänn hela matchen) så råkade jag i andra perioden snärta iväg pucken lite för löst så att den med ett du-dunk slog i de två plexiglasskivorna framför och bredvid mig. Domaren garvade hånfullt men som tur var såg inte arbetsgivaren något. Min andra arbetsuppgift bestod i att öppna och stänga dörren för motståndarnas utvisade spelare. Det blev min viktigaste mission. Pitespelarna tycktes trivas inne i mitt bås, så de kunde inte vänta att få komma dit och hälsa på. Jag tror det beror på gemytet och vänligheten hos dörröppnaren. Jag hälsade dem naturligtvis välkomna och varsågod och sitt ned. Och "välkommen tillbaka" när de skulle ut igen. En av Pitespelarna, vi kan kalla honom för Lars-Inge, hälsade på många gånger. Han var rätt sur för det mesta, men en av de äldre spelarna som också var en ofta sedd gäst, vi kallar honom för Clark, var mer avspänd. Han började till och med att prata med oss i båset. Han ville veta hur det gått för Hammarbys målvakt, som fått en puck på halsen. Han såg oroad ut. När utvisningstiden närmade sitt slut så var arbetsuppgiften att säga "15 kvar", och sedan ställa sig vid dörren och räkna ner från fem. En gång kärvade låset precis när jag skulle öppna och det blev en sekund i panik. Just den utvisade spelaren hade ovanligt bråttom ut. I början av matchen, då jag fortfarande hade nerverna utanpå båsdörren så stirrade jag på utvisningsklockan för att inte missa tiden. Flera gånger drabbades jag av den där känslan man får när man vaknar och tror att man försovit sig till årets viktigaste händelse, men så tittar man på klockan och ser att den är tjugo över tre på natten. Inte nog med att jag hade dessa två krävande arbetsuppgifter. Den tredje var nästan ännu värre. Den bestod i att hålla reda på vilka Pitespelare som var på isen när det blev mål. Det låter enkelt kanske. Men för en person som går på hockey och ser fem gröna mot fem röda och som hoppas att de gröna gör mål, så är det en närmast övermänsklig uppgift att hålla reda på VILKA gröna, eller i det här fallet, röda som är på isen. Man har ett anteckningsblad och så börjar man: "Jaha, 70, 55 och 20 är inne. Vilka är de andra två då? Ja, där är han. Nej, det var nummer 20 igen. Han då? Vänd dig om då förfan din jäkla... Ja, nummer 23. Och så var det bara en kvar. Där är 55:an, där är 70 och där är 23:an och där...nej det var nummer 20 igen. Så då måste det vara den där d....n. Ja, nu vänder han sig om...nummer 19.....NEJ, och så byter dom..." Ja så flöt de tre perioderna fram och jag lovar att de andra sex i båspersonalen hade minst lika mycket att göra som jag. Vad matchen slutade? Vilka som gjorde målen? Om spelet var snyggt? Om domarn var snygg? Fan vet jag, men jag vet att Piteås nummer 6 var inne på nästan alla målen... Benjamin Thorén Fotnot: Jag är inte säker på om Piteå verkligen hade röda tröjor. Var de kanske vita? (990924) |