Sivert Svärling tillbaka i Hammarby
En rad personer har sedan 1951 varit ordförande för Hammarbys ishockeysektion, senare dess ishockeyförening. Ingen har dock suttit lika länge som Sivert Svärling, som ledde Hammarby från 1968 till 1985. Under hans ordförandeskap tog sig Bajen till elitserien två gånger om. Ifjol återkom Svärling för att förstärka Hammarbys organisation efter många års uppehåll. I denna intervju berättar han om dagens, gårdagens och - framför allt - framtidens Hammarby. Du återvände till Hammarbys styrelse och organisation ifjol höstas efter 20 års uppehåll, vad fick dig att vilja arbeta aktivt för Bajen igen? - Jag har länge skjutsat ett barnbarn som spelar i Bajen till träningar och matcher. Det innebar att jag träffade och återknöt bekantskapen med många gamla spelare från min egen tid. Efter ett tag kände jag att jag ville göra en insats och hjälpa till, ja, det är egentligen de två skälen som låg bakom mitt beslut. Det har varit ett intensivt och arbetsamt år, där Hammarby Ishockeyförening har övertagit driften av A-laget och J20l-laget från Hammarby Hockey AB. Kan du berätta lite om det arbetet? - Förra säsongen var tung. Det är aldrig lätt för ett lag som tidigt börjar sladda i serien, och det är svårt att under sådana omständigheter få spelare att utvecklas individuellt och som lag. Dessutom har det vid sidan om det sportsliga pågått en ganska arbetskrävande ekonomisk och organisatorisk omställningsprocess. Du kommer ursprungligen från Norrtäljetrakten, hur kom det sig att du blev hammarbyare, och när såg du din första match? - Jag blev hammarbyare redan som liten, men exakt när jag såg den första matchen törs jag inte säga. Det var i alla fall på den tiden då man fortfarande ibland använde låg sarg. ”Plutten” Andersson kommer jag väl ihåg, han var oerhört brytningssäker, placeringssäker och stark med klubban. Annars var det först i mitten av 1960-talet som jag verkligen kom in i organisationen. Hammarbys dåvarande ordförande P-G Skoglundh övertalade mig 1965 att komma med i styrelsen. Säsongen 1965/66, då Hammarby var tillbaka i allsvenskan, var egentligen mitt första år som verkligt aktiv inom organisationen. År 1968 övertog du sedan ordförandeskapet när P-G Skoglundh av arbetsskäl flyttade till Saudiarabien. Hade du då en aning om att du skulle bli kvar på posten i hela 17 år? - Nej, man tänker ju inte så. Samtidigt kändes det efter ett par år som att vi verkligen började utvecklas under tränare som Yngve Johansson och senare Curre Lindström. Det blev en morot att fortsätta, liksom det faktum att vår ungdomsverksamhet var stark så att vi kunde flytta upp många egna spelare i A-laget. Vi gick framåt hela tiden under 70-talet, och det var stimulerande. Om man jämför 1970-talets Hammarby med dagens, vad ser du för likheter och skillnader? - Den stora likheten är väl just ungdomsverksamheten, som alltid har varit Hammarbys adelsmärke. På den tiden hade vi oerhört skickliga ungdomstränare som Magnus Gunér, Curre Lindström och Leif Boork. En lika stark verksamhet har vi idag genom Zinkenskolan. Den stora skillnaden är väl att det finns helt andra pengar inom hockeyn i dag. Om du fick plocka ut en drömfemma - en målvakt, två backar, tre forwards - från din ordförandetid, vilka skulle du välja? - Det är svårt, eftersom vi hade många bra spelare under 1970- och 1980-talen. I tuff konkurrens med Rolf Ridderwall väljer jag Pelle Lindbergh som målvakt. Backar får bli Kalle Lilja och Matte Larsson, och i kedjan tar jag Janne Lindberg, ”Råttan” Edberg och Håkan Hjerpe. I mitten av 1980-talet lämnade du ordförandeskapet, har du följt klubbens öden och äventyr på distans sedan dess? - Visst har jag det. Jag bestämde mig visserligen tidigt för att inte gå på matcherna, eftersom det på något sätt tog emot att se laget bli sämre och sämre. Däremot har jag allti följt Hammarby Hockey och dess resultat via tidningar och andra medier. Det senaste decenniet har varit ganska turbulent med flera ekonomiska storsatsningar. Hur ser klubbens framtid ut nu när vi skall stå på egna ben, utan externa finansiärer och amerikanska miljardärer? - Det är klart att jag känner en oro inför framtiden i så måtto att det kan bli svårt för oss att komma tillbaka till elitserien. Rent ekonomiskt är villkoren för allsvenska lag och elitserielagen helt väsensskilda i dag. Ta bara en sådan sak som tv-intäkter, där elitserielagen får omkring 18 miljoner medan vi får 500 000 kronor. I Stockholm är vi dessutom starkt konkurrensutsatta av andra arrangemang. I början av 1980-talet spelade Hammarby play off- och kvalseriematcher inför ett utsålt Hovet. Varför tror du att ishockeyintresset i Stockholm har gått tillbaka, och hur kan man vända trenden? - Först måste man komma ihåg att vi på den tiden bara drog fulla hus under kval- och play offmatcherna. Under seriespelet var publiksiffrorna inte högre än i dag, men tack vare det stora intresset mot slutet av säsongerna gick vi runt ekonomiskt. På den tiden var det lättare, tror jag, eftersom det fanns mycket starkare profiler inte bara hos oss, utan även hos AIK och Djurgården. Det fanns gott om spelare som stannade i sina klubbar år efter år, och som publiken lärde känna och identifiera sig med. Dessutom är den interna konkurrensen hårdare i dag, eftersom Bajen har framgångsrika lag i både bandy och handboll. Jag hoppas naturligtvis att vårt nya, unga lag kan bli något liknande och att intresset för hockeyn börjar öka igen. Vad tror du att vi rent sportsligt kan förvänta sig oss av det nya Hammarbylag som vi ställer på is i år? - Jag hoppas att de kommer att hänga bra med i serien. Som jag sade tidigare är det väldigt viktigt att man får en bra start, och inte börjar sladda. Om man kan överraska inledningsvis brukar spelarna utvecklas snabbt och då kan det bli en rolig säsong. Faller bitarna på plats hoppas jag att vi kan vara med på den övre halvan. Till sist: vad är ditt roligaste Hammarbyminne? - Jag måste nämna två matcher, som båda var lika fantastiska upplevelser och inte går att skilja åt inbördes. Det är förstås när vi gick upp i elitserien 1982 i Scaniarinken och 1984 på Hovet. Det är härliga minnen! År 1993 när Hammarby slog ut AIK i play off var jag ju inte längre aktiv, utan befann mig på Kanarieöarna. Jag minns när jag någon dag efteråt fick tag på Dagens Nyheter därnere och såg att Bajen hade vunnit - det var förstås också en glad och överraskande nyhet. Carl Frängsmyr |
